bevingade ord


De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett ”jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, som hjälper själar att lämna denna världen, men också att komma till den, vid barnafödsel.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, ”jag säger”) till λόγος (logos, ”ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  ”fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och ”nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, ”skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som ”riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus besökte också dödsriket, och lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike därifrån. Det fanns dock ett viktigt villkor...

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

För en tid sedan läste jag den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien, och det första som möter läsaren, innan det första kapitlet börjar, är ett citat ur Aeschylos Gravoffret (i R. Fagles översättning, vv. 466-478):

Återigen blir vi påminda om allt det roliga som engelsmännen har för sig med det grekiska dramat. Här en affisch från 1999 års uppsättning av just "Gravoffret".

Återigen blir vi påminda om allt det roliga som engelsmännen har för sig med det grekiska dramat. Här en affisch från 1999 års uppsättning av just "Gravoffret".

Oh, the torment bred in the race,
the grinding scream of death
and the stroke that hits the vein,
the haemorrhage none can staunch, the grief,
the curse no man can bear.

But there is a cure in the house
and not outside it, no,
not from others but from them,
their bloody strife. We sing to you,
dark gods beneath the earth.

Now hear, you blissful powers underground –
answer the call, send help.
Bless the children, give them triumph now.

ὦ πόνος ἐγγενής,
καὶ παράμουσος ἄτας
αἱματόεσσα πλαγά,
ἰὼ δύστον’ ἄφερτα κήδη,
ἰὼ δυσκατάπαυστον ἄλγος.

δώμασιν ἔμμοτον
τῶνδ’ ἄκος οὐκ ἀπ’ ἄλλων
ἔκτοθεν, ἀλλ’ ἀπ’ αὐτῶν,
δι’ ὠμὰν ἔριν αἱματηράν•
θεῶν <τῶν> κατὰ γᾶς ὅδ’ ὕμνος.

ἀλλὰ κλύοντες, μάκαρες χθόνιοι,
τῆσδε κατευχῆς πέμπετ’ ἀρωγὴν
παισὶν προφρόνως ἐπὶ νίκηι.

Aeschylos förtätade stil i körsången har dessvärre helt gått förlorad i den engelska översättningen, men innehållsmässigt är den faktiskt inte så dum. Zilliacus översättning till svenska (från 1929) är avsevärt mer i stil med det lapidariska originalet: Ve dig, förbannelsens arv, ofärds ohyggliga slag, öppna och blödande sår! Ve, sorger för tunga att bära, ve, kval som ej någonsin ändas! Utifrån kommer ej bot. Huset skall hela sig självt. Endast en blodsfrändes hand kan bota, med fruktansvärt blodsdåd. Så hören, I gudar av Hades! Ni saliga makter av Underjord, förnimmen i nåder denna vår bön om hjälp åt barnen – och seger!

Att inleda en bok med ett citat hämtat ur det grekiska dramat var inte J.K. Rowling först med, förstås; det mest kända (åtminstone för den engelskspråkiga publiken) exemplet är kanske Richard Adams Watership Down från 1972, i vilken varje kapitel inleds med ett eller flera citat. Det allra första kommer också här från Aeschylos, denna gång ur Agamemnon (översättare okänd, vv. 1308-1309) [Uppdatering 090421: Latinprofessorn vid institutionen har vid ett flertal tillfällen påpekat att Adams bok ingalunda är en barnbok, och har underbyggt sin argumentation bland annat med att uppvisa en annan utgåva, där det är den grekiska originaltexten som möter läsaren. Den engelska översättningen återfinns nederst på sidan, markerad med asterisk. Platoncitatet, som inleder kapitel 42, återges däremot endast på engelska, i båda utgåvor.]:

(Cassandra. Pheu, pheu!)
Chorus. Why do you cry out thus, unless at some vision of horror?
Cassandra. The house reeks of death and dripping blood.
Chorus. How so? ‘Tis but the odour of the altar sacrifice.
Cassandra. The stench is like a breath from the tomb.

(Κα. φεῦ φεῦ)
Χο. τί τοῦτ’ ἔφευξας, εἴ τι μὴ φρενῶν στύγος;
Κα. φόνον δόμοι πνέουσιν αἱματοσταγῆ.
Χο. καὶ πῶς; τόδ’ ὄζει θυμάτων ἐφεστίων.
Κα. ὁμοῖος ἀτμὸς ὥσπερ ἐκ τάφου πρέπει.

Stället råkar vara särskilt intressant för min forskning; som ni ser har jag inom parentes lagt till Kassandras inledande replik, som endast består av den dubblerade interjektionen φεῦ, pheu. Det har visat sig att den högfrekventa användningen av interjektioner i det grekiska dramat bland annat måste höra samman med vissa praktiska omständigheter. Eftersom skådespelarna bar masker och kunde vara så långt bort som 50 meter från åskådarna, som kunde vara så många som mellan 10 och 20 tusen, var förmedling av känsloupplevelser med ansiktsuttryck praktiskt taget omöjligt. Istället använde sig tragedin, och även komedin, av speciella ord för sådana upplevelser, liksom för att understryka särskilt viktiga ögonblick i handlingen. Många gånger användes också orden, som här, för att förklara för publiken ett annars osynligt skeende – hur ska man annars åskådliggöra att något luktar väldigt illa? Det är tilltalande att föreställa sig att interjektionerna i tragedin också ackompanjerades av stiliserade gester, och det är alldeles klart att komedin inte var sen att exploatera möjligheten att parodiera tragedins högtravande känsloutbrott.

Modern iscensättning av antika masker i Ronconis uppsättning av Aristofanes "Grodorna", vari Aeschylos och Euripides tävlar om vem som är kung av tragedi.

Modern användning av antika masker: Ronconis uppsättning av Aristofanes "Grodorna" från 2006, vari Aeschylos och Euripides tävlar om vem som är kung av tragedi.

J. K. Rowling lär ha ett särskilt gott öga till de klassiska språken (hon läste själv latin på universitetet i Exeter), så det är kanske inte så överraskande att de två första böckerna om Harry Potter också finns översatta till latin. Vad som brukar få folk att höja lite extra på ögonbrynen är dock att den första boken även finns översatt till antik grekiska. Nu har jag äntligen beställt ett eget exemplar (tack vare ett generöst presentkort från Södra Latins Språkdagarna); återstår att se hur översättaren använt sig av utropsorden. Och jag undrar också vilka ord som först kom till Morrissey när ”lukten av brända djur” drabbade honom häromdagen.

homeros-iliaden

NoK:s ihärdiga utgivning av den antika grekiska poesin i Björkesons tolkningar förtjänar en bragdmedalj.

I väntan på Johanna Akujärvis efterlängtade översättning av Aristoteles ”Retoriken”, som gäckat oss ett tag nu (enligt förlaget utkommer den först under ”våren 2009”), får vi hålla till godo med en reviderad nyutgåva av Homeros Iliaden, enligt pressmeddelande från NoK. Redan för ett år sedan kom en liknande nyutgåva av Odysséen, vilket undgick mig; men visst vill man ha dem tillsammans? Förlaget lockar med Sture Linnérs inledning, men det som fick mig att äntligen trycka på ”Beställ”-knappen var löftet om ”kartor och namnregister” – det kan tyckas vara ett marginellt tillskott, men det är genom den sortens detaljer som en sån här bok verkligen kommer till användning. Enligt en notis i dagens SvD är Björkesons hexameter varken högstämd eller heroiserande, och i recensionen av den första utgåvan (1999) skrev samma tidning att gudarna och hjältarna är ”precis så individuellt utformade som de i originalet är”.

Som ett litet smakprov på detta verk, vars inflytande i det närmaste är overkligt, erbjuder jag några olika varianter av dess berömda inledningsrader. (Med tack till C. Paradas Greek Mythology Link.)

Μῆνιν ἄειδε, θεά, Πηληιάδεω Ἀχιλῆος
οὐλομένην, ἣ μυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκε

Jag har en känsla av att de flesta idag nog betraktar Lagerlöfs version (1912) som den ”riktiga”, ungefär på samma sätt som att det ska heta  ”Fader vår” och inte ”Vår fader”:

Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles
olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner,

Björkesons variant (1999), vars första rad är mer textnära, har väl inte vunnit samma popularitet ännu:

Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs,
den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!

Bland de mindre kända tolkningarna finner vi H. Reuterdahls från 1800-talet:

Sjung, gudinna, Peleíden Akillevs’ grufliga vrede,
hvilken beredt akajernas folk otaliga sorger

Inte heller verkar T. Bæckström (1972) ha vunnit någon större framgång. Beror det månne på att han gjort en enjambment som inte finns i originalet?

Sjung om vrede, gudinna – om Peleus-sonen Akhilleus
olycksaliga vrede, som vållade männen av Argos
ändlösa lidanden

pindarIdag kom ytterligare ett livstecken från latinshirt, vars förra mail några av er säkert minns föranledde ett inlägg. Jag hade tänkt förbigå detta med tystnad, men kunde ändå inte låta bli att kommentera det, eftersom jag upptäckte att något var fel med ett av deras nytillkomna grekiska tröjtryck. Γένοιο οἷος ἔσσι (Génoio hoios éssi), betyder ungefär ”måtte du bli den du är”, och är ett citat ur poeten Pindaros andra pythiska ode. Problemet är att det inte riktigt står så i den vedertagna utgåvan av texten. Accenten på ordet ἔσσι ska vara på sista stavelsen, ἐσσί. I originalet är även det första ordets slutvokal ”o” eliderad, för att ordet ska passa in i metern. Slutligen följer inte accenterna över οἷος den vedertagna ordningen, att accenten skall stå ovanför spiritus. Jag medger att det rör sig om petitesser, men i den här branschen är det verkligen viktigt att de små detaljerna blir rätt; och sysslar man med tröjtryck funkar det inte med fel av det här slaget, tycker jag. Jag bjuder också på en större bit av citatet, eftersom det visar sig ruva på en del minst sagt märkliga formuleringar. (Snell/Maehler 1971)

… τόδε μὲν κατὰ Φοίνισσαν ἐμπολάν
μέλος ὑπὲρ πολιᾶς ἁλὸς πέμπεται•
τὸ Καστόρειον δ’ ἐν Αἰολίδεσσι χορδαῖς θέλων
ἄθρησον χάριν ἑπτακτύπου (70)
φόρμιγγος ἀντόμενος.
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
καλός τοι πίθων παρὰ παισίν, αἰεί
Δʹ
καλός. ὁ δὲ Ῥαδάμανθυς εὖ πέπραγεν, ὅτι φρενῶν
ἔλαχε καρπὸν ἀμώμητον, οὐδ’ ἀπάταισι θυ-
μὸν τέρπεται ἔνδοθεν,
οἷα ψιθύρων παλάμαις ἕπετ’ αἰεὶ βροτῷ. (75)
ἄμαχον κακὸν ἀμφοτέροις διαβολιᾶν ὑποφάτιες,
ὀργαῖς ἀτενὲς ἀλωπέκων ἴκελοι.
κέρδει δὲ τί μάλα τοῦτο κερδαλέον τελέθει;
ἅτε γὰρ ἐννάλιον πόνον ἐχοίσας βαθύν
σκευᾶς ἑτέρας, ἀβάπτιστος εἶμι φελ- (80)
λὸς ὣς ὑπὲρ ἕρκος ἅλμας.

Som en fenicisk vara
sänds denna hymn över det grå havet.
Se med välvilja på min kastoriska sång
i aiolisk tonart, hedra den sjusträngade lyran (70)
då du välkomnar den.
När du nått insikt, bliv vad du är.
I barnets ögon är apan alltid vacker,
Strof 4
men Rhadamanthys gick det väl, ty förståndets
tadelfria frukt undfick han, och hans hjärta
har ingen glädje i de svek som ständigt
det lömska förtalet bereder oss. (75)
Ett dödligt ont är bakdantare, också för dem själva.
Som rävar är de till sinnes,
men vad vinner Mickel på sin slughet?
När i havets djup all övrig tackling förgås
flyter jag på den salta barriären (80)
som en osänkbar kork. (Pythia 2: 67-80. Övers. Björkeson)

I kommentardelen förklarar översättaren några av de oklarheter man möter i texten, men undlåter dessvärre att kommentera just vår passage. Om den därpå följande apan säger han så här: ”Innebörden är omdiskuterad. Apan står i grekiska fabler och ordspråk ofta för smickraren som man driver gäck med. Kanske tanken är: apan är bara en imitation och vrångbild av människan – låt inte skenet bedra dig! Men Bowra tycker sig här snarare se en anspelning på konkurrenten och efteraparen Bacchylides.”

Eustathius, i sin stora kommentar till Homeros, tyckte sig se likheter mellan Pindaros ord och Alkinoos utrop när han talar till Odysseus.

αἲ γάρ, Ζεῦ τε πάτερ καὶ Ἀθηναίη καὶ Ἄπολλον,
τοῖος ἐών, οἷός ἐσσι, τά τε φρονέων ἅ τ’ ἐγώ περ,
παῖδά τ’ ἐμὴν ἐχέμεν καὶ ἐμὸς γαμβρὸς καλέεσθαι,
αὖθι μένων•

Ville blott – evige Zeus och Atena och Foibos Apollon! –
en sådan man som du och med mig så lika till sinnes
taga min älskade dotter till hustru och heta min svärson
och så bli bofast här! (Odysséen 7.311-314. Övers. Lagerlöf/Bendz)

Uppdatering (15/12)

I fredags hittade upphovsmannen till latinshirt till min sida och bestämde sig för att ta kontakt via en kommentar (märkligt nog på presentationssidan). Han efterfrågade en översättning av mina kommentarer om pindarostrycket, då han inte lyckats knäcka svenskan. Jag kände mig således manad att uppfylla denna önskan (inte minst eftersom det snart är jul) och passade i mitt svar på att ställa några frågor tillbaka.  – Vilka är ni, och varför trycker ni latinska och grekiska citat på tröjor? Svaret jag fick var roligt på flera sätt:

The webshop is the result of two things: the number of stupid English quotes on all types of fashion items (you can hardly buy a piece of clothing without anything written on it) and a company called Spreadshirt that allows you to set up shop in the net very easily. I am an architect who learned some Latin and a little bit of Greek in school about 20-25 years ago. Now my son has started to learn Latin. So we developed the idea to open a shop for T-shirts and other pieces of clothing on the net.

pindar_2Arkitekten vill gärna ta tillfället i akt att be om ursäkt till dem som upplever att de blivit spammade och fortsätter sedan med att smickra mitt ämnesval; de grekiska bokstäverna är ju både vackrare och grafiskt sett intressantare, skriver han, men det är de latinska tröjorna som säljer bäst, i synnerhet de korta och mest kända. Mina kommentarer hade slutligen succès då designen på pindaroströjan (än så länge bara tillgänglig via den tyska sajten) kommer att ändras enligt bilden. Påståendet att citatet skulle komma från Apollons tempel i Delfi är däremot en påminnelse om att alltid ta ”fakta” från Wikipedia med en nypa salt – ibland hjälper det onekligen att vara doktorand när man läser deras artiklar.

Jo, det påstod årets nobelpristagare i litteratur, J. M. G. Le Clézio, igår i årets Nobelföreläsning. Citatet lyder i sin helhet:

Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt sin beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek. Men utan de talandes hjälp blir språket virtuellt. Det kan förlora sin must, utarmas och dö ut.

Pristagaren vid en konferens den 9 oktober i år.

Pristagaren vid en konferens den 9 oktober i år.

Det är kanske just av denna sistnämnda anledning som det är så viktigt för grekerna av idag att betrakta grekiskan som ett enda språk, innefattande såväl den antika som den moderna språkvarianten. Jag tycker själv att begreppet ”de talande” även borde innefatta de som ”bara” kan läsa ett språk; jag tänker givetvis i första hand på de klassiska språken, som pristagaren (pliktskyldigt?) låter skymta förbi i föreläsningen. Men det gäller även för moderna språk; så kallade ”läskunskaper” i flera språk är helt avgörande för forskare i många ämnen. Kärnan i Le Clézios argument är nämligen en sorts propaganda för det skrivna ordet, i bokform snarare än talat. Han föreslår olika lösningar för att inkludera människor i tredje världen i läsandet, och fortsätter:

Då kunde böckerna fortsätta att erbjuda denna underbara möjlighet att lära känna sig själv, upptäcka sin nästa, och att lyssna till mänsklighetens konsert i hela dess rikt skiftande skala av teman och tonarter.

Det må vara färgat av franska konventioner, men det ivriga namedroppandet Le Clézio gör sig skyldig till blev verkligen övermäktigt till slut. Jag kan inte låta bli att tänka på Homeros skeppskatalog, som visserligen är poetiskt vacker, men likafullt otroligt långtråkig, även för den mest inbitne fantasten. Glädjande var emellertid att finna att en annan gammal grek, Herakleitos, tilläts avsluta hela föreläsningen; här har dock litteraturpristagaren tillåtit sig att fragmentera ett fragment. I sin helhet lyder citatet (fragment 52, hämtat ur Hippolytos, Vederläggning av alla kätterier 9.9.4):

αἰὼν παῖς ἐστι παίζων, πεσσεύων· παιδὸς ἡ βασιληίη.
Livstiden är ett barn som leker, flyttar brickor, ett barns herravälde. (Övers. Rehnberg/Ruin)

En annan ”glädjande” sak är att SvD tar den nyss omskrivna repatrieringsfrågan på stort allvar. I dagens tidning ägnas nästan ett helt uppslag åt saken, med massor av ytterligare läsning i länkform. I deras omröstning leder för tillfället nej-sidan knappt; vi är nog inte färdiga med denna fråga än på ett tag.

Tröjan finns även som t-shirt, både för "dam" och "herr"

Tröjan finns även som t-shirt, i både dam- och herrmodell

I samband med att olika aktörer inom ”handeln” i dagarna avslöjar vad de kallar årets julklapp vill jag passa på att ge mitt förslag, jag också. Vad sägs om en omtvistad klassiker: ett mjukt paket? Budskapet kunde väl inte vara klarare – eller? Man måste bara bestämma sig för vilket som väger tyngst, text eller bild, vilket kanske inte är alldeles lätt. Den svårsmälta och provocerande inkongruensen dem emellan skapar å andra sidan en spänning i tröjan – och så är det ju kul. Man kan lugnt säga att jag vet vad jag önskar mig i julklapp.

Det finns dessutom en koppling mellan unionsgösen och Grekland, även om den inte är alldeles uppenbar. Slutet på det ottomanska herraväldet över Grekland i början av 1800-talet föregicks av det grekiska frihetskriget. I denna kamp engagerade sig även en del icke-greker, bland andra den brittiska poeten Lord Byron. Dennes insatser var betydande och hans popularitet likaså; hade han inte omkommit av sjukdom, kunde denne engelsman ha blivit det självständiga Greklands förste kung (vilket istället den minst sagt misslyckade prins Otto från Bayern blev). Lord Byron betraktas idag som en nationalhjälte och hedras med en egen gata i flera grekiska städer; Athens Odos Vironos ligger precis vid foten av Akropolis, i stadsdelen Plaka.

Byrons nära vän Percy Bysshe Shelley, även han engelsman, var i sin tur den som i filhellensk yra formulerade den berömda sentensen ”We are all Greeks!”, som fortsätter ”Our laws, our literature, our religion, our arts, have their root in Greece.” Den amerikanske presidenten Clinton drog sig inte för att slå på den stora trumman i samband med ett Greklandsbesök.

We are all Greeks! We are all Greeks, not because of monuments and memories, but because what began here two-and-a-half thousand years ago, has at last, after all the bloody struggles of the 20th century, been embraced all around the world.

Några år senare skickade en vän till mig ett vykort från Zakynthos undertecknat med en variant på de berömda orden, som jag sedermera gjorde till denna blogues underrubrik – den är helt enkelt för bra för att behålla för sig själv. Att även andra har varit inne på samma spår gör inte saken sämre.

greece

"Here's the funny thing. Even though we put this description on here explaining that we know that's not the flag for Greece and that's the joke, we'll still get about two or three emails a week telling us that we're idiots for mixing up countries." (BustedTees.com/Greece)

Det har kommit en ny mailfråga! Signaturen Erika skriver:

Jag är väldigt intresserad av historia, speciellt antiken, den grekiska antiken och jag skulle vilja få ett citat översatt korrekt.
Filosofen Sokrates lär ha sagt något i stil med ”Jag anser att jag är vis eftersom jag är medveten om att jag ingenting vet”. Lyder citatet exakt så? Hur skulle man isåfall skriva det på gammelgrekiska?
Använde Sokrates gammelgrekiska?

Den sista frågan är nog den enklaste att svara på – visst använde Sokrates ”gammelgrekiska”, eller attiska, den grekiska dialekt som talades i Athen under hans livstid, ca 470-399 före vår tideräknings början. Därefter blir det lite knivigare. Att be en forskare om ”exakta” svar är som att be ett barn vara vuxet – omöjligt. Därtill speglar Sokrates ord i sig upprinnelsen till det vetenskapsideal som präglar (de flesta av) dagens universitet; vi kan aldrig veta någonting säkert; denna nedslående insikt får dock inte hindra oss att göra vårt bästa.

socratesDet är till att börja med svårt att säga hur mycket av Sokrates egna ord vi har kvar, eftersom han själv så vitt vi vet inte skrev ned några. Han var ständigt upptagen (i varje fall om man ska tro den populära uppfattningen om honom) med att ansätta folk på agora, torget i Athen, med sina kluriga frågor och resonemang. Det var istället Platon, en av Sokrates anhängare, som såg till att dennes ”läror” förevigades genom att skriva ned dem i sina dialoger. Det är i en variant av en sådan dialog, Sokrates försvarstal, en återgivning av det tal Sokrates ska ha hållit till folkförsamlingen i sitt eget försvar (han stod anklagad för att ha korrumperat ungdomen, inte tro på gudarna, och för att skapa nya gudomligheter), som vi finner svaret på frågan. Allt hade, enligt Sokrates själv, sin början hos oraklet i Delfi (var annars?!), som påstod att han är den visaste människan av alla. På grund av detta orakelsvar kände han sig tvungen att försöka förstå vad som menades, eftersom han å ena sidan visste att han själv inte var särskilt vis, men samtidigt var medveten om att det är mot gudarnas natur att ljuga. Det är rimligt att anta, resonerar Sokrates, att ingen människa vet något av bestående värde, och därför måste han själv, som inte anser sig veta något, nog ändå vara visare än den som gör det. Han fortsätter:

ἔοικα γοῦν τούτου γε σμικρῷ τινι αὐτῷ τούτῳ σοφώτερος εἶναι, ὅτι ἃ μὴ οἶδα οὐδὲ οἴομαι εἰδέναι. (Apologia Socratis, 21d)
Således verkar det som att jag, i och med just denna lilla sak, är visare än denne man, eftersom jag inte anser mig veta det jag inte vet.

mug_socrates1Det är viktigt att fortsätta påminna sig själv om att det (i bästa fall) är Platons ord vi har kvar, inte Sokrates. Exempelvis skrev den samtide Xenofon en egen version av försvarstalet, men av olika skäl har denna inte blivit i närheten av lika inflytelserik som Platons. Bland annat var han inte där när det hände, utan var upptagen med Kyros härtåg – helt säkert ett ämne för ett senare inlägg. Citatet har med tiden fått ett eget liv, och finns numera i många olika skepnader, inte minst på souvenirföremål, såväl i Grekland som annorstädes. Den vanligaste av dessa är nog ἓν οἶδα ὅτι οδὲν οἶδα, ungefär ”en enda sak vet jag, att jag intet vet”. För att slippa alla tecken runt och på bokstäverna kan man också skriva med versaler, som på muggen intill: EN OIΔA OTI OYΔEN OIΔA.

Läkarstuderande i Sverige kommer då och då i kontakt med en maxim som lyder ”stundom bota, ofta hela, alltid trösta”. Med anledning av ett mail jag fick idag om dessa ords ursprung ska jag här försöka klargöra så gott jag kan hur det ligger till.

Den hippokratiska eden i en medeltida handskrift

Den hippokratiska eden i en 1100-talshandskrift, i formen av ett kors - kanske för att inskärpa dess kristna innebörd

Hippokrates ed” brukar vanligen räknas bland Hippokrates texter (det så kallade Corpus Hippocraticum), även om man inte är överens om att den verkligen hör hemma där. Hippokrates, verksam omkring 400 före Kristus, har kallats ”läkekonstens fader”, inte minst på grund av de efterlämnade skrifterna i hans namn. Det unika med hans arbete var att han rensade ut onödiga och overksamma inslag från läkarnas verksamhet, såsom ritualer och vidskepelse. Hans kliniska observationer är också anmärkningsvärt moderna, inte minst då de grundar sig på kritiska iakttagelser och empiri, och inte på exempelvis religiöst grundade antaganden. Att han såg som sin främsta uppgift att hjälpa patienten, och inte i första hand förklara sjukdomens ursprung, var också banbrytande.

Mailfrågan gällde nu ett kommande seminarium om läkareden och etik inom sjukvården vid läkarutbildningen i Linköping. Tydligen ska man här utgå ifrån den ovan nämnda sammanfattningen som enligt uppgift tillskrivs Hippokrates, men vars ursprung är höljt i dunkel. Jag googlade frasen och hittade i Läkartidningen en utökning av den, med ett ”aldrig skada” framför de övriga tre ordparen. Att döma av frasens retoriska kvaliteter (aldrig, stundom, ofta, alltid) är formuleringen sannolikt av klart senare datum än den ursprungliga texten, om de över huvud taget har något med varandra att göra. Eden är nämligen ganska lång i jämförelse, och innehåller på sin höjd liknande formuleringar. Vid olika tidpunkter i historien har man också känt sig tvungen att ändra i texten, eller helt ersätta den med modernare varianter. (Det finns ju inslag i den som inte man idag inte är överens om, såsom exempelvis föreskriften mot abort.) Med en snabb sökning hittade jag exempelvis ett amerikanskt och ett finländskt exempel, som faktiskt verkar användas idag  – och det finns helt säkert fler. Svenska översättningar, som är någorlunda textnära, av den ursprungliga texten finns här och här. Det verkar däremot svårt att hitta rötterna till den svenskspråkiga maximen endast med hjälp av nätet.

Det närmaste man kommer den svenska varianten i originaltexten är kanske detta ställe (raderna 12-13):

Διαιτήμασί τε χρήσομαι ἐπ’ ὠφελείῃ καμνόντων κατὰ δύναμιν καὶ κρίσιν ἐμὴν, ἐπὶ δηλήσει δὲ καὶ ἀδικίῃ εἴρξειν.
Jag skall använda (alt. föreskriva) dieter (alt. levnadsordningar) som efter min förmåga och enligt min bedömning är till patienternas hjälp, och undvika att orsaka skada eller oförrätt.

Man skulle kort sagt kunna kalla den svenska ordalydelsen för en tillrättalagd sammanfattning av andemeningen i den hippokratiska traditionen. Men hur det än må vara med ordens ”äkthet” verkar den svenska formuleringen ha en stark tjusningskraft, så stark för somliga, att de till och med överväger att tatuera den på armen.

Normalt är jag väl som folk är mest när det gäller spam – men när budskapet för en gångs skull verkar vara riktat till just mig nappar jag tydligen direkt. Imorse kom ett mail från ”Latinshirt”, och som vanligt antog jag att ”Latin” även den här gången syftade på någon relation till Latinamerika, en viss musikstil eller något annat däromkring. Nu var det emellertid ”äkta vara” bakom löftena. Det hyfsat hemliga ”Kraft und Liebe” i Leipzig har bestämt sig för att försöka nå ut med olika klassiska budskap, och samtidigt tjäna en hacka.

Nu undrar ni säkert varför i all världen jag intresserar mig för latin här – var det inte grekiskan som var den röda tråden? Men bland alla latinska citat hittar man förklaringen; med brasklappen ”PAS DE LATIN (NO LATIN)” har några grekiska klassiker smugit sig in – och det är väl klart att det även finns plats för grekiskan i ”La mode en latin pour l’Européen classique”! Sålunda finns det tre varianter för den hellenskt inriktade också, om än lite mer standardmässiga än de latinska. Två av citaten härrör enligt traditionen från Delfi; det ena, γνῶθι σαυτόν (gnothi sauton), ”känn dig själv”, är väl också det mest kända. Kanske är det än mer berömt i någon av de latiniserade formerna nosce temet ipsum, temet nosce osv. Det andra, µηδὲν ἄγαν (meden agan), som översatt betyder ungefär ”lagom är bäst”, eller för längre sedan ”intet över hövan”, pryder dessutom både vuxen- och barnkläder. Det sista grekcitatet är en fras som tillskrivs Sokrates, den lurige lodisen som ansatte atenarna med sin sofistik och fick betala med sitt liv: οἶδα οὐκ εἰδώς (oida ouk eidos), ”jag vet att jag inget vet”. Citatet har kommit att bli Sokrates kanske mest kända, och finns sedan länge på T-shirtar över hela Grekland. Varianten οἶδα οὐδὲν εἰδώς (oida ouden eidos) finns också till salu, och äntligen är dessa tillgängliga över hela Europa, ja, hela världen!

Det känns lite synd att de inte lagt ner lika mycket jobb på att hitta lite ovanligare citat på grekiska; jag räknade till inte mindre än 19 olika latinska citat, med höjdpunkter som Senecas Quidam fallere docuerunt, dum timent falli, ”Somliga lär ut att luras, då de fruktar att bli lurade”, eller den rimmade klassikern Plenus venter non studet libenter, ”ofvanpå en stark måltid är det föga vardt taga till boken” (NF 1888). I ärlighetens namn är trycket rätt fult, och inte är tröjorna billiga heller. Men, tamen est laudanda voluntas – och kanske blir det årets julklapp, trots allt?

Utan tvivel dagens märkligaste nyhet kommer än en gång till mig via SvD; en tre millimeter lång myra återfunnen i en svamp i Amazonas regnskog förra året har nu äntligen fått sitt vetenskapliga namn. Inte sedan 1923 har vi haft den stora äran att hitta en ny myra, så det är onekligen en stor sak.

Det märkligaste med myran, förutom att den troligen funnits i över 120 miljoner år, är namnet den har fått. Det heter vanligen att växters och djurs vetenskapliga namn är på latin, medan det i själva verket ofta även rör sig om en mycket stor dos grekiska därtill. I just det är fallet har man förärat myran namnet Martialis Heureka, vilket både är latin och grekiska (i nämnd ordning). Det första ordet är för mig först och främst ett namn, intimt förknippat med en berömd poet och satiriker från första århundradet efter Kristus. Det andra är rena grekiskan, om ni ursäktar uttrycket. Heureka, eller ”jag har funnit [det]”, är ett ord som gjorts odödligt genom att det sägs vara vad Arkimedes utropade i samband med att han förstod att den mängd av den egna kroppen han nedsänkte i karet trängde undan en lika stor mängd vatten, det vill säga när han upptäckte Arkimedes princip. I det här sammanhanget är det inte långsökt att tolka namnet predikativt: ”jag, Martialis, upptäckte [den]”. Frågan är då om någon av upptäckarna verkligen heter Martialis. Tyvärr är svaret nej, utan namnet ska enligt uppgift härröra från krypets ”utomjordiska”, det vill säga marsianska, drag. (Martialis betyder ungefär ”av Mars”.) Att man därtill använt Arkimedes utropsord speglar kort och gott biologernas entusiasm över det rara fyndet. Jag är ärligt talat inte lika entusiastisk.

Plenty mer information återfinns hos grannen Myrmecos Blog, där kommentarerna är särskilt läsvärda. Och tack till H-R för tipset!

PS
Martialis nämner av en händelse en myra på ett ställe (I.115); det handlar i det här fallet om en kvinna han vill ha, som är ”mörkare än natten, än en myra, än tjära” osv., nocte nigriorem | formica, pice. Det verkar således klart att han inte avsåg sin nyfunna namne.

« Föregående sidaNästa sida »