Åter till antiken – via renässans och medeltid

Under helgerna som gått har jag (äntligen) haft tillfälle att läsa tidningen ordentligt, och till min glädje hittar jag fortfarande speglingar både här och där, som tydligt visar att kunskaper om antiken ofta utgör en viktig grund för att bättre förstå flera olika ämnesområden. Detta kommer inte som någon överraskning, men två saker har stuckit ut som lite extra glädjande.

Juan Ginés de Sepúlveda (1489-1573) försvarade slaveriet och massakrer på indianerna.

I en understreckare för en tid sedan resonerar Jesús Alcalá initierat och genomintressant om natur- och folkrätten, med utgångspunkt i en frågeställning hämtad från det spanska kungahuset på 1500-talet. Frågan gäller de sydamerikanska ursprungsbefolkningarna conquistadorerna mötte och nedgjorde under sina erövringar av den nya världen. ”Massakrerna på indianerna har varit så talrika och vanemässiga att man slutligen känt sig tvungen att reda ut den rättsliga och teologiska grunden för dem.”

Är de verkligen utrustade med förnuft? Kan de skilja mellan rätt och fel? Har de faktiskt en själ? Är de människor? Eller är de istället djur? Eller i varje fall så primitiva och utan förstånd att de, i rättslig mening, är att betrakta som djur?

I sin framställning visar Alcalá hur viktigt och relevant det kan vara att blicka tillbaka på de antika källorna, såsom här till Hesiodos, Platon och Aristoteles (utöver de mer självklara Augustinus och Thomas av Aquino), för att bättre förstå hur dessa renässansspanjorer resonerade kring huruvida indianerna kunde anses besitta en själ eller ej.

Benners bok utger sig för att vara baserad på den mest omfattande studien hittills av Machiavellis texter, och omprövar bland annat i vilken omfattning han verkligen var "machiavellisk".

Rolf Gustavsson skriver några dagar senare om Erica Benners nyutkomna bok om Machiavelli. I sin läsning om denna högintressanta renässansmänniska var ett av de största överraskningsmomenten för honom författarinnans utförlighet och pedantiska noggranhet; han menar att ”det allra intressantaste och idag mest otidsenliga” med boken är att den ställer ”hårda krav” på oss läsare. Därför är det kanske inte så förvånande att han inleder sin egen text med en självreflektion. Han skriver att han önskar göra sig fri från den ”jakt på aktualiteter” som ”styrt hans yrkesliv” de senaste 35-40 åren, och att han därför skaffade sig en bok som ”går mot strömmen”; i det här fallet betyder det att boken anlägger perspektivet bakåt, mot antiken. Det verkar som att den intellektuella stimulans som boken erbjöd fick honom att vakna till; för egen del hoppas jag att det också klarnar för honom — och andra med honom — att förkovringen av den egna personen i sin tur påverkar uppfattningen av vår tids aktualiteter, och kanske till och med skapar nya. Man kan, enligt min uppfattning, inte förhålla sig passiv till sin omvärld och samtidigt förvänta sig specifik stimulans från densamma.

Särskilt intressant för denna blogues läsare är också att han säger sig ”ännu en gång” ha tvingats ångra sitt linjeval på gymnasiet. Han skriver att han valde bort ”den krävande helklassiska linjen, delvis av lättja och delvis på grund av en tokig, paranoid lektor som jag ville undvika. Idag tycker jag att det skulle ha varit spännande att i original kunna läsa exempelvis hur Plutarkos och Xenophon konverserade med makten.” Det är dock ännu inte för sent att lära sig latin och grekiska i Sverige (eller USA, för den delen).

Omslagsillustrationen på Gouguenheims bok visar ärkeängeln Gabriel i strid med en drake ovan Mont Saint-Michel. Jag antar att man som läsare får dra sina egna slutsatser om illustratörens avsikter.

En sista aldrig så kort anmälan jag måste göra gäller ytterligare en understreckare (förstås!); den 7 januari kunde vi läsa om en aktuell idéstrid i Frankrike, som handlar om arabiskans roll som förmedlare av Aristoteles till västvärlden under medeltiden. Många menar att en viss Sylvain Gouguenheim verkar ha en dold agenda i sin bok ”Aristote au mont Saint-Michel : Les racines grecques de l’Europe chrétienne” (2008), bland annat att religionen skulle ha förhindrat muslimerna att ”nå djupare förståelse för det grekiska tänkandet”. Skribenten visar emellertid att Gouguenheim inte övertygar, även om frågorna som väcks av hans arbete, såväl direkt som indirekt, är nog så intressanta.

Detta innebär emellertid inte att den numera tämligen spridda vanföreställningen om att det helt och hållet var muslimernas förtjänst att det grekiska kulturarvet gjordes tillgängligt i det kristna Europa är korrekt. Många var inblandade i förmedlingsverksamheten och religiös tillhörighet var inte avgörande i denna långa och ytterst mångskiftande överföring. Det finns inga skulder att redovisa, bara intressanta historiska förhållanden att utforska.

 

Elektra – ”en emotionell motorväg i blod och katastrof”

För den som på samma gång önskar uppdatera sina kunskaper om Atreus befläckade hus och njuta av en av 1900-talets främsta operakompositörer finns nu ett förnämligt tillfälle. Nästa tips i min serie om aktuella grekrelaterade evenemang är att Kungliga Operan just nu ger Richard Strauss Elektra, ”ett rasande brutalt musikdrama om hämnd och besatthet”. Elektra var dotter till Agamemnon och Klytaimnestra, den antika världens kanske mest kända äkta par; hon var också syster till Orestes och Ifigenia, och för operans libretto är det Sofokles tragedi Elektra som ligger till grund. Hur centrala dessa personer var för antikens dramaförfattare blir särskilt tydligt av att samtliga dessa namn också är namn på tragedier, alla utom just Klytaimnestra. Kanske är det därför lämpligt att använda henne som utgångspunkt för en mer detaljerad översikt av släktförhållandena — det blir många namn. Jag citerar OCD:

Clytemnestra (Clytaem(n)estra, Κλυταιμ(ν)ήστρα; the shorter form is better attested); daughter of Tyndareos and Leda; sister of Helen and the Dioscuri; wife of Agamemnon; mother of a son, Orestes, and of three daughters, named by Homer Chrysothemis, Laodice, and Iphianassa (Ad Iliadem 9. 145), although Iphigenia, whom Homer does not mention, seems to be a later substitution for Iphianassa, as does Electra for Laodice (see Xanthus fr. 700 Poetae Melici Graeci). During Agamemnon’s absence at Troy she took his cousin Aegisthus as a lover, and on Agamemnon’s return home after the ten-year war they murdered him, along with his Trojan captive, Cassandra. Years later Orestes avenged his father’s murder by killing both Clytemnestra and Aegisthus.

OCD skriver vidare om just Sofokles Elektra:

In Sophocles’ Electra, the main focus of the play is Electra herself, a steadfast, enduring figure, passionately grieving over her father’s murder and passionately set on revenge. She rescued Orestes, then a young child, from his father’s murderers (12, 296–7, 1132–3), and now longs for his return. The move from despair to joy in the scene where she laments over the urn, believing it to hold the ashes of her dead brother, then learns that the man beside her is in fact the living Orestes himself, gives us perhaps the most moving recognition scene in extant tragedy. She is a strong and determined character who, when she believes Orestes dead, is willing to kill Aegisthus entirely unaided (947ff., 1019ff.); then, when it comes to the murder of Clytemnestra, she urges Orestes on, shouting out to him at the first death-cry of her mother, ‘Strike, if you have the strength, a second blow’ (1415).

Det avslutande citatet är särskilt intressant för en jämförelse mellan Sofokles skildring av mordet på Klytaimnestra och Aischylos skildring av densammas mord på sin make, Agamemnon (i dramat med samma namn). Sofokles passage ekar av paralleller till Aischylos, inte minst i bruket av interjektioner:

Αγ. ὤμοι πέπληγμαι καιρίαν πληγὴν ἔσω.
Χο. σῖγα· τίς πληγὴν ἀυτεῖ καιρίως οὐτασμένος;
Αγ. ὤμοι μάλ’ αὖθις δευτέραν πεπληγμένος. (Aischylos Agamemnon 1343-45)
Agamemnon Man slog mig! Åh! Jag fick ett dödligt hugg.
Körledaren Tyst! Vem skriker där i huset? Vem har fått ett banesår?
Ag. Åh! Åh! Man slog mig än en gång! Jag dör! (Zilliacus)

Κλ. ὤμοι πέπληγμαι. Ηλ. παῖσον, εἰ σθένεις, διπλῆν.
Κλ. ὤμοι μάλ’ αὖθις. Ηλ. εἰ γὰρ Αἰγίσθῳ γ’ ὁμοῦ. (Sofokles Elektra 1414-15)
Kl. Ve, jag är slagen! El. Hugg på nytt, om du förmår.
Kl. Å, än ett dråpslag! El. Vore blott Aigisthos där! (Collinder)

Klytaimnestra (Marianne Eklöf), Elektra (Katarina Dalayman) och Chrysothemis (Emma Vetter)

Säljtexterna till den aktuella föreställningen domineras av suggestiva påståenden som att huvudrollerna tillhör operarepertoarens ”mest krävande och våldsammaste” och att operan innehåller ”Richard Strauss mest hårdföra musik”;  i denna ”emotionell[a] motorväg i blod och katastrof” ryms ”inget annat än nattsvart hat”. Låter det förfärligt? Kanske rentav intressant? Visst utlovas det mycket, men i videon som operan bjuder på finns det goda exempel på att man inte lär bli besviken. Recensioner finns här och här.

Bland dagsaktuella tillämpningar av den antika Elektra-gestalten finner vi Elektra.nu, ”en feministisk och antirasistisk organisation som bekämpar hedersförtryck”, en restaurang, en tidning, samt en seriefigur.

 

Sexstrejk nu! – Lysistrate i lättläst serieform

Den närmaste tiden hoppas jag kunna presentera ett antal nedslag i den senaste tidens flöde av evenemang och liknande som kan vara av intresse för antikälskare och andra; kanske kan några av dessa även användas som förslag till julklappar.

Kulturgärning eller ribbskott - bestäm själv! Bilden länkar till förlagets nätbokhandel.

Den första i serien kommer från oväntat håll; LL-förlaget, det vill säga förlaget knutet till Centrum för lättläst,  har i serien ”återberättade utländska klassiker” satsat på ett av antikens många ”ständigt lika aktuella” teaterstycken, nämligen Aristofanes komedi Lysistrate, första gången framförd år 411 f.Kr. I korthet går handlingen ut på att kvinnorna i Athen tröttnat på männens ständiga krigande; vi befinner oss mitt under peloponnesiska kriget, och Athens expedition till Sicilien två år tidigare hade slutat i fullständig katastrof. Genom att vägra männen sex och senare även ta över Akropolis och därmed statskassan som förvaras där, lyckas en allians av kvinnor från flera olika statsstater att få igenom sina krav — att männen skall sluta kriga. Motivet om längtan efter fred (dock utan alltför långtgående konsekvenser för ”rikets säkerhet”), jämte den kittlande detaljen med själva sexstrejken har haft lätt att gå hem hos alla möjliga publiker genom tiderna, varför Lysistrate kanske är en av antikens mest kända kvinnor; det rör sig dock inte om en historisk person, utan snarast är det frågan om en ordlek: λύσις (lysis) och στρατόν (straton) betyder ”upplösning” respektive ”krigshär”. Λυσιστράτη betyder således ungefär ”upplösaren av krigshärar”. Det är givetvis också lätt att se verket som utgångspunkt för en diskussion om jämställdhet mellan könen, och i det avseendet är dramat onekligen mycket ”modernare” och mer vidsynt än man egentligen skulle tro om det annars seriöst misogyna antika Athen.

Förlaget erbjuder endast detta utdrag ur boken, kanske för att ge en fingervisning om det "barnförbjudna" innehållet.

Bokens upphovsman, Johan Werkmäster, har utfärdat ”en varning för det grova språket – inget som han hittat på utan vidareförmedlat från originalet.” Det är ingen hemlighet att Aristofanes språk, liksom genren som sådan, är nedlusad med så kallat ”fult språk”, och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på när vi läste just Lysistrate på C-kursen på universitetet. Det blev ofta en ganska ansträngd stämning i rummet, då innehållet ofta går långt utanför det som normalt går an att säga i möblerade rum. Att en av kursdeltagarna var islänning lättade dock upp stämningen — hans uttal erbjöd den viktiga dos av comic relief som krävdes för att vi skulle komma igenom texten. Det är dock höljt i dunkel om Werkmäster verkligen utgått ifrån grekiskan i sin bearbetning; jag har mina tvivel.

Om man hellre ser en film än läser en bok kanske Mai Zetterlings Flickorna från 1968 passar bättre. Här handlar det om ett kringresande teatersällskap som spelar Aristofanes komedi. Vid tiden blev filmen sågad, men satt i ett större sammanhang är filmen en nog så intressant och viktig del av vår samtidshistoria.

 

Talmystik och vilddjur II – återkomsten

William Blakes "The Number of the Beast is 666" från 1805 ca, finns på Rosenbach museum and library, Philadelphia

Medan jag filar på några lite längre texter vill jag passa på att följa upp historien om umeåflickan som begåvades med ”odjurets tal” i sitt personnummer. Jag skrev ett ganska långt inlägg om saken den gången (september -08), och kan inte fördjupa mig ytterligare i saken nu; nu rör det sig dock om ytterligare en flicka i Umeå som fått de ominösa kontrollsiffrorna.

De nya föräldrarna överklagade personnumret eftersom de kände oro för sitt barn: ”Vi tänkte mest på hennes känslor när hon blir i tonåren” ska mamman ha sagt, enligt Västerbottens-Kuriren. Idag meddelar V-K, liksom SvD, att saken inte kommer att prövas i länsrätten, med en lika enkel som snustorr förklaring från domstolen: ”Kontrollsiffror kan inte överklagas”. Man undrar dock hur snacket gick i rättens korridorer — jag är dessvärre inte helt hundra på att alla kände sig lika säkra på vad de själva skulle ha tyckt.

 

”Erotisk komedi och orgie i barock skönsång”

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se hur de återger Hellesponten.

Min tillvaro är bokstavligen sprängfylld av grekiska, men dessvärre så full att jag tvingas åsidosätta min tidigare regelbundenhet med att skriva i detta forum. Dessbättre har jag nu snappat upp en aktualitet som kan vara av intresse för den gammalgrekiskt orienterade. Nu på lördag har Kungliga Operan premiär på Händels Xerxes, en så kallad opera seria från 1738. Kungliga Operan understryker dock verkets mångsidighet, och beskriver det som ”[e]tt lustspel som pendlar mellan fars och allvar och där vi genom sjuttonhundratalets ögon ser oväntade känslodjup hos antika hjältar”. Titelrollen som den persiske storkonungen Xerxes I, var ursprungligen avsedd för en kastrat, och innehas därför i denna uppsättning av en mezzosopran, det vill säga en kvinnlig röst. Handlingen äger alltså rum i Persien år 480 f.Kr., men tro inte för den skull att operan kretsar kring kriget mot de besvärliga grekerna. Ingalunda; istället handlar den i stort sett bara om olika kärleksförvecklingar vid hovet, med Kungliga Operans egna ord: ”Det verkliga dramat är samspelet mellan sångarna och publiken i de stora ariorna”. Måste man således vara i Stockholm på lördag för att ta del av denna lovande föreställning? Lyckligtvis är svaret nej; premiären återges nämligen i direktsändning i Sveriges Radio P2. Nu på lördag kl. 19.15, den 10/10 alltså.

Historieskrivaren Herodotos återger, som vanligt, de olika saker han hört när han berättar om storkonungens (βασιλεὺς τῶν βασιλέων – ordagrant kungarnas kung) besvär med bron över Hellesponten, det sund som skiljer Europa från Asien. Efter det att en storm förstört den bro Xerxes låtit bygga över sundet ger han utlopp för sin vrede och frustration genom att behandla vattnet som en upprorisk slav. Lägg också märke till hur τὸ πέλαγος (to pélagos ”havet”) först blir ὕδωρ (hýdōr ”vatten”) och sedan ποταμός (potamós ”flod”):

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

δεινὰ ποιεύμενος τὸν Ἑλλήσποντον ἐκέλευσε τριηκοσίας ἐπικέσθαι μάστιγι πληγὰς καὶ κατεῖναι ἐς τὸ πέλαγος πεδέων ζεῦγος. ἤδη δὲ ἤκουσα ὡς καὶ στιγέας ἅμα τούτοισι ἀπέπεμψε στίξοντας τὸν Ἑλλήσποντον. ἐνετέλλετο δὲ ὦν ῥαπίζοντας λέγειν βάρβαρά τε καὶ ἀτάσθαλα• Ὦ πικρὸν ὕδωρ, δεσπότης τοι δίκην ἐπιτιθεῖ τήνδε, ὅτι μιν ἠδίκησας οὐδὲν πρὸς ἐκείνου ἄδικον παθόν. καὶ βασιλεὺς μὲν Ξέρξης διαβήσεταί σε, ἤν τε σύ γε βούλῃ ἤν τε μή. Σοὶ δὲ κατὰ δίκην ἄρα οὐδεὶς ἀνθρώπων θύει, ὡς ἐόντι καὶ θολερῷ καὶ ἁλμυρῷ ποταμῷ. (VII.35)

[han blev] förgrymmad och befallde, att man skulle ge Hellesponten trehundra gisselslag och sänka ett par fjättrar ned i havet. Jag har också hört berättas, att han därjämte skickade folk för att inbränna slavmärken på Hellesponten. Men i alla händelser befallde han dem, som piskade Hellesponten, att säga dessa barbariska och gudlösa ord: ”Du bittra vatten, detta straff ådömer dig din herre, emedan du förorättat honom utan att själv ha lidit orätt. Och konung Xerxes skall gå över dig, med eller mot din vilja. Och det är rätt, att ingen människa offrar åt dig, då du är en smutsig och salthaltig flod.” (Lindskogs översättning)

 

”Jan Stolpe är klar med Platon”

Dagens ”Boklördag Intervju” i DN har träffat Jan Stolpe, just nu aktuell med publiceringen av det sjätte och sista bandet av hans nyöversättning av Platon – antikens (vågar man säga världens?) störste filosof. Boken firas med releaseparty på onsdag.

Är det dags att den traditionella bilden av Platon ändras? Stolpe har i alla fall brutit med den gängse benämningen av Platons "idéer"; från och med nu heter de "former".

Jan Stolpe har alltså översatt Platon, men inte bara ”det vanliga”, som tidigare översatts flera gånger, senast av C. Lindskog på 20-talet, utan allting som traderats i Platons namn; således har vi nu, i och med publiceringen av detta sista band, tillgång också till de så kallade apokryfiska verken: breven, epigrammen och de dialoger som anses ha tillkommit i kretsen kring Platon. Det går inte att ta miste på vilken oerhörd kulturgärning detta är, och det är min förhoppning att detta ska leda till ett nytt och starkare intresse för filosofi i allmänhet och den grekiska filosofin och litteraturen som sådan i synnerhet. Det är min fasta övertygelse att översättningar till en aktuell språkform spelar en avgörande roll för ”resten av världens” förståelse för varför vi ska bry oss om antiken överhuvud taget, och just därför håller min folkbildande sida översättare särskilt högt i aktning. Att Jan Stolpe dessutom är en riktigt hygglig prick som inte är sen att ge intervjuer, ställa upp på föredrag och seminarier, eller medverka i Språktidningen för den delen gör ju inte saken sämre. Låt oss avsluta med Stolpes egna ord om Platon:

Han är jävligt konstig för oss på många sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så finns det alla lägen däremellan. Det är en ständig svängning mellan auktoritära, odemokratiska idéer och en djupt humanistisk inställning. Just det där spelet mellan vad man upplever som omedelbart förståeligt och sådant som är konstigt för oss måste komma fram i översättningen.

 

Rapport från västfronten

Medan kampen om de klassiska språkens överlevnad, såväl på universitets- som gymnasienivå, utkämpas här på hemmaplan, pågår liknande kamper också på andra ställen; för vem hade trott att grekiskan och latinet var ohotade någonstans? I vårt närmaste grannland västerut finner vi idag en artikel i Morgenbladet, där vi bland annat får ett bra tips att använda för marknadsföringen av de klassiska språken: ”Vår strategi var å slutte å klage over det som var dårlig, og fremheve det som er bra, blant annet at trivselsfaktoren blant studentene er høy”. Låter som en helvettig strategi, inte sant? Det är i alla fall en bra början.

Så här känns det när jag undervisar, ungefär.

Men varför detta plötsliga intresse för Norge, undrar ni kanske? Svaret är enkelt, och samtidigt ganska roligt. Jag har fått anställning som ”universitetslektor i gammelgresk” på universitetet i Oslo under detta läsår, och en av mina studenter var tvungen att gå mitt i en lektion för att vara med på intervjun (i tisdags). En annan sak som kanske gläder alla grekentusiaster där ute är att flera års lobbyverksamhet äntligen gett resultat: Södra Latins gymnasium i Stockholm har erbjudit sina elever att läsa grekiska! Och vad bättre är, inte mindre än 25 personer har anmält sig till kursen! Vem är det som undervisar på kursen, då? Jodå, ni gissade rätt. Undertecknad kan nu alltså även titulera sig gymnasielärare i grekiska. Att detta har fått ödesdigra konsekvenser för mitt skrivande här har blivit smärtsamt uppenbart. Återstår att se om jag får det lite lugnare längre fram.

Aktuellt just nu: sjätte och sista bandet av Jan Stolpes översättning av Platons opera omnia ges ut inom kort. Jag hoppas återkomma med en notis om jippot som ska högtidlighålla färdigställandet av detta unika verk.

 

Apologia Venantii

Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en ”kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en ”klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — ”försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef ”ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas ”på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och ”redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som ”sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.

 

Xenofon – ”mångkunnig, nyanserad och omdömesgill”

Att döma av det här porträttet, från antikmuseet på det nya biblioteket i Alexandria, verkar Xenofon ha varit en riktig surgubbe.

Som en sommarhälsning erbjuder jag idag en länk till dagens understreckare, ännu en gång signerad Strömholm. Denna gång står Xenofon i fokus, en för alla studenter i grekiska välbekant figur, som, i alla fall enligt artikelförfattaren, dock för de allra flesta andra är fullständigt anonym, vilket bland annat förklaras med att han arbetade ”i geniskugga”; den stackaren sysslade med filosofi samtidigt som Platon och historieskrivning samtidigt som Thukydides. Det kan kanske jämföras med att komponera musik samtidigt som Bach eller att skriva poesi samtidigt med Shakespeare. Kanske beror denna okunskap på ”den socialdemokratiska kunskapsfientligheten”? I den uppblossade debatten bland kommentarerna till artikeln gör i varje fall signaturen ”Jönsson” detta gällande. Signaturen ”Cyrus” påminner också om Sol Yuricks roman ”Warriors” från 1965, senare känd även som film (30 år i år!), som i mångt och mycket bygger på just Xenofons Anabasis. ”Can you dig it?!” Filmen är helt klart ett hett sommartips; jag såg den för en tid sedan och kan rekommenderar den varmt. ”Warriors — come out to play!” Ni hittar givetvis alla moderna svenska översättningar av Xenofons verk i listan.

Nu väntar några veckors semester, men misströsta inte! Hösten kommer att bli en veritabel triumfmarsch för grekiskan, såväl i Stockholm som i Oslo. Jag väljer att inte säga mer än att det kommer att bli en mycket spännande period.

 

Djupdykning i kunganamn

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex- och -andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; ”kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ”kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är ”riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en ”lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag.

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, ”Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.