Vad bättre sätt att inleda det nya året kan det finnas än att kommentera en understreckare? Idag skriver den göteborgsbaserade litteraturprofessorn Lars Lönnroth en personlig betraktelse över den homeriska frågan, med avstamp i den konferens han deltog i vid slutet av förra året: Singers and tales in the 21st century.

Milman Parry (död 1935) blev bara 33 år gammal, men hann bland annat resa runt i dåtidens Jugoslavien för att studera den ännu levande traditionen av muntlig diktning på plats.

Lönnroths text utgör en utmärkt källa för alla som behöver fräscha upp sina kunskaper om denna gamla och väl så intressanta fråga. Parrys banbrytande teori var att hjältedikter såsom grekiskans Iliaden och Odysséen inte författades som moderna skriftliga verk, utan istället improviserades fram muntligen, bland annat med hjälp av olika knep såsom stående epitet, formler och stereotypa scener. Att det därför måste ha förekommit flera olika former av epos vid övergången mellan muntlig och skriftlig kultur håller jag för mycket sannolikt, men detta råder det långt ifrån konsensus om.

Lönnroth tillåter sig verkligen att vandra i minnenas allé; det visar sig att han själv arbetade i USA vid den ”nya skolans” verkliga blomstringstid, och att han relaterade sin egen forskning och undervisning till de nya rönen. Det märks även tydligt att den gamle professorn blickar tillbaka med ett stort mått av stolthet över att ha fått uppleva tiden då ”denna debatt rasade som värst på 60-talet”.

Forskningen utgår idag, heter det vidare, från antagandet att en muntlig text består av så mycket mer än bara ord — ”Den består av en människas röst, gester, musik, minspel, teatrala agerande, samspel med publiken och förhållande till den plats där framförandet äger rum.” Detta framstår onekligen som något ganska självklart, men eftersom man historiskt sett varit så fokuserad på just ”texten” har sådana aspekter inte givits något större utrymme. Det är också minst sagt svårt att uttala sig om vilka uttryck dessa tog sig på ”Homeros” tid…

Konferensen verkar ha varit något i hästväg, får man väl lov att säga. Liverecitation av vår tids rapsoder hör ju inte till vanligheterna, i varje fall inte i den värld jag känner — och tack vare en åskådare har vi som inte var där chansen att få ett litet smakprov på Youtube. Lönnroth igen:

Från sin fjärran hembygd medförde Chao Gejin en av de episka sångare som framträdde under symposiet, mongolen Odhan Bayar, som iförd pittoresk etnisk mundering underhöll de närvarande akademikerna i drygt en timme med episk hjältesång som ackompagnerades av strängaspel och interfolierades med professorns förklaringar. Ingen i publiken lär visserligen ha förstått ett ord av det som framfördes, men de flesta verkade ändå märkligt gripna som om de bevittnat ett framträdande av en harpospelande keltisk bard, en fornfransk jonglör, den siste fornnordiske skalden – eller kanske gamle Homeros själv.