Djupdykning i kunganamn

Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex- och -andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.

Alexander den store, här i färd att dräpa perserkungen Dareios

De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; “kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, “kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är “riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.

De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en “lärd strid” mellan P. Kretschmer och  F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag.

En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.

Gjergj Kastriot Skënderbeu (1403-1468), "Albaniens drake", nationalhjälte för sin kamp mot turkarna

Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, “Lex” Luthor.

Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i  det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.

 

Prisat projekt med oväntad effekt

Svenska Akademien har sina lokaler i Börshuset, som ligger vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm.

Härom dagen möttes jag av det roliga beskedet att en företrädare för klassiska språk, och närmare bestämt antik grekiska, tilldelats anställning som så kallad akademiforskare i humaniora, av Svenska Akademien och Kungl. Vitterhetsakademien. Den lyckliga är ingen mindre än Johanna Akujärvi, tidigare omnämnd för sin kommande översättning av Aristoteles Retoriken. Och det är också översättning som är temat för hennes projekt, vilket hon presenterade närmare nu senast på filologkongressen. Anställningen omfattar tre år och kan förlängas med ytterligare två “efter utvärdering“. Jag bad Johanna att skicka mig sin projektbeskrivning, så att jag kunde ge några smakprov ur den här på bloggen.

Projektets namn är rätt och slätt: Översatt till svenska. Den antika litteraturen och dess svenska översättare (1500- till 2000-talet). JA skriver att dessa översättningar, trots att de utgör “en försvinnande liten och proportionellt allt mindre del” av den totala litteraturen i översättning till svenska, har varit “en konstant i den svenska bokfloran” och att det från dessa omkring 400 år finns inte mindre än drygt 2100 översättningar av grekiska och latinska texter. Hon talar om att översättning “representerar ett möte mellan kulturer”, och fortsätter:

Översättaren står som en förmedlare mellan två skilda kulturella system. [...] Översättarens text är en reflektion av originalförfattarens text samtidigt som den är en originalprodukt präglad av sin tid, vilket förklarar varför översättningar åldras precis som originaltexter och lätt blir oläsliga om de gjorts under en period vars kulturprodukter i övrigt inte är tilltalande för en senare läsare. Den översättarens text som når en svensk läsare är lika mycket präglad av den ursprungliga grekiska författaren som av översättaren själv; den röst som läsaren “hör” i den svenska texten är inte bara den grekiska författarens utan också översättarens.

Gustaf Regnérs "Försök..." från 1801 innehåller både kända poeter som Homeros, Sapfo och Theokritos, liksom mindre kända, såsom Bion, Moschos och Musaios.

JA:s projekt går alltså, i korthet, ut på att göra en bibliografisk inventering av det källmaterial som dessa översättningar utgör, inklusive deras paratexter, det vill säga “texterna kring själva huvudtexten i form av titelblad, baksidestexter, dedikationer, förord, inledningar, översättarnas egna rubriker insatta i texten, fotnoter, kommentarer, efterord och annat”. Målet är att denna inventering sedan kan användas för att göra avgränsningar av materialet för senare studier av valda texttyper, texter från valda epoker, översättningar från valda perioder, av valda översättare, av valda originalförfattare.  Stort grattis således till Johanna, och till de klassiska språken i Sverige!

Jag blev förresten så inspirerad av sammanställningen JA visade upp vid filologkongressen att jag bestämde mig för att göra en egen. Inriktningen är dock främst tänkt att vara en praktisk vägledning till de verk som finns tillgängliga i någorlunda aktuella svenska versioner, uteslutande med fokus på grekiska och huvudsakligen tiden före Kristi födelse; några senare författare har också slunkit med. Jag överlämnar annars tills vidare åt andra att ta hand om senare perioders litteratur.  Sammanställningen är ordnad alfabetiskt efter författare och under varje författares namn återfinns deras verk, med länkar till respektive boks sida i Libris. I förlängningen kommer listan sannolikt att växa, och författarna kommer då att få egna sidor. Än så länge är denna blogue helt kostnadsfri (både för mig och er) — jag tjänar alltså ingenting på de eventuella annonser som kan förekomma. Därför väljer jag än så länge att inte länka till några bokhandlar eller liknande. Jag mottar däremot mer än gärna tips för att ytterligare fylla på sidans innehåll!

 

Grekland — 5000 år gammalt

Äntligen har grekiska turistbyråns årliga annonskampanj kommit! Som ni kanske minns från förra året (“Moder jords livmoder”) har reklammakarna hela världen som kampanjområde, och följaktligen finns det nog inte ekonomiskt utrymme att anlita copywriters för varje enskilt land, även om budgeten verkar vara rejält tilltagen. Man får istället uppfattningen att det finns en arbetsgrupp för de nordiska länderna, eller kanske snarare det omdiskuterade “Norra Europa“, vilket har till följd att språket kanske inte alltid är så idiomatiskt som det borde vara. Det engelska (!) originalet “Greece — a masterpiece you can afford” har på svenska blivit det svårbegripliga “Grekland — ett mästerverk du kan kosta på dig”. Det var inte omedelbart begripligt hemma hos mig, i alla fall; kanske tyckte de “ett mästerverk du har råd med” lät för vardagligt? Den engelska ordalydelsen är helt klart strået vassare; det känns ju faktiskt fantastiskt att ha råd med ett mästerverk! Den svenska annonsen rymmer dock en hel del frågetecken, som framkommer vid en närmare titt.

Den berömda stranden på ön Zakynthos, endast åtkomlig havsvägen. (Klicka på bilden för ytterligare en vy av denna vidunderliga plats.)

Som vanligt är bildmaterialet till kampanjen överväldigande; få länder är så bildsköna som Grekland, och på så många olika områden. Annonserna visar förföriska bilder på landskap, mat och fornlämningar, och bilden som mötte mig i söndagens kulturdel visade Parthenontemplet på Akropolis i skymningsljus — givetvis oemotståndligt för romantikern i mig, och säkert många andra med mig. Bilden omgärdas emellertid av idel svårsmälta texter. Den tidigare omtalade parollen om att vi kan kosta på oss mästerverket Grekland är väl en sak, men kan man verkligen säga att “Grekland” är 5000 år gammalt? Mig veterligen byggdes exempelvis det som numera huserar på Akropolis huvudsakligen på 400-talet. Nog för att det var före vår tideräknings början, men det blir ändå bara omkring 2500 år totalt. Om vi ska lägga på lika många år till bakåt i tiden hamnar vi långt före vad som normalt brukar avses när man talar om grekisk kultur och historia. Det är förståeligt att man låter historieskrivningen börja med tidig bronsålder, vid början av de så kallade minoiska, kykladiska och helladiska perioderna. Dessas blomstringstid varade emellertid inte så länge, och efter deras respektive undergång följde de så kallade “mörka” århundradena. Hur det nu än må vara med den saken är själva reklamtexten faktiskt bra mycket konstigare; i den längre text som ackompanjerar annonsen står det följande:

Parthenon — Akropolis, Aten.
5000 års historia var allt som behövdes för att demokratin skulle födas och civilisationens allmänna principer fastställas. Från yttrandefrihet på antikens torg och höjdpunkten bland vetenskapliga bedrifter till samtida konstnärligt skapande och det ultramoderna, nya Akropolismuseet… Aten är en varm och gästfri huvudstad värdig sin historia.

Parthenonbilden, här utan texten ovan.

Sitter ni och gapar nu? Det gjorde i alla fall jag första gången jag läste det — precis som förra året. Här är så många frågetecken att det svårt att riktigt veta var man ska börja. Låt oss ta det från början. För 5000 år sedan fanns alltså rimligen inte något som kallades Grekland; inte ens de stora pyramiderna vid Giza var byggda vid den här tiden (även om det inte skulle dröja så länge till). Man brukar förresten säga att pyramiderna hade funnits ungefär lika lång tid fram till dess att Herodotos besökte dem, som det sedan har gått från Herodotos tid till vår, något som förhoppningsvis sätter saken i lite perspektiv. Demokratin var vidare definitivt inte påtänkt för 5000 år sedan; när menar annonsskaparna att demokratin föddes egentligen? Var det i början, mitten eller slutet av de 5000 åren? Hela idén med att skryta med en hög ålder på saker och ting har hängt med ett tag nu. Första gången jag var i Grekland, på en klassresa 1994, fick alla en gratiskarta över Aten med den uppenbarligen stolta rubriken: “Greece — 2000 years of democracy”. Jag hoppas verkligen att alla förstår varför detta påstående är mer än absurt.

Vilka är då “civilisationens allmänna principer” och när fastställdes dessa? De flesta är väl tämligen överens nuförtiden om att “yttrandefriheten på antikens torg” — man får anta att det är 400-talets Aten som avses — i stort sett endast var aktuell för manliga medborgare över en viss ålder. Dessutom är det inte alldeles säkert exakt vilken den omtalade “höjdpunkten bland vetenskapliga bedrifter” är. Menar de Platons och Aristoteles filosofi? Herodotos och Thukydides historieskrivning? Euklides och Archimedes matematik? Pythagoras och Aristarchos astronomi? Aristofanes och Aristarchos filologi? Ja, ni fattar säkert vart jag vill komma, och då har jag ändå hållit både vetenskapsbegreppet och tidsperioden hyfsat snävt (och ja, det är mycket mansdominerat). Det finns helt klart ytterligare höjdpunkter på båda sidor om denna centrala tid också; tänk på de tidigare nämnda bronsålderskulturerna, kejsartiden, Bysans och så vidare. De två sista punkterna, “samtida konstnärligt skapande” och “det ultramoderna, nya Akropolismuseet” får onekligen fina platser jämte de andra stora orden. Inget ont om samtida grekisk konst och arkitektur, men i ärlighetens namn är väl dessa ganska obetydliga i jämförelse med demokratin och själva vår civilisation?

Missförstå mig inte nu — jag gillar verkligen Grekland och planerar som alltid att besöka landet snart igen. Jag har just nu siktet inställt på några otroligt fina vandringsleder längs fastlandets östkust, dels på bergsklättring och dykning i övärlden, som erbjuder förstklassiga förutsättningar för detta. Jag undrar bara lite stillsamt varför grekiska statens turistbyrå gång på gång ska göra det så svårt för sig, när det hela egentligen är ganska enkelt. Grekland har allt! Men det visste förstås alla ni som läser det här redan.

 

Timothy Janz besök i Stockholm

Så kom han till slut, vår man från Vatikanen: Timothy Janz (TJ).

Ett Aristotelesmanuskript daterat till 1493. Det är, som synes, inte glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Under sin föreläsning på måndagkvällen, “In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography”, presenterade TJ sin metod (som ännu är ett work in progress) att finna “förlorade” medeltida skrivare. Det framkom snart att “förlorad” i själva verket betydde “okänd” eller “oidentifierad”. Det är alltså inte frågan om förlorade manuskript — dessa finns redan — utan saken är den att man i många fall inte vet vem som skrivit ett visst manuskript. Till skillnad från latinska handskrifter, vilkas geografiska ursprung ofta låter sig bestämmas av själva handstilen, är de grekiskas ursprung därtill sällan möjliga att fastställa på detta sätt. Däremot kan man, med omkring 50 års marginal, bestämma åldern på en grekisk handstil. Det är dock först när man känner till skrivarens identitet som man kan bestämma både ett grekiskt manuskripts ålder och dess geografiska ursprung; det var av detta skäl som TJ inte drog sig för att kalla identifikationen av skrivaren för den grekiska paleografins “heliga graal”.  Ett av flera viktiga användningsområden av denna information är att man enklare kan dra slutsatser om olika manuskripts förhållande till varandra.

TJ har tidigare blivit tipsad av experter på kriminalteknisk handstilsundersökning att inte fokusera på själva bokstäverna, utan på “line quality and regularity of the base line”, två variabler vi människor tydligen tänker lite på och som vi dessutom har svårt att påverka själva. TJ:s metod, som är baserad på den kanadensiska lingvisten Wolf-Peter Funks grundidé, går ut på att med statistikens hjälp bedöma hur lika (eller olika) handstilar är i jämförelse med varandra. Genom att mäta medelvärdet och standardavvikelsen för bokstävernas avvikelser från en tänkt mittlinje kan man sedan bestämma hur nära eller hur långt ifrån varandra två skrivares handstilar är. Resultatet vid det här steget i processen liknar avståndstabellerna mellan städer man hittar i en bilatlas. TJ betonade att det hela är ännu är ett pilotprojekt, och grundmaterialet han arbetat med är egentligen alldeles för litet för att resultaten ska vara riktigt pålitliga. Likväl verkar metoden mycket lovande, om rätt tekniska förutsättningar kommer till; det är minst sagt ineffektivt att, som det ser ut i dagsläget, en person sitter och markerar varje enskild bokstavs egenheter för hand. Ett annat problem är att TJ för närvarande har gett upp försöken att inkludera textens lutning i sina variabler, helt enkelt därför att han inte lyckats mäta denna på något tillfredsställande sätt. Här kom åhörarna med många kreativa idéer, och TJ var märkbart nöjd med alla förslag han fick under den efterföljande diskussionen.

Bilden visar hur ett stemma kan se ut. Originalmanuskriptet står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar därunder.

Dagen därpå, det vill säga idag, inträffade besökets andra del som, liksom förra året, bestod av ett seminarium med gästens pågående arbete i fokus: “Scholia: What are they Good For? ― Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia“. TJ klargjorde direkt att han ingalunda planerade att ge ut Sofokles scholier, utan att ambitionen endast är en edition av scholierna till Sofokles Filoktetes, vilket han hade fått i råd att göra av Nigel Wilson, hans handledare vid universitetet i Oxford. Samtliga scholier till Sofokles skulle vara en övermäktig uppgift för en enda person, medan Filoktetes är en lagom dimensionerad uppgift. Detta beror delvis på att detta drama inte ingår i den så kallade triaden, det vill säga Ajax, Elektra och Kung Oidipus, de tre dramer som är bevarade i flest manuskript. Den senaste editionen av scholierna är utgivna år 1888, något som inte nödvändigtvis behöver betyda att den är dålig. Problemet är dock, som TJ gav en mängd prov på under seminariet, att den endast tagit hänsyn till scholierna i handskriften L. TJ visar i sin kommande edition att det finns många viktiga scholier även i andra handskrifter, vilka ibland till och med kan förklara underligheter i L. Framför allt är det manuskript i a-familjen som visat sig innehålla sådana hjälpsamma anteckningar. Som svar på seminariets grundfråga framlade TJ framförallt scholiernas användbarhet för vår bild av filologins historia, men underströk också den praktiska nyttan de erbjuder för fastställandet av ett mer korrekt stemma.

Tidigare utgivare hölls skyldiga för att ibland ha gjort det väldigt enkelt för sig, exempelvis genom att gruppera scholier enbart baserat på det första ordet av det första scholion till den första texten i en handskrift. 1200-talsgiganten Demetrios Triklinios, som knappast skulle göra sig skyldig till sådant, skymtade även förbi som hastigast och fick det minnesvärda omdömet: “He was very sharp, but he also made some horrible blunders. But, then again, don’t we all?” Samma ödmjukhet gick igen även senare under seminariet, då TJ precis konstaterat att den tidigare editionen på ett ställe förväxlat Brunck med Elmsley: “Not that anybody really cares; they’re all dead, and we will soon be, as well.” Den enorma skarpsynthet och arbetsinsats som krävs för att sätta samman ett verk som TJ:s edition av scholierna till Filoktetes framstår i ljuset av denna kommentar som så mycket mer beundransvärda; varifrån finner en sådan person egentligen motivationen att lägga ner all denna tid och allt detta arbete? Det lika enkla som självklara svaret är att det är kul; han gillar att syssla med grekiska handskrifter, helt enkelt.

 

Celebert besök från Vatikanen

Dubbeldoktorn i samband med undervisningen på den paleografikurs jag gick sommaren 2006

Håll i er nu — nu är det något stort på gång. Bautaprojektet Ars Edendi vid Stockholms universitet har än en gång bjudit in en internationell “superstar” för ett föredrag och ett seminarium. (Ni har väl inte glömt Nigel Wilsons besök för ett år sedan?) På måndagen den 8 juni kl 17.00-19.00 (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati) kommer ingen mindre än Vatikanbibliotekets curator för grekiska manuskript till Stockholm för att föreläsa under titeln In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography. I föredraget beskriver Janz sin metod att använda statistisk analys av medeltida skrivares handstilar för att därigenom identifiera skrivare som annars anses “förlorade”; således är föredragets innehåll av lika stort intresse för dem som sysslar med texttradition i allmänhet som för dem med mer specifika intressen.  Givetvis finns det chans att mingla med föredragshållaren efter föredraget (snittar har utlovats); att undertecknad också kommer att närvara är självskrivet.

Utdrag ur ett florensmanuskript (Conv. Soppr. 152, daterat 1282), ur Sofokles Filoktetes (vs. 917-8)

Dr Dr Janz (ja, han har faktiskt två doktorsgrader) har, vid sidan om sitt dagliga arbete ägnat de senaste åren åt att göra en ny utgåva av scholierna till Sofokles, och närmar sig nu färdigställandet. Den följande dagens seminarium, vilket till skillnad från måndagens föreläsning huvudsakligen är ägnat åt dem med förkunskaper i grekiska, heter således Scholia: What are they Good For? Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia. Kort sagt, allt du alltid har velat veta om Sofoklesscholier men varit för rädd att fråga om. Scholier kan bestå av ett enstaka ord skrivna alldeles ovanför ett annat, såsom på bilden intill, där ett φεῦ (”pheu”) skrivits ovanför ett οἴμοι (”oimoi”); det är dock vanligt att det rör sig om en större mängd text skriven i marginalen. Seminariet äger rum i samma sal som det tidigare evenemanget, tisdagen den 9 juni kl 10.15-12.00.

 

Venanzios namnsdag

Den unge Venanzio på bålet, avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Idag firar den italienska staden Camerino sitt skyddshelgon, den helige Venantius, eller San Venanzio di Camerino som hans namn lyder på italienska. Den 18 maj år 250 lär han ha hängts upp och ned över ett bål, kastats till lejonen och sedan från ett stup. Slutligen ska den vid tillfället endast sjuttonårige Venanzio, eller vad som återstod av honom, blivit halshuggen.

Jag tror dock inte att Umberto Eco avsåg just detta helgon när han gav namnet till översättaren av grekiska i romanen Rosens namn; han tänkte nog snarare på det andra helgonet med samma namn, Venantius Fortunatus, en biskop från trakten omkring Treviso på 500-talet. Denne gjorde betydelsefulla insatser för den kristna medeltida diktningen. Två av hans dikter återfinns i den katolska liturgin, och Thomas av Aquino bland dem som inspirerats av hans poesi. Den latinska sentensen O crux ave spes unica (”Var hälsad kors, vårt enda hopp”), mest känd kanske från Strindbergs gravkors, är ett tillägg från 1000-talet till Venanzios dikt Vexilla regis prodeunt (”Konungens segertecken träder fram”). Denna dikt komponerades ursprungligen till det högtidliga mottagandet av en relik av Kristi kors, en gåva från den östromerske kejsaren Justinus II.

Forskning och spekulation kring Ecos referenser är närmast en vetenskap i sig. Läs gärna mer om vad författaren själv säger i antologin Reading Eco (”An author and his interpreters”, ss. 59-70; tipstack till Elin för La Rose de Bratislava).

 

Soundtrack till jordens undergång (slå på högtalarna)

I närheten av Genève ligger en fascinerande skapelse, inget mindre än världens största partikelfysiklaboratorium. Organisationen bakom denna anläggning, CERN, är europeisk, och man sysslar huvudsakligen med experimentell kärnfysik. Om någon händelsevis skulle få för sig att ifrågasätta nyttan av den forskning som bedrivs här, får han eller hon svar på tal av den förre chefen för CERN, som bland annat gör Sokrates till sin talesman (Platon Staten 7, 527d; diskussionen gäller vilka ämnen ungdomen bör utbildas i):

Τί δέ; τρίτον θῶμεν ἀστρονομίαν; ἢ οὐ δοκεῖ;
Ἐμοὶ γοῦν, ἔφη· τὸ γὰρ περὶ ὥρας εὐαισθητοτέρως ἔχειν καὶ μηνῶν καὶ ἐνιαυτῶν οὐ μόνον γεωργίᾳ οὐδὲ ναυτιλίᾳ προσήκει, ἀλλὰ καὶ στρατηγίᾳ οὐχ ἧττον.
Ἡδὺς εἶ, ἦν δ’ ἐγώ, ὅτι ἔοικας δεδιότι τοὺς πολλούς, μὴ δοκῇς ἄχρηστα μαθήματα προστάττειν.
Och astronomin som nummer tre. Tycker du inte?
Jo, sade han. Hög medvetenhet om månadens och årets tidpunkter är lämpligt inte bara för jordbruket och sjöfarten, utan lika mycket för krigskonsten.
Du är rolig du, sade jag. Du är bestämt rädd att folk i gemen ska tycka att du föreskriver onyttiga studier. (Stolpes översättning.)

Organisationen sysslar dock inte bara med mysko grejer, utan har faktiskt utvecklat “nyttiga” saker också, exempelvis det system som internet självt till stor del baserar sig på, “world wide web“. Orden väcker emellertid smärtsamma och otäcka minnen; jag ryser bara jag tänker på dem.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Och otäckare ska det bli. När experimenten med den nya partikelacceleratorn, LHC, skulle inledas i höstas höjdes oroliga röster om att ett haveri skulle kunna leda till uppkomsten av svarta hål, med jordens undergång som en tänkbar följd. Vetenskapsmän från när och fjärran ryckte dock ut till försvar och försäkrade hur säkert allting i själva verket är; det blev dock lite för många positiva röster för att man skulle känna sig alldeles säker.

Prof. Stephen Hawking: “The world will not come to an end when the LHC turns on. The LHC is absolutely safe.”
Prof. Sir Roger Penrose: “”I certainly have no worries at all about the purported possibility of LHC producing microscopic black holes capable of eating up the Earth.”

Σὺ λέγεις (Du själv säger det), kanske Jesus skulle sagt (Matt. 27.11 och Mark. 15.2).

Nu ville ödet annorlunda, och bara nio dagar efter starten i september förra året tvingades man stänga ner apparaturen igen, på grund av ett “allvarligt fel”. Det har länge hetat att experimenten skulle återupptas under våren, men som det ser ut nu lär det dröja ytterligare. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. När anläggningen slogs av stod en otrolig mängd datorkraft plötsligt oanvänd, vilken man nu istället kunde utnyttja till andra projekt. Ett av dessa, ASTRA-projektet, är att försöka återskapa ljudet av olika antika instrument, som man endast har fragmentariska beskrivningar av. Det första instrumentet man återskapat på detta sätt kallas epigonion, ett slags harpa, uppkallat efter dess trolige upphovsman Epigonos. Tanken är att man, utifrån en virtuell modell, ska simulera instrumentets ljud utifrån dess fysiska form, vilket låter ganska spännande, inte sant? Resultatet skulle, åtminstone i teorin, kunna bli något alldeles fantastiskt, något oerhört, något man kanske aldrig tidigare hört maken till.

Men, förbered er på att bli besvikna! Den återskapade harpan låter fullständigt bedrövligt; man skulle kunna jämföra ljudet med det som kommer från den dyrast tänkbara keyboarden — från omkring 1978. Inte ens om den gamle syntpionjären Jean-Michel Jarre hade legat bakom detta hade det varit förlåtligt. Kan allting vara ett misstag? Har någon lurat ASTRA-gruppen att tro att de använt superdatorn, när det i själva verket bara varit någon PRAO-elev som lekt litet med en MIDI-generator? Allting kanske verkligen bara är ett skämt? De som deltog i konserten i december verkar inte skratta i alla fall.

I december förra året framfördes ljudet av ett epigonion tillsammans med "riktiga" instrument.

För att ge er chansen att ta ställning själva ska jag ge några exempel. Men kom ihåg att jag har varnat er; epigonion låter verkligen förfärligt illa. Här är ett stycke av den medeltida kompositören Dufay, spelat på fyra epigonia. Variationer på Bach finns här, och för dem som föredrar italienska kompositörer finns det även två Scarlattisonater:  D-moll och G-dur.  I konsertvideon (Zelenkas “Laetatus sum”) drunkar harpan lyckligtvis i orkestern. Kanske finns det hopp, trots allt? Soundtracket till jordens undergång är i vilket fall som helst givet.

 

Critique av Björkesons pindarosöversättning

En av mina tidigare lärare i grekiska, professor emeritus Staffan Fogelmark (SF), har precis publicerat en critique av Ingvar Björkesons (IB) hyllade översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden från 2008, en bok jag tidigare skrivit om här. Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten. Parentetiskt kan det också nämnas att jag tenterade Pindaros första pythiska ode för honom i hans bibliotek i Lund – och blev godkänd! En reaktion av något slag från SF var därför väntad, minst sagt; i senaste numret (vol. 7, s. 62-132) av den “irreguljärt” utgivna tidskriften Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi (”känd för oräddhet, självständighet och integritet”) lägger han således ut texten. Jag har valt att huvudsakligen återge hans kommentarer till två av de textställen som jag tidigare tagit upp i bloggen, men jag vill också ge en bild av texten i allmänhet.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Artikeln inleds med att SF understryker vilken ofantligt krävande och otacksam uppgift det är att översätta giganten Pindaros. Han talar om en rad höga murar som måste forceras, av såväl språklig som innehållslig natur. IB har alltså gjort “en kulturgärning av rang”, om än med en hel del tillkortakommanden. SF klarlägger tidigt sin personliga uppfattning om vilket det främsta skälet att läsa Pindaros är: att få ta del av “magin och skönheten i Pindaros’ språk”. Han fortsätter: “Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det.” Målet för varje översättning, enligt SF, “måste vara största möjliga trohet mot originalet. [...] i första hand innehållet — översättningen får inte säga något annat än vad författaren säger; gör den det, har den förvanskat originalet och måste avfärdas som misslyckad och irrelevant på den punkt det gäller — och i andra hand språk och stil.” Här gör sig SF dock skyldig till en logisk kullerbytta; hette det inte precis att det mest värdefulla var hur Pindaros sade något, inte vad han sade? Om så är fallet borde väl snarare formen än innehållet vara det viktigaste att försöka återge så korrekt som möjligt? Och det finns väl rimligen flera möjliga mål för en översättning?

Hursomhelst, SF:s skarpa kritik mot IB:s tolkning framträder ofta i stark belysning, om än indirekt, som i följande exempel: “Han har ej heller försökt att ersätta dessa strukturer med någon annan gångbar svensk vers som hade kunnat förläna en viss värdighet och poetisk höjd åt hans översättning, vilket kanske kan beklagas. En mindre hövlig läsare skulle kanske t.o.m. vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal.” Denna distinktion mellan poesi och prosa är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande; jag hörde nyligen att en av landets främsta experter på metrik sagt följande: “Om man säger att skillnaden mellan poesi och prosa är att poesin inte har rak högermarginal, så är det inte banalt.”

SF har sorterat sina anmärkningar på enskilda textställen i översättningen under två huvudrubriker, “Språk och stil” (143 ställen) och “Dikternas innehåll” (51 ställen). De två ställen jag har tittat närmre på behandlas båda under den senare, bland underrubrikerna “Pindaros och hans klient”, “Pindarus pseudochristianus?”, “En modest Pindaros?” och “Fällor och fel”. Under den sistnämnda går SF huvudsakligen i kronologisk ordning igenom en mängd ställen (inte mindre än 37 av de 51), vilka, enligt hans mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning. De båda ställena ges nedan först i sin grekiska ursprungsform, följda av IB:s översättning och därefter SF:s granskning.

Pythia 2: 67-80 γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
När du nått insikt, bliv vad du är.

Ytterligare ett bisarrt, för att inte säga meningslöst uttalande av Pindaros? Nej inte den här gången heller eftersom grekiskan betyder något annat. Men trots att grekiskan här är problemfri har den korta meningen genererat en rad olika tolkningar, kanske just för att den är så kort: för att rätt förstå den måste man äga full behärskning av betydelsen hos varje ord.
I det föregående har Pindaros prisat Hierons egenskaper, och i de två följande stroferna kommer han att varna honom för att lyssna på falskhet och smicker i sin omgivning. Pindaros, som vill bevara sin trovärdighet hos Hieron och inte bli tagen för ännu en smickrare vid hans hov, är medveten om att han kanske har varit alltför entusiastisk i sitt prisande av fursten och förtydligar: “Bliv sådan som du fått veta [av mig] att du är!” (= “Se nu till att leva upp till allt vackert jag sagt om dig!”). Detta uttalande sätts i skarp relief i nästa rad: “I barnets ögon är apan alltid vacker” (= “Se upp för smickrare!”).

Pythia 8: 95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Inte mindre än fyra tätskrivna A4-ark ägnas åt att demontera översättningen av dessa blott 11 ord.  En äldre översättning av dessa rader fick nyligen samma behandling i Hermes (den får bland annat epitetet “brazen”, ungefär = “skamlös”),  vilket även uppmärksammades på latinbloggen. Jag har försökt välja ut de mest centrala partierna.

Vi är framme vid det sista exemplet på missuppfattning vilket dessvärre måste sägas vara det allvarligaste av dem alla. Detta misstag är särskilt beklagligt, eftersom det hade varit tämligen enkelt att ta reda på vad orden verkligen betyder, men framför allt av det skälet, att passagen ger oss de i särklass mest berömda och oftast citerade raderna av allt som Pindaros lämnat till eftervärlden. [...]
För att förklara och få oss att förstå vad felet är (eller snarare felen, ty där finns fler än ett) måste vi stanna upp ett ögonblick. Det löjliga är att grekiskan här är mycket enkel, men ibland är det enkla mycket svårt, åtminstone för somliga (och jag tänker nu inte på IB, utan på de mängder av professionella grecister som inte förmått läsa rätt innantill).
Låt oss ta orden i den ordning de kommer! “Endagsvarelser” får i brist på bättre accepteras så länge man också förstår vilken mening ordet bär i detta sammanhang. [...] Sedan 1946 står det med övertygande bevisning fullkomligt klart att det som åsyftas är människans ständigt, ja, praktiskt taget dagligen och stundligen växlande förhållanden och egenskaper (tankar, känslor, handlingar etc.; det måste dock tilläggas att det inte betyder att hon s.a.s. “lever för dagen”).
[...] Den korrekta översättningen [av fortsättningen] är alltså: “Vad är någon? Vad är någon inte?” Eller kanske “Vad är man? Vad är man inte?” Eller, eftersom det indirekt syftar på människan: “Vad är hon? Vad är hon inte?”

Sedan följer en lång beskrivning om skillnaden mellan subjektiv och objektiv genitiv, vilken utmynnar i att den förra bedöms vara det riktiga valet för de följande orden:

Låt oss spara tid och utrymme genom att genast tala om att problemet är löst sedan 1933 och att det på rent språkliga grunder står fullkomligt klart att genitiven är subjektiv. “En skuggas dröm är människan“.

Ytterligare ett längre avsnitt följer här, i vilket argument ges för de två alternativen. SF fastslår att IB:s översättning överraskande nog inte använder sig av någondera; istället gör IB “en tolkning som är fullständigt utesluten eftersom den totalt åsidosätter fakta, nämligen den grekiska originaltextens grammatik och syntax.” SF avslutar sedan behandlingen av textstället längst ned på sidan:

Det känns tungt att behöva konstatera att Pindaros’ mest berömda och oftast citerade rader för lång tid framöver kommer att stå svenska läsare till buds inte ens i en vanställd version, utan i en som är en ren osanning: denna översättning är ett fantasifoster utan någon som helst språklig grund i Pindaros-texten.

Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete “granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken “Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska. Däremot tycker jag att SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text; redan själva artikelns undertitel, “En seriös granskning”, skvallrar om det sårade tonfall som genomsyrar hela artikeln. SF verkar faktiskt ha tagit illa vid sig personligen — i Pindaros ställe. Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.

Inom den akademiska världen träffar man ibland på en misstänksamhet mot dem som ägnar sig åt översättning utan att också syssla med den vetenskapliga delen av språkämnen. Eftersom IB själv inte ger några generella kommentarer om sin översättning vore det därför högintressant om han nu istället ville komma med ett försvar för sina val. Jag vill nämligen gärna tro att han har något att säga om varenda anmärkning, och att han faktiskt har “’smakat av’ alla sina formuleringar”.

 

Psykopomper, avljud och resor till Hades

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett “jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, “jag säger”) till λόγος (logos, “ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  “fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och “nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, “skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som “riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

 

Vad är en myt?

Maj Samzelius böcker har varit en självklar introduktion till den grekiska mytologin för tusentals unga - och säkert också för deras föräldrar.

I Eva-Carin Gerös snart årsgamla bok Grekerna – språket, kulturen, myterna saknade många ett avsnitt om just den grekiska mytologin, delvis beroende på att man av undertiteln lätt kunde få intrycket att de skulle behandlas, delvis också då just mytologin är ett ämnesområde som alla kan relatera till, på ett eller annat sätt. Vem känner inte till sagorna om trojanska kriget, om Theseus och Ariadne, labyrinten och minotauren, om Oidipus och sfinxens gåtor, eller om de olympiska gudarna? Och visst är det lätt att känna att dessa myter verkligen speglar olika aspekter av den mänskliga tillvaron. På ett sätt kan mytologin sägas vara en av de mest “tillgängliga” ingångarna till antikens tankesfär – det är inte utan orsak som den gamla bok- och radioserien Hjältar och monster på himlavalvet gjorde stor succé när det begav sig. I dagens UnderStrecket (Många vägar till myternas mystik) lägger Gerö äntligen ut texten om myter och mytiska berättelser, och illustrerar olika perspektiv på vad myterna egentligen betyder – i en form som kunde varit en del av boken.

Vi får inblickar i såväl traditionell som modern mytteori, och två “viktiga, bland flera tillgängliga alternativ[a]” synsätt för att åskådliggöra detta ganska problematiska område ställs emot varandra: “Svenbros mångfasetterade, fantasieggande kalejdoskop eller Lévi-Strauss reducerade, kyligt eleganta modell med anspråk på allmängiltighet i tid och rum”. Gerö tar i slutet av sin text ett steg i Lévi-Strauss riktning, efter att ha rubricerat Svenbros tillvägagångssätt som “mystifierande”, men också talat om hans “myllrande detaljrikedom”; alldeles klart är att området äger högintressanta kvaliteter, men också problem som ibland framstår som oöverstigliga. Icke desto mindre är det framför allt försöken att förstå som är det viktiga – inte att servera färdiga svar.

Jag noterar samtidigt med skräckblandad förtjusning att Odysséen än en gång ska bli film – Warner har enligt uppgift skaffat rättigheterna till en bearbetning gjord av Ann Peacock. Allt verkar dock än så länge mest vara rykten; men visst vore det på tiden?