Talmystik och vilddjur II – återkomsten

William Blakes "The Number of the Beast is 666" från 1805 ca, finns på Rosenbach museum and library, Philadelphia

Medan jag filar på några lite längre texter vill jag passa på att följa upp historien om umeåflickan som begåvades med ”odjurets tal” i sitt personnummer. Jag skrev ett ganska långt inlägg om saken den gången (september -08), och kan inte fördjupa mig ytterligare i saken nu; nu rör det sig dock om ytterligare en flicka i Umeå som fått de ominösa kontrollsiffrorna.

De nya föräldrarna överklagade personnumret eftersom de kände oro för sitt barn: ”Vi tänkte mest på hennes känslor när hon blir i tonåren” ska mamman ha sagt, enligt Västerbottens-Kuriren. Idag meddelar V-K, liksom SvD, att saken inte kommer att prövas i länsrätten, med en lika enkel som snustorr förklaring från domstolen: ”Kontrollsiffror kan inte överklagas”. Man undrar dock hur snacket gick i rättens korridorer — jag är dessvärre inte helt hundra på att alla kände sig lika säkra på vad de själva skulle ha tyckt.

 

”Erotisk komedi och orgie i barock skönsång”

I Kungliga Operans uppsättning är handlingen förlagd till ett lyxhotell i Iran på 1930-talet. Det blir spännande att se hur de återger Hellesponten.

Min tillvaro är bokstavligen sprängfylld av grekiska, men dessvärre så full att jag tvingas åsidosätta min tidigare regelbundenhet med att skriva i detta forum. Dessbättre har jag nu snappat upp en aktualitet som kan vara av intresse för den gammalgrekiskt orienterade. Nu på lördag har Kungliga Operan premiär på Händels Xerxes, en så kallad opera seria från 1738. Kungliga Operan understryker dock verkets mångsidighet, och beskriver det som ”[e]tt lustspel som pendlar mellan fars och allvar och där vi genom sjuttonhundratalets ögon ser oväntade känslodjup hos antika hjältar”. Titelrollen som den persiske storkonungen Xerxes I, var ursprungligen avsedd för en kastrat, och innehas därför i denna uppsättning av en mezzosopran, det vill säga en kvinnlig röst. Handlingen äger alltså rum i Persien år 480 f.Kr., men tro inte för den skull att operan kretsar kring kriget mot de besvärliga grekerna. Ingalunda; istället handlar den i stort sett bara om olika kärleksförvecklingar vid hovet, med Kungliga Operans egna ord: ”Det verkliga dramat är samspelet mellan sångarna och publiken i de stora ariorna”. Måste man således vara i Stockholm på lördag för att ta del av denna lovande föreställning? Lyckligtvis är svaret nej; premiären återges nämligen i direktsändning i Sveriges Radio P2. Nu på lördag kl. 19.15, den 10/10 alltså.

Historieskrivaren Herodotos återger, som vanligt, de olika saker han hört när han berättar om storkonungens (βασιλεὺς τῶν βασιλέων – ordagrant kungarnas kung) besvär med bron över Hellesponten, det sund som skiljer Europa från Asien. Efter det att en storm förstört den bro Xerxes låtit bygga över sundet ger han utlopp för sin vrede och frustration genom att behandla vattnet som en upprorisk slav. Lägg också märke till hur τὸ πέλαγος (to pélagos ”havet”) först blir ὕδωρ (hýdōr ”vatten”) och sedan ποταμός (potamós ”flod”):

En inte så lite rolig bild som återger själva bestraffningen. Piskorna ser inte ut att vara specialtillverkade för ändamålet.

δεινὰ ποιεύμενος τὸν Ἑλλήσποντον ἐκέλευσε τριηκοσίας ἐπικέσθαι μάστιγι πληγὰς καὶ κατεῖναι ἐς τὸ πέλαγος πεδέων ζεῦγος. ἤδη δὲ ἤκουσα ὡς καὶ στιγέας ἅμα τούτοισι ἀπέπεμψε στίξοντας τὸν Ἑλλήσποντον. ἐνετέλλετο δὲ ὦν ῥαπίζοντας λέγειν βάρβαρά τε καὶ ἀτάσθαλα• Ὦ πικρὸν ὕδωρ, δεσπότης τοι δίκην ἐπιτιθεῖ τήνδε, ὅτι μιν ἠδίκησας οὐδὲν πρὸς ἐκείνου ἄδικον παθόν. καὶ βασιλεὺς μὲν Ξέρξης διαβήσεταί σε, ἤν τε σύ γε βούλῃ ἤν τε μή. Σοὶ δὲ κατὰ δίκην ἄρα οὐδεὶς ἀνθρώπων θύει, ὡς ἐόντι καὶ θολερῷ καὶ ἁλμυρῷ ποταμῷ. (VII.35)

[han blev] förgrymmad och befallde, att man skulle ge Hellesponten trehundra gisselslag och sänka ett par fjättrar ned i havet. Jag har också hört berättas, att han därjämte skickade folk för att inbränna slavmärken på Hellesponten. Men i alla händelser befallde han dem, som piskade Hellesponten, att säga dessa barbariska och gudlösa ord: ”Du bittra vatten, detta straff ådömer dig din herre, emedan du förorättat honom utan att själv ha lidit orätt. Och konung Xerxes skall gå över dig, med eller mot din vilja. Och det är rätt, att ingen människa offrar åt dig, då du är en smutsig och salthaltig flod.” (Lindskogs översättning)

 

”Jan Stolpe är klar med Platon”

Dagens ”Boklördag Intervju” i DN har träffat Jan Stolpe, just nu aktuell med publiceringen av det sjätte och sista bandet av hans nyöversättning av Platon – antikens (vågar man säga världens?) störste filosof. Boken firas med releaseparty på onsdag.

Är det dags att den traditionella bilden av Platon ändras? Stolpe har i alla fall brutit med den gängse benämningen av Platons "idéer"; från och med nu heter de "former".

Jan Stolpe har alltså översatt Platon, men inte bara ”det vanliga”, som tidigare översatts flera gånger, senast av C. Lindskog på 20-talet, utan allting som traderats i Platons namn; således har vi nu, i och med publiceringen av detta sista band, tillgång också till de så kallade apokryfiska verken: breven, epigrammen och de dialoger som anses ha tillkommit i kretsen kring Platon. Det går inte att ta miste på vilken oerhörd kulturgärning detta är, och det är min förhoppning att detta ska leda till ett nytt och starkare intresse för filosofi i allmänhet och den grekiska filosofin och litteraturen som sådan i synnerhet. Det är min fasta övertygelse att översättningar till en aktuell språkform spelar en avgörande roll för ”resten av världens” förståelse för varför vi ska bry oss om antiken överhuvud taget, och just därför håller min folkbildande sida översättare särskilt högt i aktning. Att Jan Stolpe dessutom är en riktigt hygglig prick som inte är sen att ge intervjuer, ställa upp på föredrag och seminarier, eller medverka i Språktidningen för den delen gör ju inte saken sämre. Låt oss avsluta med Stolpes egna ord om Platon:

Han är jävligt konstig för oss på många sätt, men rätt vad det är glimtar det till med en väldig direktkontakt, och så finns det alla lägen däremellan. Det är en ständig svängning mellan auktoritära, odemokratiska idéer och en djupt humanistisk inställning. Just det där spelet mellan vad man upplever som omedelbart förståeligt och sådant som är konstigt för oss måste komma fram i översättningen.

 

Rapport från västfronten

Medan kampen om de klassiska språkens överlevnad, såväl på universitets- som gymnasienivå, utkämpas här på hemmaplan, pågår liknande kamper också på andra ställen; för vem hade trott att grekiskan och latinet var ohotade någonstans? I vårt närmaste grannland västerut finner vi idag en artikel i Morgenbladet, där vi bland annat får ett bra tips att använda för marknadsföringen av de klassiska språken: ”Vår strategi var å slutte å klage over det som var dårlig, og fremheve det som er bra, blant annet at trivselsfaktoren blant studentene er høy”. Låter som en helvettig strategi, inte sant? Det är i alla fall en bra början.

Så här känns det när jag undervisar, ungefär.

Men varför detta plötsliga intresse för Norge, undrar ni kanske? Svaret är enkelt, och samtidigt ganska roligt. Jag har fått anställning som ”universitetslektor i gammelgresk” på universitetet i Oslo under detta läsår, och en av mina studenter var tvungen att gå mitt i en lektion för att vara med på intervjun (i tisdags). En annan sak som kanske gläder alla grekentusiaster där ute är att flera års lobbyverksamhet äntligen gett resultat: Södra Latins gymnasium i Stockholm har erbjudit sina elever att läsa grekiska! Och vad bättre är, inte mindre än 25 personer har anmält sig till kursen! Vem är det som undervisar på kursen, då? Jodå, ni gissade rätt. Undertecknad kan nu alltså även titulera sig gymnasielärare i grekiska. Att detta har fått ödesdigra konsekvenser för mitt skrivande här har blivit smärtsamt uppenbart. Återstår att se om jag får det lite lugnare längre fram.

Aktuellt just nu: sjätte och sista bandet av Jan Stolpes översättning av Platons opera omnia ges ut inom kort. Jag hoppas återkomma med en notis om jippot som ska högtidlighålla färdigställandet av detta unika verk.

 

Apologia Venantii

Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en ”kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en ”klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — ”försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef ”ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas ”på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och ”redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som ”sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.

 

Xenofon – ”mångkunnig, nyanserad och omdömesgill”

Att döma av det här porträttet, från antikmuseet på det nya biblioteket i Alexandria, verkar Xenofon ha varit en riktig surgubbe.

Som en sommarhälsning erbjuder jag idag en länk till dagens understreckare, ännu en gång signerad Strömholm. Denna gång står Xenofon i fokus, en för alla studenter i grekiska välbekant figur, som, i alla fall enligt artikelförfattaren, dock för de allra flesta andra är fullständigt anonym, vilket bland annat förklaras med att han arbetade ”i geniskugga”; den stackaren sysslade med filosofi samtidigt som Platon och historieskrivning samtidigt som Thukydides. Det kan kanske jämföras med att komponera musik samtidigt som Bach eller att skriva poesi samtidigt med Shakespeare. Kanske beror denna okunskap på ”den socialdemokratiska kunskapsfientligheten”? I den uppblossade debatten bland kommentarerna till artikeln gör i varje fall signaturen ”Jönsson” detta gällande. Signaturen ”Cyrus” påminner också om Sol Yuricks roman ”Warriors” från 1965, senare känd även som film (30 år i år!), som i mångt och mycket bygger på just Xenofons Anabasis. ”Can you dig it?!” Filmen är helt klart ett hett sommartips; jag såg den för en tid sedan och kan rekommenderar den varmt. ”Warriors — come out to play!” Ni hittar givetvis alla moderna svenska översättningar av Xenofons verk i listan.

Nu väntar några veckors semester, men misströsta inte! Hösten kommer att bli en veritabel triumfmarsch för grekiskan, såväl i Stockholm som i Oslo. Jag väljer att inte säga mer än att det kommer att bli en mycket spännande period.

 

Djupdykning i kunganamn

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex- och -andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; ”kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ”kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är ”riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en ”lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag.

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, ”Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.

 

Prisat projekt med oväntad effekt

Svenska Akademien har sina lokaler i Börshuset, som ligger vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm.

Härom dagen möttes jag av det roliga beskedet att en företrädare för klassiska språk, och närmare bestämt antik grekiska, tilldelats anställning som så kallad akademiforskare i humaniora, av Svenska Akademien och Kungl. Vitterhetsakademien. Den lyckliga är ingen mindre än Johanna Akujärvi, tidigare omnämnd för sin kommande översättning av Aristoteles Retoriken. Och det är också översättning som är temat för hennes projekt, vilket hon presenterade närmare nu senast på filologkongressen. Anställningen omfattar tre år och kan förlängas med ytterligare två ”efter utvärdering”. Jag bad Johanna att skicka mig sin projektbeskrivning, så att jag kunde ge några smakprov ur den här på bloggen.

Projektets namn är rätt och slätt: Översatt till svenska. Den antika litteraturen och dess svenska översättare (1500- till 2000-talet). JA skriver att dessa översättningar, trots att de utgör ”en försvinnande liten och proportionellt allt mindre del” av den totala litteraturen i översättning till svenska, har varit ”en konstant i den svenska bokfloran” och att det från dessa omkring 400 år finns inte mindre än drygt 2100 översättningar av grekiska och latinska texter. Hon talar om att översättning ”representerar ett möte mellan kulturer”, och fortsätter:

Översättaren står som en förmedlare mellan två skilda kulturella system. [...] Översättarens text är en reflektion av originalförfattarens text samtidigt som den är en originalprodukt präglad av sin tid, vilket förklarar varför översättningar åldras precis som originaltexter och lätt blir oläsliga om de gjorts under en period vars kulturprodukter i övrigt inte är tilltalande för en senare läsare. Den översättarens text som når en svensk läsare är lika mycket präglad av den ursprungliga grekiska författaren som av översättaren själv; den röst som läsaren ”hör” i den svenska texten är inte bara den grekiska författarens utan också översättarens.

Gustaf Regnérs "Försök..." från 1801 innehåller både kända poeter som Homeros, Sapfo och Theokritos, liksom mindre kända, såsom Bion, Moschos och Musaios.

JA:s projekt går alltså, i korthet, ut på att göra en bibliografisk inventering av det källmaterial som dessa översättningar utgör, inklusive deras paratexter, det vill säga ”texterna kring själva huvudtexten i form av titelblad, baksidestexter, dedikationer, förord, inledningar, översättarnas egna rubriker insatta i texten, fotnoter, kommentarer, efterord och annat”. Målet är att denna inventering sedan kan användas för att göra avgränsningar av materialet för senare studier av valda texttyper, texter från valda epoker, översättningar från valda perioder, av valda översättare, av valda originalförfattare.  Stort grattis således till Johanna, och till de klassiska språken i Sverige!

Jag blev förresten så inspirerad av sammanställningen JA visade upp vid filologkongressen att jag bestämde mig för att göra en egen. Inriktningen är dock främst tänkt att vara en praktisk vägledning till de verk som finns tillgängliga i någorlunda aktuella svenska versioner, uteslutande med fokus på grekiska och huvudsakligen tiden före Kristi födelse; några senare författare har också slunkit med. Jag överlämnar annars tills vidare åt andra att ta hand om senare perioders litteratur.  Sammanställningen är ordnad alfabetiskt efter författare och under varje författares namn återfinns deras verk, med länkar till respektive boks sida i Libris. I förlängningen kommer listan sannolikt att växa, och författarna kommer då att få egna sidor. Än så länge är denna blogue helt kostnadsfri (både för mig och er) — jag tjänar alltså ingenting på de eventuella annonser som kan förekomma. Därför väljer jag än så länge att inte länka till några bokhandlar eller liknande. Jag mottar däremot mer än gärna tips för att ytterligare fylla på sidans innehåll!

 

Grekland — 5000 år gammalt

Äntligen har grekiska turistbyråns årliga annonskampanj kommit! Som ni kanske minns från förra året (”Moder jords livmoder”) har reklammakarna hela världen som kampanjområde, och följaktligen finns det nog inte ekonomiskt utrymme att anlita copywriters för varje enskilt land, även om budgeten verkar vara rejält tilltagen. Man får istället uppfattningen att det finns en arbetsgrupp för de nordiska länderna, eller kanske snarare det omdiskuterade ”Norra Europa”, vilket har till följd att språket kanske inte alltid är så idiomatiskt som det borde vara. Det engelska (!) originalet ”Greece — a masterpiece you can afford” har på svenska blivit det svårbegripliga ”Grekland — ett mästerverk du kan kosta på dig”. Det var inte omedelbart begripligt hemma hos mig, i alla fall; kanske tyckte de ”ett mästerverk du har råd med” lät för vardagligt? Den engelska ordalydelsen är helt klart strået vassare; det känns ju faktiskt fantastiskt att ha råd med ett mästerverk! Den svenska annonsen rymmer dock en hel del frågetecken, som framkommer vid en närmare titt.

Den berömda stranden på ön Zakynthos, endast åtkomlig havsvägen. (Klicka på bilden för ytterligare en vy av denna vidunderliga plats.)

Som vanligt är bildmaterialet till kampanjen överväldigande; få länder är så bildsköna som Grekland, och på så många olika områden. Annonserna visar förföriska bilder på landskap, mat och fornlämningar, och bilden som mötte mig i söndagens kulturdel visade Parthenontemplet på Akropolis i skymningsljus — givetvis oemotståndligt för romantikern i mig, och säkert många andra med mig. Bilden omgärdas emellertid av idel svårsmälta texter. Den tidigare omtalade parollen om att vi kan kosta på oss mästerverket Grekland är väl en sak, men kan man verkligen säga att ”Grekland” är 5000 år gammalt? Mig veterligen byggdes exempelvis det som numera huserar på Akropolis huvudsakligen på 400-talet. Nog för att det var före vår tideräknings början, men det blir ändå bara omkring 2500 år totalt. Om vi ska lägga på lika många år till bakåt i tiden hamnar vi långt före vad som normalt brukar avses när man talar om grekisk kultur och historia. Det är förståeligt att man låter historieskrivningen börja med tidig bronsålder, vid början av de så kallade minoiska, kykladiska och helladiska perioderna. Dessas blomstringstid varade emellertid inte så länge, och efter deras respektive undergång följde de så kallade ”mörka” århundradena. Hur det nu än må vara med den saken är själva reklamtexten faktiskt bra mycket konstigare; i den längre text som ackompanjerar annonsen står det följande:

Parthenon — Akropolis, Aten.
5000 års historia var allt som behövdes för att demokratin skulle födas och civilisationens allmänna principer fastställas. Från yttrandefrihet på antikens torg och höjdpunkten bland vetenskapliga bedrifter till samtida konstnärligt skapande och det ultramoderna, nya Akropolismuseet… Aten är en varm och gästfri huvudstad värdig sin historia.

Parthenonbilden, här utan texten ovan.

Sitter ni och gapar nu? Det gjorde i alla fall jag första gången jag läste det — precis som förra året. Här är så många frågetecken att det svårt att riktigt veta var man ska börja. Låt oss ta det från början. För 5000 år sedan fanns alltså rimligen inte något som kallades Grekland; inte ens de stora pyramiderna vid Giza var byggda vid den här tiden (även om det inte skulle dröja så länge till). Man brukar förresten säga att pyramiderna hade funnits ungefär lika lång tid fram till dess att Herodotos besökte dem, som det sedan har gått från Herodotos tid till vår, något som förhoppningsvis sätter saken i lite perspektiv. Demokratin var vidare definitivt inte påtänkt för 5000 år sedan; när menar annonsskaparna att demokratin föddes egentligen? Var det i början, mitten eller slutet av de 5000 åren? Hela idén med att skryta med en hög ålder på saker och ting har hängt med ett tag nu. Första gången jag var i Grekland, på en klassresa 1994, fick alla en gratiskarta över Aten med den uppenbarligen stolta rubriken: ”Greece — 2000 years of democracy”. Jag hoppas verkligen att alla förstår varför detta påstående är mer än absurt.

Vilka är då ”civilisationens allmänna principer” och när fastställdes dessa? De flesta är väl tämligen överens nuförtiden om att ”yttrandefriheten på antikens torg” — man får anta att det är 400-talets Aten som avses — i stort sett endast var aktuell för manliga medborgare över en viss ålder. Dessutom är det inte alldeles säkert exakt vilken den omtalade ”höjdpunkten bland vetenskapliga bedrifter” är. Menar de Platons och Aristoteles filosofi? Herodotos och Thukydides historieskrivning? Euklides och Archimedes matematik? Pythagoras och Aristarchos astronomi? Aristofanes och Aristarchos filologi? Ja, ni fattar säkert vart jag vill komma, och då har jag ändå hållit både vetenskapsbegreppet och tidsperioden hyfsat snävt (och ja, det är mycket mansdominerat). Det finns helt klart ytterligare höjdpunkter på båda sidor om denna centrala tid också; tänk på de tidigare nämnda bronsålderskulturerna, kejsartiden, Bysans och så vidare. De två sista punkterna, ”samtida konstnärligt skapande” och ”det ultramoderna, nya Akropolismuseet” får onekligen fina platser jämte de andra stora orden. Inget ont om samtida grekisk konst och arkitektur, men i ärlighetens namn är väl dessa ganska obetydliga i jämförelse med demokratin och själva vår civilisation?

Missförstå mig inte nu — jag gillar verkligen Grekland och planerar som alltid att besöka landet snart igen. Jag har just nu siktet inställt på några otroligt fina vandringsleder längs fastlandets östkust, dels på bergsklättring och dykning i övärlden, som erbjuder förstklassiga förutsättningar för detta. Jag undrar bara lite stillsamt varför grekiska statens turistbyrå gång på gång ska göra det så svårt för sig, när det hela egentligen är ganska enkelt. Grekland har allt! Men det visste förstås alla ni som läser det här redan.

 

Timothy Janz besök i Stockholm

Så kom han till slut, vår man från Vatikanen: Timothy Janz (TJ).

Ett Aristotelesmanuskript daterat till 1493. Det är, som synes, inte glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Under sin föreläsning på måndagkvällen, ”In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography”, presenterade TJ sin metod (som ännu är ett work in progress) att finna ”förlorade” medeltida skrivare. Det framkom snart att ”förlorad” i själva verket betydde ”okänd” eller ”oidentifierad”. Det är alltså inte frågan om förlorade manuskript — dessa finns redan — utan saken är den att man i många fall inte vet vem som skrivit ett visst manuskript. Till skillnad från latinska handskrifter, vilkas geografiska ursprung ofta låter sig bestämmas av själva handstilen, är de grekiskas ursprung därtill sällan möjliga att fastställa på detta sätt. Däremot kan man, med omkring 50 års marginal, bestämma åldern på en grekisk handstil. Det är dock först när man känner till skrivarens identitet som man kan bestämma både ett grekiskt manuskripts ålder och dess geografiska ursprung; det var av detta skäl som TJ inte drog sig för att kalla identifikationen av skrivaren för den grekiska paleografins ”heliga graal”.  Ett av flera viktiga användningsområden av denna information är att man enklare kan dra slutsatser om olika manuskripts förhållande till varandra.

TJ har tidigare blivit tipsad av experter på kriminalteknisk handstilsundersökning att inte fokusera på själva bokstäverna, utan på ”line quality and regularity of the base line”, två variabler vi människor tydligen tänker lite på och som vi dessutom har svårt att påverka själva. TJ:s metod, som är baserad på den kanadensiska lingvisten Wolf-Peter Funks grundidé, går ut på att med statistikens hjälp bedöma hur lika (eller olika) handstilar är i jämförelse med varandra. Genom att mäta medelvärdet och standardavvikelsen för bokstävernas avvikelser från en tänkt mittlinje kan man sedan bestämma hur nära eller hur långt ifrån varandra två skrivares handstilar är. Resultatet vid det här steget i processen liknar avståndstabellerna mellan städer man hittar i en bilatlas. TJ betonade att det hela är ännu är ett pilotprojekt, och grundmaterialet han arbetat med är egentligen alldeles för litet för att resultaten ska vara riktigt pålitliga. Likväl verkar metoden mycket lovande, om rätt tekniska förutsättningar kommer till; det är minst sagt ineffektivt att, som det ser ut i dagsläget, en person sitter och markerar varje enskild bokstavs egenheter för hand. Ett annat problem är att TJ för närvarande har gett upp försöken att inkludera textens lutning i sina variabler, helt enkelt därför att han inte lyckats mäta denna på något tillfredsställande sätt. Här kom åhörarna med många kreativa idéer, och TJ var märkbart nöjd med alla förslag han fick under den efterföljande diskussionen.

Bilden visar hur ett stemma kan se ut. Originalmanuskriptet står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar därunder.

Dagen därpå, det vill säga idag, inträffade besökets andra del som, liksom förra året, bestod av ett seminarium med gästens pågående arbete i fokus: ”Scholia: What are they Good For? ― Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia”. TJ klargjorde direkt att han ingalunda planerade att ge ut Sofokles scholier, utan att ambitionen endast är en edition av scholierna till Sofokles Filoktetes, vilket han hade fått i råd att göra av Nigel Wilson, hans handledare vid universitetet i Oxford. Samtliga scholier till Sofokles skulle vara en övermäktig uppgift för en enda person, medan Filoktetes är en lagom dimensionerad uppgift. Detta beror delvis på att detta drama inte ingår i den så kallade triaden, det vill säga Ajax, Elektra och Kung Oidipus, de tre dramer som är bevarade i flest manuskript. Den senaste editionen av scholierna är utgivna år 1888, något som inte nödvändigtvis behöver betyda att den är dålig. Problemet är dock, som TJ gav en mängd prov på under seminariet, att den endast tagit hänsyn till scholierna i handskriften L. TJ visar i sin kommande edition att det finns många viktiga scholier även i andra handskrifter, vilka ibland till och med kan förklara underligheter i L. Framför allt är det manuskript i a-familjen som visat sig innehålla sådana hjälpsamma anteckningar. Som svar på seminariets grundfråga framlade TJ framförallt scholiernas användbarhet för vår bild av filologins historia, men underströk också den praktiska nyttan de erbjuder för fastställandet av ett mer korrekt stemma.

Tidigare utgivare hölls skyldiga för att ibland ha gjort det väldigt enkelt för sig, exempelvis genom att gruppera scholier enbart baserat på det första ordet av det första scholion till den första texten i en handskrift. 1200-talsgiganten Demetrios Triklinios, som knappast skulle göra sig skyldig till sådant, skymtade även förbi som hastigast och fick det minnesvärda omdömet: ”He was very sharp, but he also made some horrible blunders. But, then again, don’t we all?” Samma ödmjukhet gick igen även senare under seminariet, då TJ precis konstaterat att den tidigare editionen på ett ställe förväxlat Brunck med Elmsley: ”Not that anybody really cares; they’re all dead, and we will soon be, as well.” Den enorma skarpsynthet och arbetsinsats som krävs för att sätta samman ett verk som TJ:s edition av scholierna till Filoktetes framstår i ljuset av denna kommentar som så mycket mer beundransvärda; varifrån finner en sådan person egentligen motivationen att lägga ner all denna tid och allt detta arbete? Det lika enkla som självklara svaret är att det är kul; han gillar att syssla med grekiska handskrifter, helt enkelt.