De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett ”jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, som hjälper själar att lämna denna världen, men också att komma till den, vid barnafödsel.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, ”jag säger”) till λόγος (logos, ”ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  ”fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och ”nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, ”skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som ”riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus besökte också dödsriket, och lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike därifrån. Det fanns dock ett viktigt villkor...

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.