Grekiskt högtryck i östra Svealand

Jag var i Uppsala igår för att lyssna till en av kandidaterna till den 3-åriga gästprofessur i grekiska som är under tillsättning vid grannuniversitetet. Lite avundsjukt önskar jag att mitt universitet hade råd med en sådan tjänst, inte minst för det kortsiktiga nöjet att träffa och höra kandidaterna föreläsa, men framförallt för det mer långsiktiga nöjet att man verkar satsa på ämnet. Dessvärre måste det väl nämnas att Uppsala fram till nyligen hade två professorer i grekiska, men att sannolikt endast en av dessa kommer att finnas kvar efter pensionsavgångarna. Det är inte utan att man känner att väggarna håller på att rasa in - men vad annat kan jag göra än att hålla ställningarna så länge det går?

På den positiva sidan är det i samband med tillsättningen alltså rena rama högtrycket för tillfället beträffande koncentrationen av grekiskakunskaper i regionen. Igår hette kandidaten Casper de Jonge, en Leidenbaserad ung organist med en förkärlek för Dionysios av Halikarnassos och på senare tid även “Longinos” och dennes Peri hypsous. Utan att tveka argumenterade han för att hypsos ingalunda skall betraktas som ett beteckning på en upphöjd stilnivå, utan istället på en effekt (av förundran och häpnad) på läsaren, som kan förekomma i vilken text och på vilken stilnivå som helst. Hypsos är som “ett ljus som plötsligt uppstår i mörka situationer”, enligt de Jonge.

Idag gästar Gretchen Reydams-Schils Uppsala bland annat för att tala om Kleanthes Hymn till Zeus. Jag önskar att jag kunde varit där. Imorgon (20/8, föreläsning 13-14, sal 6-0031) kommer ytterligare en gäst, Elton Barker, vars föreläsning har titeln “Achilles calls an Assembly - Founding Dissent in the Iliad”, och nästa fredag (29/8, 13-14, sal 6-0022) kommer den siste kandidaten, Benjamin Henry, som ska tala under den kryptiska rubriken “On Pindar”. Behöver jag säga att undertecknad kommer att vara där?

Dessvärre missar jag emellertid även Eltons besök, eftersom jag under resten av denna vecka ska delta i en konferens i Sigtuna anordnad av Riksbankens Jubileumsfond. RJ ligger bakom en storsatsning på forskning på “förmodernitet” (ett begrepp vars definition man endast hjälpligt lyckats enas om, men som med all säkerhet innefattar antiken), och för att ytterligare öka densiteten på greker i området har man bjudit in Simon Goldhill, professor i grekiska vid universitetet i Cambridge, att föreläsa. Han har på sistone ägnat sig åt att undersöka hur relationen mellan antiken och den moderna världen har utvecklats. Bara det faktum att han ska tala på detta event är ett enormt kliv i rätt riktning för ämnet, både i Sverige och utomlands. Jag ser fram emot en oerhört inspirerande konferens, inte minst eftersom jag numera är inblandad i två av delprojekten inom programmet. Mer om detta under hösten.

 

Sommarläsning - Paris, Hektor och Helena

I Iliadens sjätte sång rasar striden utanför Trojas murar. Trojanernas hjälte Hektor har tillfälligtvis återvänt innanför stadsmurarna i det fromma ärendet att förmå sin moder att, jämte stadens övriga förnämsta kvinnor, bönfalla Atena om hjälp mot grekernas kämpe Diomedes, som har ett sådant flow just nu att han slagit ihjäl en mängd trojaner och till och med har lyckats såra gudinnan Afrodite. Hektor ser även sin chans att göra ytterligare ett par ärenden: han passar på att ta farväl av sin fru, Andromake, och sin son, Astyanax. Dessförinnan uppsöker han emellertid sin broder Paris, för att tala allvar med denne. Paris hade nyligen erbjudit sig att gå i envig om Helena med Menelaos, hennes ursprunglige make. Striden blev dock mycket ojämn och Menelaos höll precis på att slå ihjäl Paris, om inte Afrodite hade räddat honom ”som en gudom det kan, och dolde i tätaste töcken och honom förde tillbaka till välluktfyllda gemaket.” (Il. 3. 381-382. Alla översättningar är Lagerlöfs, med Bendz bearbetning.)

Helena kommer strax efter honom och klagar - med bortvända ögon - på sin makes feghet. Paris å sin sida svarar med att skylla ifrån sig och ger henne ett ”oanständigt förslag”:

μή με γύναι χαλεποῖσιν ὀνείδεσι θυμὸν ἔνιπτε•
νῦν μὲν γὰρ Μενέλαος ἐνίκησεν σὺν Ἀθήνῃ,
κεῖνον δ’ αὖτις ἐγώ· πάρα γὰρ θεοί εἰσι καὶ ἡμῖν.
ἀλλ’ ἄγε δὴ φιλότητι τραπείομεν εὐνηθέντε•

Kvinna, hör upp att med sårande ord mig kränka i sinnet!
Nu Menelaos den segrande blev, han fick hjälp av Atena,
åter en annan gång blir det jag, vi ha gudar vi också.
Kom, låt oss vila i bädd, vi två, och med älskog oss fröjda! (Il. 3. 438-441)

Man slås av att Paris å ena sidan är närmast provocerande självupptagen, i det att han fullständigt struntar i dels att man svurit heliga eder på att segraren i enviget också skulle vara hela krigets segrare, dels att hans landsmän, som troget följt med till stöd för hans egen sak, kommer att bli dödade helt i onödan. Å andra sidan verkar han vara den ende som riktigt förstår att det inte är någon idé att försöka påverka gudarnas handlingar - människan är helt vanmäktig inför dessa nyckfulla och irrationella makthavare. Man skulle kunna kalla honom för en sorts hedonist-fatalist: eftersom vi ändå är maktlösa inför ödet kan vi lika gärna passa på att njuta under tiden.

Det är dock lite överraskande att, när Hektor kommer till Paris gemak för att få denne att återvända till striden, älskogen visar sig vara ersatt med vapenvård, och Helena undervisar sina tärnor ”i härliga slöjder”. Hektor klandrar Paris, men inte fullt så bryskt som man kanske kunde vänta sig. Föga oväntat svarar Paris sin bror med lögner:

οὔ τοι ἐγὼ Τρώων τόσσον χόλῳ οὐδὲ νεμέσσι
ἥμην ἐν θαλάμῳ, ἔθελον δ’ ἄχεϊ προτραπέσθαι.
νῦν δέ με παρειποῦσ’ ἄλοχος μαλακοῖς ἐπέεσσιν
ὅρμησ’ ἐς πόλεμον· δοκέει δέ μοι ὧδε καὶ αὐτῷ
λώϊον ἔσσεσθαι· νίκη δ’ ἐπαμείβεται ἄνδρας.
ἀλλ’ ἄγε νῦν ἐπίμεινον, Ἀρήϊα τεύχεα δύω·
ἢ ἴθ’, ἐγὼ δὲ μέτειμι· κιχήσεσθαι δέ σ’ ὀΐω.

Inte så mycket av harm eller agg mot troernas söner
satt jag i kammaren här, utan hängav mig endast åt sorgen.
Dock, min gemål har nyss med bevekande vänliga ord mig
manat att draga i strid, och för egen del jag nu också
tycker att detta är bäst. Bland de dödliga växlar ju segern.
Därför vänta nu här, medan jag tar rustningen på mig,
eller gå före, så kommer jag strax, och jag hinner nog upp dig! (Il. 6. 335-341)

Hektor verkar sakna ord inför broderns oacceptabla (i hans ögon) inställning. Istället passar Helena på att yttra några väl valda ord - hon känner att hon behöver väga upp sin nye makes skamlöshet, och bjuder Hektor att slå sig ner en stund. Hennes profetiska kraft visar sig vara mäktig:

δᾶερ, ἐπεί σε μάλιστα πόνος φρένας ἀμφιβέβηκεν
εἵνεκ’ ἐμεῖο κυνὸς καὶ Ἀλεξάνδρου ἕνεκ’ ἄτης,
οἷσιν ἐπὶ Ζεὺς θῆκε κακὸν μόρον, ὡς καὶ ὀπίσσω
ἀνθρώποισι πελώμεθ’ ἀοίδιμοι ἐσσομένοισι.
älskade svåger, ty du är ju den, som fått mesta bekymren
lida för Paris’ brott och för mig, den äreförgätna.
Oss har Zeus låtit drabbas av skam så stor, att det framgent
kommer att sjungas en visa om oss intill senaste släkten. (Il. 6. 370-373)

 

Antika språkresor och ”slutten på gresk”

Kollegan och vännen SDIL skriver att hon precis kommit tillbaka från en språkresa. Vilket språk resan gällde? Latin, förstås! Några halvtokiga amerikaner från Seattle visar att det minsann kan vara både kul och användbart med latinkunskaper. Och precis som i ”verkligheten” (dvs. under antiken) använder sig latinet ogenerat av lånord från grekiskan, även om ”det hela var helt på latin”. Ortnamnet Bellevue blir naturligt nog Panorama, Kirkland blir Ecclesiopolis och Victoria Nicopolis. Ser fram emot att höra fler godbitar från denna unika tilldragelse. Även jag har lekt med tanken att åka på en liknande grej, men den erbarmliga hemsidan (jämte det faktum att arrangemanget troligen drivs av tyskar) har hittills gjort mig tveksam. Kanske är det något för nästa sommar?

Dessvärre medföljde även smolk i glädjebägaren: senaste nytt från Norge är att det nu med största sannolikhet är ”helt stopp” för grekiskan vid NTNU, dvs. universitetet i Trondheim. Beslutet fattades för över ett år sedan; exempelvis skrev Svenska Klassikerförbundets ordförande Gunhild Vidén en insändare i frågan till universitetets interntidning redan i februari förra året:

Å skjære vekk en lilletå virker som en liten operasjon når det skjer; når tåen vel er borte kan det vise seg å bli merkelig vanskelig å gå.

Det är dock först nu som frågan verkar ha nått dagspressen. Ingenting står att läsa om nedläggningen på universitetets egen sida, men på adressa.no kan man läsa om den. Läsarkommentarerna, med rubriker som ”Slutten på gresk - begynnelsen på tyranniet”, ”Google translator” och ”Fordummende forvaltning”, skulle lika gärna kunnat vara skrivna i Sverige; här finns som väntat representanter för alla läger. Det som är nedslående är dock att det, när det gäller motståndarna, ofta är ren okunskap som ligger till grund för åsikterna. Det är värt att påminna sig om att det i slutänden alltid är enskilda (eller små grupper av) individer som fattar den här typen av beslut, och det gäller att se till att dessa är välinformerade och övertygade om ”rätt åsikt”. (Annars skulle vi inte ha några lobbygrupper, inte sant?) Således kan det inte skada, om man vill visa sitt stöd för grekiskaämnet, att skriva under den appell som ställts till professor Kathrine Skretting, dekanus vid NTNU:s humanistiska fakultet.

 

Orion och Ares - antika stjärnor

Rymdfärjor var något alldeles nytt för omkring trettio år sedan, och jag är således tillräckligt gammal för att minnas när en ny färja (Columbia tror jag det var) visades upp genom att låta den åka piggy-back på ett flygplan, vilket jag storögt bevittnade från min skolgård. Alla lyckade och misslyckade rymdfärder med dessa farkoster har därefter löpt som en röd tråd genom mitt liv, och det känns därför en smula vemodigt att man nu beslutat lägga ned rymdfärjetrafiken. Istället för de gamla trotjänarna håller man sedan några år på att ta fram nya farkoster, under samlingsnamnet Project Constellation, vilket betyder stjärnbild. Det mest anmärkningsvärda, från min horisont, är dock de nya namnen.

Det amerikanska rymdprogrammet har sedan starten använt sig av den romerska mytologin när de har namngett sina projekt. Tidigare projekt har exempelvis hetat Mercury, Venus, Ulysses och Gemini; det mest kända är väl Apollo-projektet, som bland annat innehöll den första landstigningen på månen. Det är inte så konstigt att man använt just de latinska namnen på gudar och liknande, eftersom den engelska språksfären sedan gammalt föredragit dessa framför de grekiska förebilderna (sannolikt på grund av latinets sedan antiken överlägsna ställning gentemot grekiskan i Västeuropa). Således talar inte engelsmännen (och inte heller amerikanerna, förstås) om Zeus utan om Jove (eller Jupiter). Istället för Aphrodite säger de Venus och istället för Apollon säger de Apollo. Det är således särskilt anmärkningsvärt att man nu har valt att kalla några av de nya farkosterna för Orion och Ares.

Jägaren Orion har varit med så länge, att han omtalas som stjärnbild redan av Homeros och Hesiodos, och det är väl i egenskap av stjärnbild han är mest känd idag också. Ares är emellertid ett snäpp värre - han är ju ingen mindre än själva krigets gud. Och inte är det frågan om någon “ädel” krigsföring, nej, Ares representerar det rasande, blodtörstiga kriget. Namnet väcker således inte direkt positiva associationer, och visste man inte bättre skulle man nog tro att den nya rymdfarkosten är en renodlad slaktmaskin. På NASA:s hemsida får man dock det lugnande beskedet att det istället rör sig om farkosten som ombesörjer själva uppskjutet, och namnet får följande förklaring:

‘It’s appropriate that we named these vehicles Ares, which is a pseudonym for Mars,’ said Scott Horowitz, associate administrator for NASA’s Exploration Systems Mission Directorate, Washington. ‘We honor the past with the number designations and salute the future with a name that resonates with NASA’s exploration mission.’

Vad Horowitz avser med “NASA:s exploration mission” är en framtida kolonisering av just Mars, vilket alltså är skälet till namnvalet. Att tala om Ares som en “pseudonym” för Mars är däremot fullständigt felaktigt, och inte får vi heller någon närmare förklaring till den frapperande övergången från latinska till grekiska namn, men språk är ju inte “rocket science“, så man kan väl inte klandra dem.

 

Vad gör en doktorand i grekiska efter disputation?

Jag har blivit uppmärksammad, såväl av min mamma som av en vän, på GP:s intervju med Kalle Lundahl, som vid tillfället just skulle lägga fram sin avhandling i grekiska vid Göteborgs universitet. (Och hade det inte varit för att jag skulle bli gudfar till mitt minsta syskonbarn just den dagen hade jag nog styrt kosan till Götet.) Jag har träffat Kalle vid ett antal tillfällen nu, och det mest överraskande var att se hur talträngd han verkar vara - vad jag minns brukar han vara rejält ordkarg.

Eftersom intervjun publicerades i tidningens ”Jobb/Studier”-bilaga var det naturligt att frågan kom upp om vad som händer efter disputationen. Utsikterna ser inte alltför ljusa ut: ”… av tre kollegor som har doktorerat i grekiska jobbar en som högstadielärare, de andra två är arbetslösa. Så det är framtiden för oss som disputerar i grekiska!” Å andra sidan minns jag själv när jag var på arbetsförmedlingen precis efter att jag tagit min magisterexamen. Personen verkade inte förstå vad jag skulle med så mycket klassiska språk till - jag å andra sidan tyckte att jag bara precis kommit igång. För att bli riktigt bra på något måste man göra detta något till en naturlig del av sitt liv, inte betrakta det som något man ”också gör”. Hur man sedan går till väga för att försörja sig på sina kunskaper och förmågor kan givetvis te sig problematiskt om man inte kan tänka sig annat än en konventionell karriär. Som arbetsmarknaden kommit att se ut måste man idag vara beredd på att hitta nya vägar och alternativa lösningar. Kalle själv säger att han skulle vilja ”jobba med grekiska vaser” (i alla fall hellre än med katakomber), förutom att skriva böcker och jag är också säker på att han kommer att fixa det, på ett eller annat sätt.

Det finns också en sak i artikeln jag måste rätta till: i ”Fakta”-rutan står det att “[d]en klassiska grekiskan talades under den attiska perioden”, vilket är lite knasigt. Attiska är namnet på den dialekt som talades i och kring Athen (på halvön Attika) och som kom att bli den mest inflytelserika. Attisk grekiska är den dialekt som exempelvis Platon skrev på, och är även den man i regel börjar med som nybörjare. I detta sammanhang är det således inte relevant att tala om en ”attisk period”. Däremot brukar man tala om ”klassisk grekiska”, och avser då vanligen den grekiska som talades under den klassiska perioden, ungefär 400- och 300-talen f.Kr. Uttrycket ”antik grekiska” är ett avsevärt vidare begrepp, som kan omfatta allt som inte är nygrekiska, från Homeros (700-talet f.Kr.) ända fram till det bysantinska rikets erövring, 1453. Men gränserna är givetvis flytande, alldeles beroende på vad man vill uppnå med sin indelning.

 

Europas ursprung

Då och då får jag frågan varifrån namnet på vår världsdel egentligen kommer, men jag har aldrig känt att jag kunnat ge ett tillfredsställande svar på den saken. Att namnet Europa förekommer i de äldsta grekiska texterna (exempelvis hos Homeros och Hesiodos) är hyfsat bekant, och etymologin verkar också klar, åtminstone till en början. Eurys betyder bred och ops/opa betyder ansikte. Ursprungligen användes ordet som ett epitet till jorden själv, i betydelsen vidsträckt, och senare kom det att användas även om människor. Det behöver för övrigt inte vara ett negativt omdöme att vara “bredfejsad”, men det är väl ungefär lika konstigt för oss som att Homeros alltsomoftast kallar gudinnan Athena koögd, i positiv bemärkelse.

Alla som passerat Halmstad torde ha skymtat den berömda Millesstatyn Europa och tjuren, konstnärens representation av den tämligen slemmiga historien om hur überguden Zeus antar tjurform och för bort Agenors dotter för att kunna lägra henne. Hon föder sedan Minos, Rhadamantys och eventuellt även Sarpedon. Av dessa är väl den förste den mest kände; han var kung av Kreta och den som höll Minotauros fången i den berömda labyrinten. (Jag hade förresten det tveksamma nöjet att se en film med samma namn häromkvällen - gör inte det i onödan, försåvitt inte relativa storheter som Rutger Hauer och Tony Todd lockar.) Herodotos framlägger förslaget att den Europa och den Asia som gett namn åt respektive kontinent var titaner, döttrar till Okeanos och dennes syster Tethys. Senare tillskrev man dessa ytterligare en syster, Libya, som representerade den tredje och sista kända kontinenten, romarnas provins Africa.

Det var dock, enligt vissa, inte någon av dessa som gav vår världsdel sitt namn. I en Understreckare från i tisdags (som för övrigt är ett välkommet avsteg från den nu mer eller mindre obligatoriska bokrecensionstrenden) återges tolkningsförslaget att namnet har sitt ursprung i assyriskan, dvs. en akkadisk dialekt som användes i det gamla Assyrien. Man skilde här mellan açu och ereb, vilka i tur och ordning betecknar soluppgångens respektive -nedgångens land. Dessa två ska alltså vara ursprunget till våra ord Asien och Europa. Lösningen är onekligen elegant, och fungerar alltså på samma sätt som vi med latinskt ursprung talar om orienten och occidenten som de “obestämda landområden belägna i östlig respektive västlig riktning sett utifrån betraktarens position”. Snarare än landområden betetecknar dock dessa ord på latin väderstrecken öster och väster, vilka på antik grekiska (bland annat) hette anatolai respektive dysmai. Den förra av dessa lever kvar i namnet på den halvö som idag utgör Turkiets huvudsakliga landområde, Anatolien, som ju låg österut från grekernas perspektiv. Sambandet mellan just Asia och Anatolia är också grunden för den kanske starkaste invändningen mot tolkningsförslaget; hur ska man förklara att Asia kom att användas som namn på just Anatolien, när nu detta landområde bevisligen låg västerut för dem som talade assyriska?

 

Vem är mest lesvisk?

Den pågående rättegången föranstaltad av några invånare på den grekiska ön Lesbos kan omöjligen gå denna grekblogg obemärkt förbi. Jag hittade nyheten hos AP, som beskriver hur tre öbor på Lesbos anser att homosexuella kvinnor som kallar sig lesbiska därigenom förolämpar öbornas identitet. Saken har sitt ursprung i att poeten Sapfo härstammar från Lesbos, en poet som på grund av det tvetydiga innehållet i flera dikter har kommit att bli en symbol för homosexuell kärlek i allmänhet, och i synnerhet kärleken mellan kvinnor. De tre öborna har riktat sin stämningsansökan mot en grekisk gayorganisation med argument i stil med att denna “orsakar förvirring genom att använda en geografisk term i samband med [gruppens] speciella karaktär och sociala handlingar”. Gayorganisationen kontrade i sin tur med att anklaga sina stämmare för att vara rasistiska och homofoba, och tillade att “miljoner människor” använder denna benämning på homosexuell kärlek mellan kvinnor, oavsett vilken sexuell läggning de själva har. Lesbos har även, enligt Reuters, blivit “ett Mecka” för homosexuella kvinnor världen över, och ett försvarsvittne menar därtill att ordet långtida användning sannolikt ligger bakom uppsvinget för öns turism. Om två månader förväntas domstolen komma med ett utlåtande i frågan.

Även SvD skrev nyligen om stämningshistorien och tillade att Aten nyligen hade sin största prideparad hittills, men att denna stördes av högerextrema motdemonstranter som “attackerade med ägg och yoghurt”, vilket givetvis är beklagansvärt och trist, men inte precis låter som den högerextremism vi har vant oss vid här i Sverige. Till saken hör även att Grekland har haft en minst sagt livaktig debatt på sistone om homoäktenskap (eller snarare om så kallade registrerade partnerskap), eftersom dessa nyligen blivit tillåtna och genomförts på ön Tilos under den gångna månaden, enligt NYT. Jag vill även nämna Sydney Morning Heralds artikel, mest på grund av deras fyndiga rubrik, och att de har en befriande distans till det hela; de är ju trots allt på andra sidan jorden. Bilden visar affischen till förra årets Pridefestival i Aten. Ordleken i rubriken är svåröversatt, men betyder ungefär: Kärleken gör inte åtskillnad, den gör skillnaden. Jämför engelskans make a difference.

Jag vet från flera oberoende källor att Lesbos (och särskilt Molyvos) är ett särskilt fint resmål, inte minst eftersom det inte är alltför exploaterat, utan har kvar charmen av att jordbruket fortfarande spelar roll för människorna som bor där. SvD, Expressen och DN hyllar alla resmålet i olika resereportage.

Den romerske poeten Catullus (som kom i nyöversättning i höstas), ville hylla sin föregångare och inspirationskälla och passade samtidigt på att dölja sin (?) kärleks riktiga namn: hon fick helt enkelt heta Lesbia, ett namn känt för alla som läst grundkurs i latin de sista 100 åren eller så, men som sannolikt ännu dessutom orsakar samma fnitterattack bland alla nya elever som läser den.

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus
Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska!

Osttillverkaren Zeta (troligen mest känd för olja och vinäger) ger också sken av att vara bekymrade om vilka associationer namnet Lesbos väcker, och på förpackningen till en fetasort står det att den är från Lesvos. Istället för att använda det antika namnet, Lesbos, har de transkriberat från modern grekiska, som uttalar b som v. På så sätt verkar de försöka skjuta undan den i ärlighetens namn ändå ofrånkomliga associationen till lesbisk. Frågan är bara om de lyckats, eller om de istället gör det tydligare att de tycker saken är känslig? En annan iögonenfallande användning är den i arkeologkretsar gängse benämningen på murar i polygonalteknik, vilka kallas lesbiska murar, eller “Lesbian walls“, eftersom tekniken lär härstamma från just Lesbos.

Jag vill här även passa på att tipsa om den omfattande men icke desto mindre genomintressanta och välgjorda genomgången av den “nya” Sapfodikten, nummer 58, hos kollegan fragmentarius.

 

Vem gråter över grekiskan?

Med uppenbar risk för fullständig rundgång i blogue-världen måste även jag säga några ord om den nyliga krönikan i Sydsvenskan. Alla som tycker att de klassiska språken är värdefulla ämnen som det är meningsfullt att bevara verkar ha fått en uttalad meningsmotståndare i Torbjörn Forslid, docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola. Som en följd av den debatt som uppstått under våren om “krisen” inom humaniora har Sydsvenskans Rakel Chukri låtit Forslid diskutera saken med Tiina Rosenberg och Svante Nordin. Svaret på frågan i rubriken till krönikan (som jag även gjort till min) visar sig vara: inte Torbjörn Forslid. Med argument som att “samhället ser helt annorlunda ut i dag än för femtio år sedan med internationalisering, nationskonceptets nedmontering och medialiseringen av samhället” vill Forslid flytta skulden för krisen från marxismen och postmodernismen. Följden blir att han kallar det “en utveckling” att ämnen som de klassiska språken läggs ned, och att han inte känner något särskilt för det.

Problemet, eller åtminstone en del av det, är som jag ser det att detta utvecklingstänk måste leda till en omdefiniering av själva idén med högskolor och universitet. Vad ska studeras resp. läras ut? Vad ska det forskas om? Är hans egen forskning, om “fotbollens berättelser, manlighet och VM -94″ eller “den nya litterära offentligheten: författaren som varumärke” exempel på den utveckling som eftersträvas? Frågan är relevant, men sannolikt känslig på samma sätt som den beröringsångest som omtalas i krönikan, som exempelvis när Nordin får svara på huruvida vi “ska ha professorer i genusvetenskap”:

- Det är en väldigt intressant fråga. Om jag hade fått lov att definiera genusvetenskap så skulle jag obetingat svara ja. Jag är kritisk mot ett visst sätt att definiera begreppet genusvetenskap där man lägger in en speciell maktteori. Men jag vill inte ställa Tiina på bar backe.

Det finns uppenbarligen en rädsla för att låta åsikter få konsekvenser; det är aldrig kul att se någon i ögonen och säga att man inte tycker att hans eller hennes yrke äger något existensberättigande, men åsikter och uppfattningar kommer alltid att följas av konsekvenser, hur man än vänder och vrider på det.

Som jag ser det ska ett ämne som litteraturvetenskap i Sverige inte vara utan kunskaper i latin och grekiska, just därför att dessa språk har utgjort en ständig källa till inspiration för de senaste hundratals årens författare, poeter och andra litterärt produktiva individer. Om man är det allra minsta litteraturhistoriskt intresserad kan man inte bortse från den påverkan kontakten med språket och - inte minst - texternas stoff har haft - och ännu har - på vår egen litteratur. Kunskaper i de klassiska språken är kanske oanvändbara för Forslids egen forskning, men utgör icke desto mindre en ovärderlig grundval för ett mycket stort antal andra forskningsområden. Jag tycker det är strålande att det finns både gamla och nya högskolor och universitet, för att frågorna om vad som ska studeras osv. ska kunna besvaras på olika sätt, utan att den ena eller andra skolan äger större giltighet.

 

Disputasjon

I slutet på förra veckan tog mig grekiskan till Norges huvudstad, där jag hade två ärenden: jag skulle dels träffa min biträdande handledare, och dels närvara vid en disputation (i grekiska, förstås). När jag en smula omskakad av den långa resan steg av tåget på “Sentralstasjonen” blev jag rejält mönstrad av vad som visade sig vara en tulltjänsteman.
- Forstår du norsk? Bor du i Oslo? Var kommer du fra?
Jag förklarade att jag kommer från Stockholm och att jag skulle på “disputasjon”.
- På vadå?
- Jag ska på “disputas”, på universitetet, försöker jag, tydligen utan framgång.
Till slut fick jag gå, men först efter att jag fått legitimera mig. Det visar sig dock ganska snabbt runt Jernbanetorget att Oslo har ett kjempeproblem med knark - men jag tycker i ärlighetens namn att jag ser ganska oknarkig ut. Mina norska kollegor gissade att det nog gällde terrorism. Jag vet inte vad som är värst.

Mötet med min handledare gick utmärkt - jag känner att det är realistiskt att klara av det jag föresatt mig att göra, men det kommer givetvis att krävas lika hårt arbete som hittills, om inte ännu mer. Under vårt möte tittade också disputanden förbi och behövde hjälp med hur han skulle adressera åhörarna vid den “provföreläsning” som skulle gå av stapeln senare samma eftermiddag. Han förklarade att hans mamma varit på honom om hur viktigt detta är.

Vi promenerade sedan till Helga Engs hus, där nämnda föreläsning skulle äga rum. Norska disputationer skiljer sig på flera punkter från sina svenska motsvarigheter. Själva disputationen ska försvaras mot två opponenter (i Sverige nöjer vi oss med en), och dagen innan ska disputanden ge en föreläsning på ett ämne han eller hon fått först två veckor tidigare. Fram tills ganska nyligen skulle disputanden därtill ge en föreläsning på ett fritt valt ämne. Glädjande nog hade föreläsningen, som handlade om moduset optativ, föresatsen att tillämpa relevanta, samtida teorier och kontrastera dessa mot varandra, något jag tycker tillhör de mest givande tillvägagångssätten. Anförandet började för övrigt: “Ladies and gentlemen…”

Själva disputationen ägde sedan rum på fredagsförmiddagen, och inleddes med högtidlig inmarsch av (i tur och ordning): disputanden, förstaopponenten, andraopponenten, “tredje medlem av komiteen” och sist prefekten. Jag fick senare veta att det egentligen ska vara dekanus; prefekten vägde emellertid upp sin brist i rang med de academic regalia han bar. Uppmaningen “You may now be seated” gällde alla i rummet. Inmarschen efter pausen skulle, till försteopponentens häpnad, även den följa samma mönster.

De två opponenterna var uppenbarligen nöjda med avhandlingen, och disputanden klarade utmärkt att försvara den. Bland höjdpunkterna från läktarplats kan nämnas muttret från raden bakom mig om hur “grusomt” det såg ut när både disputanden och försteopponenten skrev grekiska på tavlan - med latinska bokstäver. Jag kunde inte annat än hålla med, om än “i skjul”. Det inkom inga önskemål om extraopposition ex auditorio, trots att ordföranden särskilt bad om det. Den vanliga ordningen är annars att man skriftligen anmäler sitt intresse att göra detta till ordföranden i pausen mellan den första och den andra oppositionen. Därmed var saken klar - Oslo universitet (och grekiskan) hade fått ännu en doktor!

 

Car Edip - Kung Oidipus

Det är så himla typiskt. I förra veckan flimrade en annons i tidningen förbi, om att Nationalteatern i Belgrad skulle gästspela Kung Oidipus på Dramaten. Men eftersom jag i princip var oförmögen att ta mig ur sängen pga en envis sjukdom, kunde jag omöjligen gå på någon av de två föreställningarna. Lyckligtvis verkar man kunna lita på att de stora tidningarna är där när det händer. SvD:s recension gjorde mig både glad och nedstämd - gästspelet verkar ha varit något i hästväg och jag gläder mig liksom avundsjukt med dem som var där.

Sofokles Kung Oidipus är dramat som verkligen har allt: orakelsvar, fadermord, siare, sfinx, självmord och självinsikt. Det “händer” egentligen ganska lite i dramat, åtminstone på ytan. Drottningen Iokaste tar visserligen sitt liv, Oidipus själv gröper ut sina ögon, och i Vida Ognojenovićs uppsättning skjuter dessutom siaren Teiresias sig på scenen - ett i sammanhanget djärvt grepp. Men desto mer händer inom huvudpersonerna. Recensenten skriver helt riktigt att “Kung Oidipus är en pjäs där allting redan har hänt”, och det intressanta är istället hur de inblandade reagerar vid insikten om sakernas egentliga tillstånd. Är inte det en av de mest obehagliga upplevelserna som finns, när man plötsligt inser att ens trygga, bekväma och invanda tillvaro hamnat i en ny, obehaglig dager, att alla förutsättningar förändrats, att allt man tagit för givet visat sig vara fel? Insikten om att ha mördat sin egen far och lägrat sin egen moder kan få den bäste att slita ut sina ögon, det är ett som är säkert.

Jag får ofta höra invändningen att man borde vara “färdig” med att översätta de antika dramerna - och ur ett visst perspektiv är det förståeligt, om man tänker att det för varje grekiskt drama ska finnas en svensk översättning. Om man däremot tar med i beräkningen att varje översättning måste vara en tolkning, inser man snart att en tolkning aldrig, aldrig kan ersätta ett original, eftersom en tolkning per definition kommer att vara genomdränkt av sin tids uppfattningar och åsikter, inte minst genom språket. En modern uppsättning som denna visar emellertid att vi aldrig kommer att bli “färdiga” med de klassiska dramerna, i varje fall inte så länge som vi fortfarande är intresserade av att lära oss något om oss själva. Istället visar Car Edip tydligt hur det antika materialet kan komma till praktisk användning (kanske rentav bli nyttig?): “Det ouppklarade mordet på förre konungen, pesten som härjar landet, blir - utan pekpinnar - uppenbara referenser till såren efter krigen på Balkan. (Så måste Kung Oidipus en gång ha fungerat i Sofokles samtid.)” (SvD igen)