mytologi


Maj Samzelius böcker om den grekiska mytologin har trollbundit tusentals läsare.

Maj Samzelius böcker har varit en självklar introduktion till den grekiska mytologin för tusentals unga - och säkert också för deras föräldrar.

I Eva-Carin Gerös snart årsgamla bok Grekerna – språket, kulturen, myterna saknade många ett avsnitt om just den grekiska mytologin, delvis beroende på att man av undertiteln lätt kunde få intrycket att de skulle behandlas, delvis också då just mytologin är ett ämnesområde som alla kan relatera till, på ett eller annat sätt. Vem känner inte till sagorna om trojanska kriget, om Theseus och Ariadne, labyrinten och minotauren, om Oidipus och sfinxens gåtor, eller om de olympiska gudarna? Och visst är det lätt att känna att dessa myter verkligen speglar olika aspekter av den mänskliga tillvaron. På ett sätt kan mytologin sägas vara en av de mest ”tillgängliga” ingångarna till antikens tankesfär – det är inte utan orsak som den gamla bok- och radioserien Hjältar och monster på himlavalvet gjorde stor succé när det begav sig. I dagens UnderStrecket (Många vägar till myternas mystik) lägger Gerö äntligen ut texten om myter och mytiska berättelser, och illustrerar olika perspektiv på vad myterna egentligen betyder – i en form som kunde varit en del av boken.

Vi får inblickar i såväl traditionell som modern mytteori, och två ”viktiga, bland flera tillgängliga alternativ[a]” synsätt för att åskådliggöra detta ganska problematiska område ställs emot varandra: ”Svenbros mångfasetterade, fantasieggande kalejdoskop eller Lévi-Strauss reducerade, kyligt eleganta modell med anspråk på allmängiltighet i tid och rum”. Gerö tar i slutet av sin text ett steg i Lévi-Strauss riktning, efter att ha rubricerat Svenbros tillvägagångssätt som ”mystifierande”, men också talat om hans ”myllrande detaljrikedom”; alldeles klart är att området äger högintressanta kvaliteter, men också problem som ibland framstår som oöverstigliga. Icke desto mindre är det framför allt försöken att förstå som är det viktiga – inte att servera färdiga svar.

Jag noterar samtidigt med skräckblandad förtjusning att Odysséen än en gång ska bli film – Warner har enligt uppgift skaffat rättigheterna till en bearbetning gjord av Ann Peacock. Allt verkar dock än så länge mest vara rykten; men visst vore det på tiden?

Så har jag äntligen kommit till Fondation Hardt, ett forskningsinstitut för studier i de klassiska språken, beläget strax utanför Genève i Schweiz. Jag ska stanna här i tre veckors tid, så det kommer förmodligen att finnas tillfälle att berätta om både det ena och det andra, även om den huvudsakliga anledningen till min vistelse här är att skriva på min avhandling.

Prometheus straff är ett av de så kallade eviga - han är fjättrad till en klippa, och varje dag kommer en örn och hackar ut hans lever

Prometheus straff är ett av de så kallade eviga - han är fjättrad till en klippa, och varje dag kommer en örn och hackar ut hans lever

Det i särklass mest överraskande idag hände när jag och en doktorand från Liverpool sprang en löprunda genom vad som kallas för Schweiz eget ‘Beverly Hills’ – den lilla kommunen Cologny; alldeles en passant får jag veta att vi precis passerar just den villa där Lord Byron, Percy Shelley, Mary Wollstonecraft och John William Polidori tillbringade sommaren 1816. Det var här, i Villa Deodati, som Mary (senare samma år gift Shelley) kom på grundidén till den minst sagt världsberömda romanen Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Det som är särskilt intressant med Frankenstein för en grekiskafanatiker är att Shelley har bearbetat och tillämpat den antika myten om Prometheus, titanen som stal elden från gudarna och gav till människorna att använda fritt (något han fick betala dyrt för). Vetenskapsmannen Viktor Frankenstein gör ett liknande övertramp mot gud(arna) när han skapar nytt liv, och man har förstått romanen som en varning riktad till den ”moderna” människan, föranledd av den pågående industriella revolutionen. Skylten på fasaden berättade dock bara att lorden bott där och att han skrivit den tredje sången i arbetet om ”Childe Harold”. Jag antar att ni hör hur det låter.

« Föregående sida