Ann Petrén, här i rollen som Klytaimnestra, spelar i höst även i Christina Ouzounidis 'Vit, rik, fri'.

I ljuset av alla nedskärningar som ständigt annonseras inom humaniora i allmänhet och antikrelaterade studier i synnerhet är det med dubbla känslor jag står inför uppsättningen av Aischylos Orestien på Stockholms stadsteater. Självklart är jag entusiastisk, spänd av förväntan och ivrig att få se föreställningen (jag har biljetter till generalrepetitionen nu på fredag), men samtidigt känner jag oftare och oftare att varje tillfälle antiken ges en chans att visa upp sig i någon form är just det tillfälle som kan fälla avgörandet om ämnena ska finnas kvar i framtiden. Å ena sidan är det bra att då och då behöva rättfärdiga ämnets existens, men samtidigt är det svårt att få tillfälle till fördjupning om man ständigt måste uppehålla sig vid det mest tillgängliga och begripliga. Jag har ofta haft känslan vid kursstarter på såväl universitet som gymnasium: ‘nu vilar det på mina axlar om nästa generation ska bry sig överhuvudtaget’. Är det rimligt att känna så? Nescio. Sed fieri sentio et excrucior.

Nåväl! På fredag är det alltså dags igen. Orestien är sannolikt bland de mest spelade antika dramerna i vår tid, och inte utan skäl. Det familje- och skuldorienterade innehållet är lätt för oss att känna igen sig i och att göra tillgängligt för vår tids människor. Produktionsteamet har denna gång valt att låta dramat utspela sig i 30-talsmiljö, bland annat för att dagens publik ska ha lättare att relatera till det visuella uttrycket; redan 1800-talet känns helt enkelt för främmande. I en intervju på teaterns webbsida förklarar Magdalena Åberg vidare om bakgrunden till scenografin:

Första världskriget hade kostat så många män livet att proportionerna mellan de två könen för första gången i modern historia var alldeles ur balans. Unga flickor får pojkutseende och börjar förvärvsarbeta. I den bildade medelklassen höll man salong. Borgerligheten identifierade sig med det klassiska Grekland — ett sätt att ge sig själv tyngd. Det finns en arsenal av grekiska attribut, pelare till exempel, i Art Deco, det rådande stilidealet. Man klädde upp sig — världen skulle gå under men man höll på formerna. Kvinnornas klänningar hade draperingar som var inspirerade av den grekiska kitonen. Allt var oerhört hårt hållet, kontrollerat. Både av klass och av form. Männens frånvaro under första världskriget hade förvisso lett till mer frihet och makt för kvinnorna. Men till vilket pris? Det är en situation som går att känna igen i Aischylos drama.

Ted Hughes (1930-1998) och Lars Forssell (1928-2007)

Något bör också nämnas om själva texten till uppsättningen. Man får nämligen lite olika information beroende på var man tittar. Orestien av Aischylos, ‘översättning Lars Forssell‘ står det i pjäsinfot, medan det på själva webbsidan framgår att pjäsen är ‘av Aischylos i Ted Hughes tolkning’ och översatt av nämnde Forssell. Det rör sig alltså om två översättningar, först från grekiskan till engelska (av Hughes, postumt utgiven 1999), och därefter från engelska till svenska (av Forssell, något år senare). Jag har försökt få tag i den svenska texten, bland annat för att läsa igenom den i förväg, men det har visat sig svårare än svårt. Teatern hänvisade mig till förlaget, som i sin tur varit svårflirtat, närmast misstänksamt. Jag har givetvis försökt hitta texten på bibliotek, men utan framgång. Det rör sig om ett unikum bland översättningar av grekiska dramatiska texter och är därför högintressant att undersöka av flera anledningar. Se även tidigare åsikter om Hughes/Forssells översättningar bland kommentarerna här.

Just i detta ögonblick finns det ett fåtal platser kvar både till genrepet och till premiären. Passa på att skaffa dig biljetter, du också!