Idag uppmärksammar jag två aktuella böcker som har koppling både till det antika Grekland och till vår tid idag, om än på två ganska olika sätt.
I den ena boken, Nox, behandlar Anne Carson, professor i Classics i Michigan tillika poet, sorgen över sin saknade bror Michael. Enligt recensenten i SvD (100629) är boken ett sorts montage, ”med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel”. Det sägs också att författaren/poeten vänder sig ”till det avlägset förflutna […] för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.” Det skulle verkligen vara intressant att ta del av hennes läsning av Hekataios ”diskussioner”; denne logograf hör inte precis till de mest tillgängliga, utan är endast bevarad i omkring trehundra fragment. Sedan följer en märklig observation i recensionen:
Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa [sic], aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier [?] och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael.
Orden ”fragment saxade ur ordböcker” gör gällande att recensenten tror att dessa ord är slumpvis valda, vilket är direkt upprörande för dem med någon inblick i den klassiska litteraturen. Det är rentav svårt att missa att dessa ord är hämtade ur Catullus berömda dikt 101, då en enkel nätsökning på orden genast ger både original och översättning (testa för en gångs skull ”Jag har tur”-knappen); dessutom råkar just denna dikt behandla Catullus sorg över en förlorad broder, och det ligger nära till hands att anta att Carson söker tröst och inspiration hos sin antike föregångare. Det är ingen hemlighet — eller överraskning — att ”antikforskaren” Carson gärna arbetar med antika motiv, vilket även andra recensenter uppmärksammat. The Harvard Crimson (100420) kallar verket ”a powerful visual and literary rendering of this poet’s searching, collecting, doubting, and blaming in the wake of the death of her mysterious but much mourned brother.” The New Yorker (100712) skriver att ”‘Nox’ is a luminous, big, shivering, discandied, unrepentant, barking web of an elegy, which is why it evokes so effectively the felt chaos and unreality of loss.” Catullusdikten är i min mening en av den unge romarens allra mest gripande, och värd att återge i sin helhet (särskilt eftersom latinbloggen har semester):
Catullus CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
atque in perpetuum, frater, ave atque vale.
I Janzons (av Thomasson reviderade) översättning (strået vassare än Harding/Jansons) lyder den:
Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!
Den andra boken, Johan Tralaus Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande, recenseras i dagens SvD. Här är det inte frågan om någon användning av den antika litteraturen för poesi och introvert sörjande, utan det rör sig istället om en politisk-filosofiskt orienterad läsning av det antika dramat i allmänhet, och Sofokles Antigone i synnerhet. Recensenten berömmer Tralau, för övrigt statsvetare vid Uppsala universitet, för att ha presterat ”en stundom respektlös, avslöjande och spännande närläsning” av det antika dramat, men påpekar samtidigt att hans analys delvis missar sitt mål: ”Den ‘interna kritiken’, hur skarpsinnig och tankeväckande den än må vara, är emellertid inte en ‘väg till tragedin’, utan en väg vid sidan av den.” Det är inte rimligt att tolka de enskilda rollfigurerna som något annat än litterära gestalter, fortsätter han, och ”Antigone och Kreon kan inte ställas till svars för sina utsagors logiska stringens.” Enligt recensenten är det mer produktivt att uttala sig om Sofokles dramatiska syfte med de olika karaktärerna (som ”speglar Sofokles psykologiskt skickliga och subtila framställningskonst”), än att, som Tralau, söka ”en meningsfull och konsekvent tillämpning av en normativ princip på ett moraliskt problem”.
För några är det kanske lite överraskande att boken heter som den gör. Den mytologiska ”draksådden” hör dock hemma i Thebe, Antigones hemstad och den stad som Kadmos grundade där den ko han följt efter till slut lade sig ned; att följa efter kon var en order han fått av det delfiska oraklet. Kadmos befolkade sedan sin stad med människor som växt fram ur jorden efter att han sått tänderna från den drake han dräpt på platsen. Det är därför draksådden främst förknippas med Kadmos. Det visar sig också att Polyneikes, Antigones bror, och den vars eventuella begravning utgör ramberättelsen för det aktuella dramat, utgör det näst yttersta ledet av Kadmos släkt; dennes son, Thersander, är (åtminstone enligt vissa) den siste medlemmen av denna olycksdrabbade familj.
17 juli, 2010 at 1:15 e m
17 juni.
Apropå Carsons och Catullus döda bröder.
För dig som läst Venanzios informativa text om Carson och Catullus kan det kanske vara intressant att få veta att SvD:s kulturredaktion inte velat publicera mina kritiska synpunkter på litteraturvetaren Jesper Olssons anmälan (30/6) av Anne Carsons diktsamling ”Nox”.
Några dagar senare (3/6) hamnade ett utdrag ur Olssons recension på SvD:s s k Hylla. Jag uppfattar denna publicering som en rekommendation av både recension och och bok.
Då skrev jag, outtröttlig (varför?), en andra gång till kulturredaktionen. Vänligt men elusivt svar kom prompt.
Här följer korrepondensen:
Bäste Lars,
ett ”minimum av kunskaper” är väl knappast rätt uttryck. Det du reagerar på är snarare en utebliven hänvisning – något som man förmodligen kan hitta i varje publicerad recension.
bästa hälsn
stefan eklund, svd
Den 3 juli 2010 08.50 skrev Lars Rydbeck :
Hej Stefan!
Ang ”Nox” hyllan 3/6
Hur kan du framhäva betydelsen av en recension som inte lever upp till det
minimum av kunskaper som den recenserade boken kräver?
Jag sänder mitt brev (lätt rekonstruerat) av den 30/6 till dig än en gång.
Varför korrigerar SvD Kultur inte rena felaktigheter?
Tuus
Lars
3/6
DÖDA BRÖDER: ANNE CARSONS OCH CATULLUS´
SvD 30/6. Jesper Olsson recenserar Anne Carsons diktsamling ”Nox”,
”framskriven i skuggan av en brors död”. Olsson fortsätter: ” … på
vänstersidorna löper en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin
– multa, aequora, vectus, miseras … – samt deras etymologiska genealogier
(sic!) … får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om
Michael” ( Annes döde bror, alltså).
De latinska orden ovan, som förvisso ger resonans åt Annes brors död, står i
början (rad 1-2) av Catullus carmen 101, en dikt ägnad Catullus döde
storebror, vars grav i nuvarande Turkiet han har vallfärdat till. ”Multas
per gentes et multa per aequora vectus / advenio has miseras, frater, ad
inferias”. På improviserad prosa: ”Genom många folk och över många hav
(multa aequora) färdades (vectus) jag och är nu här, broder, vid din
sorgliga (miseras) underjord (grav)”.
Till kunskapen i Sverige om antik diktning får vi rikta Catullus avskedsord
(rad 10) i dikten om den döde brodern: AVE ATQUE VALE (Var hälsad och
Farväl!).
Lars Rydbeck
Ytterligare en liten sak med anledning av en passus i Venanzios text.
Vad nyttar det till att lägga in de av Jesper Olsson anförda ”lösryckta” orden på Google eller, om man avancerat uppåt i den digitalaq hierarkin, på TLL (eller vad nu motsvarigheten till TLG heter).
Jag tvivlar inte på att man då ”hittar hem” till Catullus carmen 101, men det är i alla fall ens egen mycket begränsade beläsenhet i antik litteratur som betyder något.
Och antik litteratur är, som bekant, den enda litteratur som moderna människor läser noggrant.. Det påstod i alla fall Nietzsche för mer än hundra år sedan. Detta obiter dictum stämmer bra in på mitt sätt att läsa grekisk och romersk litteratur.
Nietzsches aforism står att läsa i Wir Philologen (Schlechtas utgåva Band III, sid 328):
Ein grosser Wert des Altertums liegt darin, dass seine SCHRIFTEN die einzigen sind, welche moderne Menschen noch GENAU LESEN.
ÜBERSPANNUNG DES GEDÄCHTNISSES – sehr gewöhnlich bei Philologen, geringere Entwicklung des Urteils.
(Svensk översättning i band 2 av Symposium-utgåvan av Nietzsches skrifter. Wir Philologen bra översatt av Joachim Retzlaff:
Ett stort värde hos antiken ligger i att dess SKRIFTER är de enda som moderna människor ännu LÄSER NOGA.
ÖVERSPÄNT MINNE – mycket vanligt bland filologer; svagare utvecklad omdömesförmåga).
Man kan tro det, när man läser Staffan Fogelmarks senaste attacker mot Sture Linnér (som inte längre kan försvara sig) och mot mot Ingvar Björkeson (som klokt nog följer maximen lathe biôsas).
17 juli, 2010 at 10:36 e m
Ett stort tack till Lars Rydbeck för hans påpekande till SvD. Själv hade jag inte orkat. Jag läser inte längre recensioner publicerade i svensk dagspress om jag inte,som i detta fall, får en direkt uppmaning och länk. En bidragande orsak till min motspänstighet är att jag under de nu sex år jag på egen hand försökt lära mig både grekiska och latin (friskt vågat hälften vunnet) får jag samma kommentar från mina vänner med akademisk examen :”Du är ju avvikande”.Jag antar att de inte kan skilja på att vara avvikande och ha intressen som statistiskt sett är ovanliga. Som tur är har jag en biliotekarieexamen i botten och har hela yrkeslivet och även på fritiden sysslat med s k datorbaserad informationssökning. Det är bara att söka vidare och försöka smita förbi de hinder många universitet fortfarande sätter upp.
Får jag lov att tipsa om en recension av Nox i vilken recensenten, som håller på med en avhandling om modern amerikansk poetik, gör en ”close reading” av både Nox och Catullus CI? Att hemsidan sedan har en något lustig devis ”Good lit crit for good readers” med möjlig anknytning till Lars Rydbecks citering av Nietzsche gör den inte mindre intressant. Dessutom bjuds vi på en bild av hur boken Nox har formgetts.
http://quarterlyconversation.com/writing-in-the-dark-nox-by-anne-carson