Idag uppmärksammar jag två aktuella böcker som har koppling både till det antika Grekland och till vår tid idag, om än på två ganska olika sätt.

Carson blev förra året föreslagen Nobelpriset i litteratur av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

I den ena boken, Nox, behandlar Anne Carson, professor i Classics i Michigan tillika poet, sorgen över sin saknade bror Michael. Enligt recensenten i SvD (100629) är boken ett sorts montage, ”med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel”. Det sägs också att författaren/poeten vänder sig ”till det avlägset förflutna […] för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.” Det skulle verkligen vara intressant att ta del av hennes läsning av Hekataios ”diskussioner”; denne logograf hör inte precis till de mest tillgängliga, utan är endast bevarad i omkring trehundra fragment. Sedan följer en märklig observation i recensionen:

Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa [sic], aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier [?] och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael.

Orden ”fragment saxade ur ordböcker” gör gällande att recensenten tror att dessa ord är slumpvis valda, vilket är direkt upprörande för dem med någon inblick i den klassiska litteraturen. Det är rentav svårt att missa att dessa ord är hämtade ur Catullus berömda dikt 101, då en enkel nätsökning på orden genast ger både original och översättning (testa för en gångs skull ”Jag har tur”-knappen); dessutom råkar just denna dikt behandla Catullus sorg över en förlorad broder, och det ligger nära till hands att anta att Carson söker tröst och inspiration hos sin antike föregångare. Det är ingen hemlighet — eller överraskning — att ”antikforskaren” Carson gärna arbetar med antika motiv, vilket även andra recensenter uppmärksammat. The Harvard Crimson (100420) kallar verket ”a powerful visual and literary rendering of this poet’s searching, collecting, doubting, and blaming in the wake of the death of her mysterious but much mourned brother.” The New Yorker (100712) skriver att ”‘Nox’ is a luminous, big, shivering, discandied, unrepentant, barking web of an elegy, which is why it evokes so effectively the felt chaos and unreality of loss.”  Catullusdikten är i min mening en av den unge romarens allra mest gripande, och värd att återge i sin helhet (särskilt eftersom latinbloggen har semester):

Aubrey Beardsleys gripande illustration till Catullus dikt (1896).

Catullus CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
atque in perpetuum, frater, ave atque vale.

I Janzons (av Thomasson reviderade) översättning (strået vassare än Harding/Jansons) lyder den:

Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!

Den andra boken, Johan Tralaus Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande, recenseras i dagens SvD. Här är det inte frågan om någon användning av den antika litteraturen för poesi och introvert sörjande, utan det rör sig istället om en politisk-filosofiskt orienterad läsning av det antika dramat i allmänhet, och Sofokles Antigone i synnerhet. Recensenten berömmer Tralau, för övrigt statsvetare vid Uppsala universitet, för att ha presterat ”en stundom respektlös, avslöjande och spännande närläsning” av det antika dramat, men påpekar samtidigt att hans analys delvis missar sitt mål: ”Den ‘interna kritiken’, hur skarpsinnig och tankeväckande den än må vara, är emellertid inte en ‘väg till tragedin’, utan en väg vid sidan av den.” Det är inte rimligt att tolka de enskilda rollfigurerna som något annat än litterära gestalter, fortsätter han, och ”Antigone och Kreon kan inte ställas till svars för sina utsagors logiska stringens.” Enligt recensenten är det mer produktivt att uttala sig om Sofokles dramatiska syfte med de olika karaktärerna (som ”speglar Sofokles psykologiskt skickliga och subtila framställningskonst”), än att, som Tralau, söka ”en meningsfull och konsekvent tillämpning av en normativ princip på ett moraliskt problem”.

Η Αντιγόνη εμπρός στο νεκρό Πολυνείκη (Antigone inför den döde Polyneikes), av Nikiphoros Lytras (1865)

För några är det kanske lite överraskande att boken heter som den gör. Den mytologiska ”draksådden” hör dock hemma i Thebe, Antigones hemstad och den stad som Kadmos grundade där den ko han följt efter till slut lade sig ned; att följa efter kon var en order han fått av det delfiska oraklet. Kadmos befolkade sedan sin stad med människor som växt fram ur jorden efter att han sått tänderna från den drake han dräpt på platsen. Det är därför draksådden främst förknippas med Kadmos. Det visar sig också att Polyneikes, Antigones bror, och den vars eventuella begravning utgör ramberättelsen för det aktuella dramat, utgör det näst yttersta ledet av Kadmos släkt; dennes son, Thersander, är (åtminstone enligt vissa) den siste medlemmen av denna olycksdrabbade familj.