poesi


För en tid sedan läste jag den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien, och det första som möter läsaren, innan det första kapitlet börjar, är ett citat ur Aeschylos Gravoffret (i R. Fagles översättning, vv. 466-478):

Återigen blir vi påminda om allt det roliga som engelsmännen har för sig med det grekiska dramat. Här en affisch från 1999 års uppsättning av just "Gravoffret".

Återigen blir vi påminda om allt det roliga som engelsmännen har för sig med det grekiska dramat. Här en affisch från 1999 års uppsättning av just "Gravoffret".

Oh, the torment bred in the race,
the grinding scream of death
and the stroke that hits the vein,
the haemorrhage none can staunch, the grief,
the curse no man can bear.

But there is a cure in the house
and not outside it, no,
not from others but from them,
their bloody strife. We sing to you,
dark gods beneath the earth.

Now hear, you blissful powers underground –
answer the call, send help.
Bless the children, give them triumph now.

ὦ πόνος ἐγγενής,
καὶ παράμουσος ἄτας
αἱματόεσσα πλαγά,
ἰὼ δύστον’ ἄφερτα κήδη,
ἰὼ δυσκατάπαυστον ἄλγος.

δώμασιν ἔμμοτον
τῶνδ’ ἄκος οὐκ ἀπ’ ἄλλων
ἔκτοθεν, ἀλλ’ ἀπ’ αὐτῶν,
δι’ ὠμὰν ἔριν αἱματηράν•
θεῶν <τῶν> κατὰ γᾶς ὅδ’ ὕμνος.

ἀλλὰ κλύοντες, μάκαρες χθόνιοι,
τῆσδε κατευχῆς πέμπετ’ ἀρωγὴν
παισὶν προφρόνως ἐπὶ νίκηι.

Aeschylos förtätade stil i körsången har dessvärre helt gått förlorad i den engelska översättningen, men innehållsmässigt är den faktiskt inte så dum. Zilliacus översättning till svenska (från 1929) är avsevärt mer i stil med det lapidariska originalet: Ve dig, förbannelsens arv, ofärds ohyggliga slag, öppna och blödande sår! Ve, sorger för tunga att bära, ve, kval som ej någonsin ändas! Utifrån kommer ej bot. Huset skall hela sig självt. Endast en blodsfrändes hand kan bota, med fruktansvärt blodsdåd. Så hören, I gudar av Hades! Ni saliga makter av Underjord, förnimmen i nåder denna vår bön om hjälp åt barnen – och seger!

Att inleda en bok med ett citat hämtat ur det grekiska dramat var inte J.K. Rowling först med, förstås; det mest kända (åtminstone för den engelskspråkiga publiken) exemplet är kanske Richard Adams Watership Down från 1972, i vilken varje kapitel inleds med ett eller flera citat. Det allra första kommer också här från Aeschylos, denna gång ur Agamemnon (översättare okänd, vv. 1308-1309) [Uppdatering 090421: Latinprofessorn vid institutionen har vid ett flertal tillfällen påpekat att Adams bok ingalunda är en barnbok, och har underbyggt sin argumentation bland annat med att uppvisa en annan utgåva, där det är den grekiska originaltexten som möter läsaren. Den engelska översättningen återfinns nederst på sidan, markerad med asterisk. Platoncitatet, som inleder kapitel 42, återges däremot endast på engelska, i båda utgåvor.]:

(Cassandra. Pheu, pheu!)
Chorus. Why do you cry out thus, unless at some vision of horror?
Cassandra. The house reeks of death and dripping blood.
Chorus. How so? ‘Tis but the odour of the altar sacrifice.
Cassandra. The stench is like a breath from the tomb.

(Κα. φεῦ φεῦ)
Χο. τί τοῦτ’ ἔφευξας, εἴ τι μὴ φρενῶν στύγος;
Κα. φόνον δόμοι πνέουσιν αἱματοσταγῆ.
Χο. καὶ πῶς; τόδ’ ὄζει θυμάτων ἐφεστίων.
Κα. ὁμοῖος ἀτμὸς ὥσπερ ἐκ τάφου πρέπει.

Stället råkar vara särskilt intressant för min forskning; som ni ser har jag inom parentes lagt till Kassandras inledande replik, som endast består av den dubblerade interjektionen φεῦ, pheu. Det har visat sig att den högfrekventa användningen av interjektioner i det grekiska dramat bland annat måste höra samman med vissa praktiska omständigheter. Eftersom skådespelarna bar masker och kunde vara så långt bort som 50 meter från åskådarna, som kunde vara så många som mellan 10 och 20 tusen, var förmedling av känsloupplevelser med ansiktsuttryck praktiskt taget omöjligt. Istället använde sig tragedin, och även komedin, av speciella ord för sådana upplevelser, liksom för att understryka särskilt viktiga ögonblick i handlingen. Många gånger användes också orden, som här, för att förklara för publiken ett annars osynligt skeende – hur ska man annars åskådliggöra att något luktar väldigt illa? Det är tilltalande att föreställa sig att interjektionerna i tragedin också ackompanjerades av stiliserade gester, och det är alldeles klart att komedin inte var sen att exploatera möjligheten att parodiera tragedins högtravande känsloutbrott.

Modern iscensättning av antika masker i Ronconis uppsättning av Aristofanes "Grodorna", vari Aeschylos och Euripides tävlar om vem som är kung av tragedi.

Modern användning av antika masker: Ronconis uppsättning av Aristofanes "Grodorna" från 2006, vari Aeschylos och Euripides tävlar om vem som är kung av tragedi.

J. K. Rowling lär ha ett särskilt gott öga till de klassiska språken (hon läste själv latin på universitetet i Exeter), så det är kanske inte så överraskande att de två första böckerna om Harry Potter också finns översatta till latin. Vad som brukar få folk att höja lite extra på ögonbrynen är dock att den första boken även finns översatt till antik grekiska. Nu har jag äntligen beställt ett eget exemplar (tack vare ett generöst presentkort från Södra Latins Språkdagarna); återstår att se hur översättaren använt sig av utropsorden. Och jag undrar också vilka ord som först kom till Morrissey när ”lukten av brända djur” drabbade honom häromdagen.

Ikväll ska jag gå på ännu ett så kallat ”boksläpp” på Medelhavsmuseet – den här gången är det ”Renässansens Dan Brown” som översatts på nytt till svenska. Det handlar alltså om Michel de Nostre-Dame, eller Nostradamus som han väl är mest känd som. Fram tills nu har vi fått låta oss nöja med Ohlmarks utskällda tolkning från 1970-talet, utskälld delvis eftersom han endast översatte ett urval, men kanske framför allt på grund av att han också ordnade materialet kronologiskt ”för användbarhetens och läsbarhetens skull”. Sitt tilltag försvarade han bland annat med att han ville framhålla ”den rent konstnärliga sidan i detta författarskap”. Att han på sin tid saknade en bra textutgåva att utgå ifrån rådde han däremot inte för. Den nya översättningen, av Anna Carlstedt och Jan Stolpe, lovar nu ”en mäktig text som manar till eftertanke” – det låter onekligen lovande.

Förutom att Nostradamus en tid bodde tillsammans med Julius Caesar Scaliger, som tillsammans med sonen Joseph Justus var särskilt framstående inom den filologiskt orienterade antikforskningen under renässansen, är han särskilt intressant för oss i egenskap av siare. Man har ofta bilden av att antikens Grekland formligen vimlade av spåmän och orakel, och kanske var det lite så. De grekiska krigarna i Iliaden hade ju med sig en egen spåman (även om dennes förutsägelser inte alltid uppskattades). Oraklet i Delfi är en annan kändis, liksom de i Dodona och Ammon. Det fanns alltså även en mängd mindre kända orakel, och Nostradamus kan mycket väl ha hämtat inspiration och mer från ett av dessa:

Han hade i sitt arvegods en rad åldriga handskrifter, som han sedermera brände för deras ogudaktighets och farlighets skull, om de komme i orätta händer. Bland dem bör det också ha funnits sådana som gav anvisningar angående det forngrekiska s.k. Branchideroraklets apparat. (ur Ohlmarks inledning)

Dessa ”Branchider”, eller ättlingar till Branchos, verkade vid apollonhelgedomen i Didyma i Mindre Asien, alltså på dagens turkiska västkust. Märkligt nog framgår dock inte referensen i Ohlmarks egen översättning, medan Stolpe i sin översättning kanske gör den övertydlig. Låt oss titta lite närmre på de inledande två quatriner som beskriver poeten/profeten själv på väg att utföra sin konst (Centurie 1, quatrains 1-2):

ESTANT assis de nuit secret estude,
Seul repousé sur la selle d’ærain,
Flambe exigue sortant de solitude
Fait proferer qui n’est à croire vain.

La verge en main mise au milieu de BRANCHES
De l’onde il moulle & le limbe & le pied.
Vn peur (eller Vapeur) & voix fremissent par les manches,
Splendeur diuine. Le diuin prés s’assied.

På stol av brons jag sitter tyst, profeten,
i hemligt värv när dagen flytt sin kos;
en låga, som slår späd ur ensamheten,
ger liv åt det, som icke fåfängt tros.

Vid klykan lyftad gren i hand jag välver
och vattnet väter mantelbräm och fot:
en stämma ekar, jag av fruktan skälver –
o gudomsljus, jag tar din kraft emot! (Ohlmarks 1981)

Sittande nattetid i avskilt rum,
Ensam vilande på kopparpallen,
Liten eldslåga stigande ur ensamhet,
Låter framföra vad ej är fåfängt tro.

Grenen i handen mitt bland branchider,
Med vattnet fuktar han fållen och foten.
Ånga och röst skälver i ärmarna:
Gudomlig glans. Gudomligheten sätter sig intill. (Stolpe 2005)

Till skillnad från sin delfiska motsvarighet ska oraklet i Didyma inte ha levererat orakelsvaren muntligen, utan i skrift. Kanske var det därför Nostradamus kände att också han borde leverera sina profetior skriftligen? Säkert är i alla fall att dagens sejdmän har långt kvar till Kalchas kvaliteter, till Nostradamus nedteckningar, eller till Väinämöinens vedermödor, för den delen.

Uppdatering. 21.10 samma kväll
Så fick jag äntligen lägga vantarna på ett eget exemplar av boken (och få det signerat av båda författare, förstås). Översättarna försäkrade under kvällen att de hade ansträngt sig att göra en så ordagrann översättning som möjligt (och därför bland annat övergivit rimmandet), till skillnad från Ohlmarks, vars version kallades ”ljusår” från originalet – ”det är ofattbart att han fick till det där!” Till min stora glädje fann jag att boken erbjuder ytterligare en tolkning av de första två stroferna, i förordet kallade en ”bruksanvisning inför läsningen”. Håll till godo:

Sitter om natten i hemlig begrundan,
ensam, vilande på pallen av brons
då en späd flamma stiger ur ensamheten,
manar fram vad ej är fåfängt att tro.

Med spöet i hand, i Branchos krets
fuktar han både klädfåll och fot.
En rädsla, en röst får händerna att skälva:
gudomlig strålglans. Det gudomliga tar plats helt nära. (Carlstedt/Stolpe 2008)

Det är märkligt hur en och samma sak så ofta dyker upp gång på gång, just när man har fått ögonen på det. Hur hände det egentligen att den gångna fredagens gästföreläsning, avhandlingen från maj, en nyutkommen bok och den C-uppsats jag för tillfället handleder alla handlar om Pindaros? Kollegan fragmentarius har dessutom en särskild kategori bland sina inlägg med rubriken ”pindariskt”. Poeten Pindaros är inget mindre än själva sinnebilden av allt det som är fint men samtidigt fult med grekiskan, så vid första anblicken är det kanske inte så konstigt. Likafullt har han använts som slagträ i den ofta infekterade debatten om vad som egentligen tillhör grekiskan. Pindaros poesi har nämligen fått stå som exempel på det som är det allra ”finaste” (det vill säga ungefär en blandning av komplext och bra) som finns skrivet på språket, och det elitistiskt orienterade och aristokrat(i)förhärligande innehållet har därtill varit nog så svårsmält för vissa, medan det har utgjort något eftersträvansvärt för andra. Några har till och med gått så långt som att hävda att Pindaros poesi i själva verket är den ”riktigaste” och bästa grekiskan; allt som kommit därefter har bara varit strunt i jämförelse.

Vad skrev Pindaros? Segeroden, brukar vara standardsvaret: körlyrik (på dorisk, inte jonisk dialekt som det har påståtts) komponerad för att högtidlighålla och föreviga en atlets seger i någon av de fyra största idrottsspelen i antikens Grekland. Dikterna börjar ofta med ett exalterat utrop om något allmänt ämne, i stil med ”Det bästa av allt är vatten!” Uppgifter om segrarens namn, härkomst och vilken gren han segrat i varvas därefter med mytologiska exkurser och metaforer om exempelvis lyckans växlingar.

ἐν δ’ ὀλίγῳ βροτῶν
τὸ τερπνὸν αὔξεται• οὕτω δὲ καὶ πίτνει χαμαί,
ἀποτ’ ρόπῳ γνώμᾳ σεσεισμένον.

Hastigt blommar den upp, vår lycka,
och skövlad av ett oböjligt beslut
virvlar den lika snabbt till marken
. (Pythia 8: 92-94)

DN:s Anders Cullhed beskriver dikterna som ”ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk” medan de i NE karaktäriseras som att de ”länkar samman den idrottsliga framgången med livets yttersta frågor: föränderligheten, lidandet, åldrandet, döden. P[indaros] ser mörkt på tillvaron. Människan drivs hjälplöst av ödets kastvindar. Men då gudarna skänker henne ära och därmed sprider ljus över hennes väg kan hon känna ögonblick av lycka.” De kanske allra mest kända raderna (som utgör fortsättningen på det förra citatet) citeras bland annat i SvD:s utmärkta recension:

ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ
ἄνθρωπος. ἀλλ’ ὅταν αἴγλα διόσδοτος ἔλθῃ,
λαμπρὸν φέγγος ἔπεστιν ἀνδρῶν καὶ μείλιχος αἰών.

Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm
är människan. Men faller en stråle av gudasänd glans över oss,
då vandrar vi i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.
(Pythia 8: 95-97)

Att Ingvar Björkeson – i förordet försedd med epitetet ”den skickligaste poesiöversättare vårt språk någonsin ägt” av ingen mindre än Sture Linnér – nu ordnat så att svenskar i gemen äntligen får åtminstone skuggan av en chans att bilda sig en egen uppfattning om poeten hände, som det heter, inte en sekund för tidigt. Dock slog det mig: om man som Björkeson redan är färdig med såväl Homeros som Vergilius, för att inte tala om alla andra storheter han översatt, är det då inte att betrakta som något av ett farväl att översätta Pindaros? Det skulle onekligen vara mycket tråkigt om vi inte finge fler översättningar av denne giganternas ställföreträdare – men man kan i alla fall trösta sig med att han har de isthmiska och nemeiska odena kvar, liksom fragmenten (inte minst av dithyramber och paianer). Men, liksom Pindaros själv skrivit: ”…på ett ögonblick, än hit, än dit kan vindarna växla.” Den som lever får se, helt enkelt.

I Iliadens sjätte sång rasar striden utanför Trojas murar. Trojanernas hjälte Hektor har tillfälligtvis återvänt innanför stadsmurarna i det fromma ärendet att förmå sin moder att, jämte stadens övriga förnämsta kvinnor, bönfalla Atena om hjälp mot grekernas kämpe Diomedes, som har ett sådant flow just nu att han slagit ihjäl en mängd trojaner och till och med har lyckats såra gudinnan Afrodite. Hektor ser även sin chans att göra ytterligare ett par ärenden: han passar på att ta farväl av sin fru, Andromake, och sin son, Astyanax. Dessförinnan uppsöker han emellertid sin broder Paris, för att tala allvar med denne. Paris hade nyligen erbjudit sig att gå i envig om Helena med Menelaos, hennes ursprunglige make. Striden blev dock mycket ojämn och Menelaos höll precis på att slå ihjäl Paris, om inte Afrodite hade räddat honom ”som en gudom det kan, och dolde i tätaste töcken och honom förde tillbaka till välluktfyllda gemaket.” (Il. 3. 381-382. Alla översättningar är Lagerlöfs, med Bendz bearbetning.)

Helena kommer strax efter honom och klagar – med bortvända ögon – på sin makes feghet. Paris å sin sida svarar med att skylla ifrån sig och ger henne ett ”oanständigt förslag”:

μή με γύναι χαλεποῖσιν ὀνείδεσι θυμὸν ἔνιπτε•
νῦν μὲν γὰρ Μενέλαος ἐνίκησεν σὺν Ἀθήνῃ,
κεῖνον δ’ αὖτις ἐγώ· πάρα γὰρ θεοί εἰσι καὶ ἡμῖν.
ἀλλ’ ἄγε δὴ φιλότητι τραπείομεν εὐνηθέντε•

Kvinna, hör upp att med sårande ord mig kränka i sinnet!
Nu Menelaos den segrande blev, han fick hjälp av Atena,
åter en annan gång blir det jag, vi ha gudar vi också.
Kom, låt oss vila i bädd, vi två, och med älskog oss fröjda! (Il. 3. 438-441)

Man slås av att Paris å ena sidan är närmast provocerande självupptagen, i det att han fullständigt struntar i dels att man svurit heliga eder på att segraren i enviget också skulle vara hela krigets segrare, dels att hans landsmän, som troget följt med till stöd för hans egen sak, kommer att bli dödade helt i onödan. Å andra sidan verkar han vara den ende som riktigt förstår att det inte är någon idé att försöka påverka gudarnas handlingar – människan är helt vanmäktig inför dessa nyckfulla och irrationella makthavare. Man skulle kunna kalla honom för en sorts hedonistfatalist: eftersom vi ändå är maktlösa inför ödet kan vi lika gärna passa på att njuta under tiden.

Det är dock lite överraskande att, när Hektor kommer till Paris gemak för att få denne att återvända till striden, älskogen visar sig vara ersatt med vapenvård, och Helena undervisar sina tärnor ”i härliga slöjder”. Hektor klandrar Paris, men inte fullt så bryskt som man kanske kunde vänta sig. Föga oväntat svarar Paris sin bror med lögner:

οὔ τοι ἐγὼ Τρώων τόσσον χόλῳ οὐδὲ νεμέσσι
ἥμην ἐν θαλάμῳ, ἔθελον δ’ ἄχεϊ προτραπέσθαι.
νῦν δέ με παρειποῦσ’ ἄλοχος μαλακοῖς ἐπέεσσιν
ὅρμησ’ ἐς πόλεμον· δοκέει δέ μοι ὧδε καὶ αὐτῷ
λώϊον ἔσσεσθαι· νίκη δ’ ἐπαμείβεται ἄνδρας.
ἀλλ’ ἄγε νῦν ἐπίμεινον, Ἀρήϊα τεύχεα δύω·
ἢ ἴθ’, ἐγὼ δὲ μέτειμι· κιχήσεσθαι δέ σ’ ὀΐω.

Inte så mycket av harm eller agg mot troernas söner
satt jag i kammaren här, utan hängav mig endast åt sorgen.
Dock, min gemål har nyss med bevekande vänliga ord mig
manat att draga i strid, och för egen del jag nu också
tycker att detta är bäst. Bland de dödliga växlar ju segern.
Därför vänta nu här, medan jag tar rustningen på mig,
eller gå före, så kommer jag strax, och jag hinner nog upp dig! (Il. 6. 335-341)

Hektor verkar sakna ord inför broderns oacceptabla (i hans ögon) inställning. Istället passar Helena på att yttra några väl valda ord – hon känner att hon behöver väga upp sin nye makes skamlöshet, och bjuder Hektor att slå sig ner en stund. Hennes profetiska kraft visar sig vara mäktig:

δᾶερ, ἐπεί σε μάλιστα πόνος φρένας ἀμφιβέβηκεν
εἵνεκ’ ἐμεῖο κυνὸς καὶ Ἀλεξάνδρου ἕνεκ’ ἄτης,
οἷσιν ἐπὶ Ζεὺς θῆκε κακὸν μόρον, ὡς καὶ ὀπίσσω
ἀνθρώποισι πελώμεθ’ ἀοίδιμοι ἐσσομένοισι.

älskade svåger, ty du är ju den, som fått mesta bekymren
lida för Paris’ brott och för mig, den äreförgätna.
Oss har Zeus låtit drabbas av skam så stor, att det framgent
kommer att sjungas en visa om oss intill senaste släkten. (Il. 6. 370-373) (mer…)

Det finns inte mycket musik bevarad från antikens Grekland. Ett lysande undantag utgör den så kallade Seikilos-stelen, en sorts gravsten från tiden omkring Kristi födelse med såväl text som noter i inskription. I likhet med gränsstenar från exempelvis agora i Athen talar även denna sten i första person. Efter presentationen följer en kort text som visar sig vara en dryckesvisa, på det i genren vanliga carpe diem-motivet. Sången är i färdigt skick omkring trettio sekunder lång, så i filmklippet nedan repeteras den från början.

ΕΙΚΩΝΗΛΙΘΟΣ
ΕΙΜΙ• ΤΙΘΗΣΙ ΜΕ
ΣΕΙΚΙΛΟΣ ΕΝΘΑ
ΜΝΗΜΗΣ ΑΘΑΝΑΤΟΥ
ΣΗΜΑ ΠΟΛΥ ΧΡΟΝΙΟΝ

ὅσον ζῇς φαίνου
μηδὲν ὅλως σὺ λυποῦ•
πρὸς ὀλίγον ἐστὶ τὸ ζῆν.
τὸ τέλος ὁ χρόνος ἀπαιτεῖ.

Jag är en bild
i sten. Seikilos
ställde upp mig här
som ett långvarigt
tecken på odödlig åminnelse.

Så länge du lever, gläns!
Bekymra dig alls inte över något.
Livet är endast kortvarigt,
tiden kräver slutet tillbaka.

Den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid gjorde en storartad insats på 1970-talet med skivan ”Musique de la Grèce Antique”. Där samlade de allt vad som fanns av antik musik från, däribland Seikilos musikstycke. De flesta ”låtar” är hyfsat svårlyssnade, men det första spåret är riktigt bra, suggestivt och förtrollande i sin mässande stil. Texten är hämtad ur Euripides Orestes; dramats huvudperson har precis drabbats av ett utbrott av vanvett inför sin syster Elektra, och kören sjunger en bönfallande sång till hämndgudinnorna. Versernas ordning är baserad på texten i den papyr (P. Vind. G 2315) från 200-talet f.Kr. som även har noter markerade och är inte densamma som i moderna utgåvor. (Jag kunde inte motstå slutrimmet i de sista verserna, som en parallell till de många assonanserna och allitterationerna i grekiskan.) [100826: Videon visar nu ett liveframträdande av ”Daimonia Nymphe” i Graz den 20/3 -08, med nygrekiskt uttal.]

κατολοφύρομαι κατολοφύρομαι
ματέρος αἷμα σᾶς ὅ σ’ ἀναβακχεύει.
ὁ μέγας ὄλβος οὐ μόνιμος ἐν βροτοῖς•
ἀνὰ δὲ λαῖφος ὥς τις ἀκάτου θοᾶς
τινάξας δαίμων κατέκλυσεν δεινῶν
πόνων ὡς πόντου λάβροις ὀλεθρίοι-
σιν ἐν κύμασιν.

Jag begråter, jag begråter
din moders blod, som driver dig till vansinne.
Den stora lyckan är inte varaktig bland dödliga;
såsom seglet på ett snabbt skepp
har en gudomlighet skakat om
och översköljt [dig] med hemska plågor
såsom bland havets stormiga, förgörande vågor.

Världens förste fridykare, eller apneist, var kanske Theseus, heros av Athen. I en dikt från omkring 450 f.Kr. beskrivs hur kung Minos ifrågasätter Theseus gudomliga härkomst och utmanar därför denne att dyka efter den guldring han kastar till havets botten. (Ringen anses av vissa dessutom finnas i verkligheten.) Om han verkligen är son till Poseidon kommer han utan vidare att klara det, men att döma av reaktionen hos de andra passagerarna på båten (”två gånger sju gossar och ungmör av joniskt blod”) väntade sig nog ingen att han skulle klara uppgiften. (Översättning av E. Zilliacus, 1961)

Rikligt daggen av tårar
föll från liljeklara ögon,
i bidan på ödets förkrossande dom.

Theseus kontakter med det överjordiska (såväl över som under vattenytan) var emellertid säkra och han fördes av delfiner

till slottet fram där hans fader,
hästarnas herre tronar.

Som bevis på hans besök skänker Poseidons hustru Amfitrite honom den krans hon själv fått av Afrodite i bröllopsgåva och Theseus kan återvända till ytan.

Vid skeppets smäckra bakstam
dök Theseus ur böljorna upp.
Ve, vilket trots hos Knossos’ krigsdrott
stäckte han ej när han steg
med kroppen torr ur vattnet,
ett under för alla att skåda!

Som en illustration till det sista citatet har jag grävt fram den första utgåvan av dikten, utgiven av Kenyon 1897.

Den första bilden visar en så kallad diplomatarisk transkription av papyrens text, medan den andra visar texten i den slutliga utgåvan, sådan som vi är vana att se den.

Den ofta svåröversatta (och uppenbarligen svåruttalade) interjektionen pheu i vers 119 är också särskilt anmärkningsvärd, eftersom den inte är i direkt tal, som vanligt, utan snarare är återberättad, indirekt. Användningen av pheu liknar här ”hu” i svenska sagor.

En av de många scenerna på den berömda François-vasen verkar också illustrera detta avgörande ögonblick. (Det är däremot inte alldeles självklart vem mannen längst till höger ska föreställa. Minos? Poseidon? Zeus?)

Tidigare hade vi endast omkring 100 verser totalt av Bakchylides, uppdelade på 69 fragment. Från att i stort sett endast varit känd till namnet intog han nu en plats bland de allra främsta grekiska diktarna. British Museum hade förvärvat en papyr funnen i en grav i Moirai (nuvarande Meir) i Egypten, i vilken man alltså fann inte mindre än 20 mer eller mindre fullständiga dikter av Bakchylides, däribland ”Ynglingarna eller Theseus”. Papyren (P. Lond. 733 eller P. Lit. Lond. 46) dateras till första århundradet f. Kr. Den annars mest berömda samlingen papyrer är den från Oxyrrhynchos (namnet kommer av fyndplatsen i Egypten).

Intresset för fridykning har ökat stadigt sedan Bessons film (20 år i år!) gjorde denna i många avseenden besynnerliga sport känd i vidare kretsar. Gränserna för vad som är fysiskt möjligt för människan flyttas ständigt fram, och idag kan de allra vassaste fridykarna hålla andan i över nio minuter eller på ett andetag dyka till 83 meters djup, utan fenor; med fenor lyder rekordet 112 meter. I den gren av fridykning (”No Limits”) de sysslar med i filmen är det nu gällande rekordet ofattbara 214 meter. Den ende som klarat alla dessa bedrifter är österrikaren Herbert Nitsch, som därför utan tvivel förtjänar titeln ”2000-talets Theseus”. Svenska rekord och entusiaster saknas inte heller. Se fridykning.se och apneamania.com för ytterligare information och inspiration.

Lider du av ”sömnapné”? Kanske kan du få hjälp här.

För att kompensera för den vecka som gått utan ett enda inlägg bjuder jag idag på ett extra långt. Odysséen ger många exempel på mer eller mindre övernaturliga väsen som Odysseus råkar ut för på sin återfärd hem från Troja. Ett särskilt sådant som satt fantasin i rullning på senare tiders konstnärer och författare är Sirenerna, ett slags bevingat kvinnoväsen. I Odysséens tolfte sång berättar trollkvinnnan Kirke för Odysseus vad som väntar honom på färden från hennes ö, Ajaje. (Alla översättningar är Lagerlöfs, i Bendz bearbetning.)

Hän till Sirenerna kommer du först, som bedåra och tjusa
människor alla, vem helst som kommer dem nära.
Den som förvillar sig dit och får höra Sirenerna sjunga,
han kommer aldrig hem för att se sig av älskade makan
och oskyldiga små omringad och hälsad med jubel,
ty med sin klingande sång Sirenerna honom bedåra
från den blommande äng, där de sitta, där kring dem en massa
multnande människoben med rester av huden är kringspridd.
Därför dem skynda förbi och stoppa med vax, som du knådat,
alla kamraternas öron igen, så att ingen ibland dem
sången kan höra, men lyster dig själv att den höra, så gör det,
men låt på skeppet dem binda dig först till händer och fötter,
stående invid dess mast, och från denna må tågen ej lossas
under den tid, som förtjust du hör på Sirenernas stämma.
Och om du ber och befaller ditt folk, att de skola dig lösa,
må de i stället med ännu fler tåg dig hårdare binda. (Odysséen, 12.39-54)

odysseus-sirener.gifBilden visar en återgivning av en attisk rödfigurig stamnos från 480-470 f.Kr. funnen i Vulci. Nu i British Museum (Upper floor, room 69).

Värt att notera är att den tredje gången Sirenerna nämns i passagen ovan står formen i dualis; detta är den enda angivelse hos Homeros om hur många de var. I bildkonsten verkar de dock ofta återges som avsevärt fler.

I nästa textavsnitt har Odysseus och hans besättning seglat iväg och kommer till slut fram till den plats där Sirenerna skulle vara.

Plötsligt stillade vinden då av, och runt över havet
bredde sig spegellugn, och en gud bjöd vågorna vila.
Männen stodo då upp och rullade seglet på skeppet
samman och lade det ner på sin plats och satte sig sedan
genast att ro, så det skummade vitt om glättade åror.
Själv en försvarlig kaka av vax tog jag fram och i bitar
skar med mitt eggade svärd och dem klämde med seniga händer.
Vaxet då mjuknade fort av det kraftiga trycket, det erfor,
och av den värmande glansen från Himmelens son i det höga.
Därmed jag täppte så öronen till på mina kamrater.
Dessa på skeppet nu bundo mig själv till händer och fötter,
stående invid dess mast, och surrade repen om masten,
satte sig sedan att ro, och för årorna skummade vattnet.
Men när vi hade till stranden så långt, som en ropande höres,
under vår jagande färd, då sågo Sirenerna skeppet
dyka helt nära dem upp, och de höjde den klingande sången:
«Kom, frejdstore Odysseus, o kom, du akajernas ära!
Landa hos oss med ditt skepp för att höra vår tjusande stämma!
Aldrig har någon här färdats förbi på det seglande skeppet,
innan han hört på vår sång, som från läpparna flödar som honung;
fröjdad han seglat då vidare hem med rikare kunskap.
Allting känna vi väl, som argiver och troer ha utstått
borta på Trojas rymliga slätt efter gudarnas vilja,
intet för oss är fördolt, som har hänt på den bördiga jorden.»
Så ljöd sången klingande skön. Då ville mitt hjärta
dröja och lyssna därtill, och med häftiga miner jag tillhöll
folket att lösa mig strax, men de lågo på årorna ivrigt.
Upp Perimedes då sprang och Euryalos fort och mig bundo
endast med flera och starkare rep och mig fjättrade säkert.
Men då de så hade rott dem förbi och vi ej längre kunde
höra Sirenernas ord eller klangen av tjusande sången,
togo de trogna kamraterna strax ur öronen vaxet,
som jag stoppat däri, och löste mig sedan från repen. (Odysséen, 12.168-200)

john william waterhouse - ulysses and the sirens John William Waterhouses Ulysses and the Sirens, från 1891.

En musiker som inspirerats av sagan om Sirenerna är Tim Buckley. Hans Song to the Siren har kommit att bli något av en modern klassiker, och ett antal artister har gjort coverversioner av den. 1984 kom den i mitt tycke mest hänförande vackra covern, denna gång av medlemmar ur Cocteau Twins, som en del av 4AD-projektet This mortal coil. (Namnet «This mortal coil» kommer för övrigt från Hamlets kanske mest berömda monolog, «To be, or not to be,» [Act. III, Sc. 1, 56ff.] där det används som en poetisk omskrivning av jordelivet. Kommentatorn (Jenkins) skriver: 67. coil] A richly suggestive word: (1) turmoil of activity, the invariable sense in Shakespeare; but here also, in a bold nautical metaphor, (2) something wound round us like a rope.)

On the floating, shapeless oceans
I did all my best to smile
til your singing eyes and fingers
drew me loving into your eyes.

And you sang «Sail to me, sail to me; let me enfold you.
Here I am, here I am waiting to hold you.»

Did I dream you dreamed about me?
Were you here when I was full sail?
Now my foolish boat is leaning, broken love lost on your rocks.
For you sang, «Touch me not, touch me not, come back tomorrow.»
Oh my heart, oh my heart shies from the sorrow.

I’m as puzzled as a newborn child.
I’m as riddled as the tide.
Should I stand amid the breakers?
Or shall I lie with death my bride?

Hear me sing: «Swim to me, swim to me, let me enfold you.
Here I am. Here I am, waiting to hold you.»

Texten avviker på några ställen uppenbarligen från Buckleys original, men det är inte alltid uppenbart vad det är som sjungs i stället. Elizabeth Frasers sång är visserligen tydligare än den brukar vara, men ändå finns det många frågetecken i texten. En viss Tensor har lagt ned en hel del ansträngning för att reda ut saken här.

Avslutningsvis tål det att nämnas att George Michael under den senaste turnén har inlett konserterna med sin version av låten. Av en märklig slump råkar det också vara just idag som hans senaste Greatest Hits-album släpps i USA inför en turné i Nordamerika. Och ja, George Michael har grekiskt påbrå, men det är för mycket sagt att han är grek. Han är nämligen född och uppvuxen i London, med en grekisk-cypriotisk pappa och brittisk mamma. Hans namn vid födseln var Γιώργος-Κυριάκος Παναγιώτου.

« Föregående sida