Sture Linnér vid Kap Sounion, oktober 2009

Det är med tungt sinne jag meddelar att det oundvikliga skett än en gång; Sture Linnér är död, 92 år gammal. Så sent som i lördags publicerades hans sista understreckare, och hans bok om Pindaros lär precis ha lämnat tryckeriet, så det är inte för mycket sagt att han levde för att skriva.

Vid två tillfällen hade jag förmånen att komma denne ”lärdomsgigant” nära. Ena gången var vid bokmässan för ett antal år sedan, då han föreläste om sin bok om Herodotos; den andra gången var när han höll i ett seminarium på Stockholms universitet om sin nya översättning av Livius. Det var också på gång att jag skulle få träffa honom mer privat, då mamman till en vän hade lovat sammanföra oss med varandra. Nu är detta således för sent, vilket jag är uppriktigt ledsen för. Ingen person kan ensam axla den mantel han lämnar efter sig, och jag därför hoppats få möta honom för att få en dos av den entusiasm och det engagemang som verkar ha präglat hans varje levande sekund. Det är min ambition att försöka efterlikna honom, åtminstone i dessa egenskaper.

Jag har varken förmågan eller möjligheten att teckna ett livsporträtt av denne gigant inom grekiskan i Sverige, utan hoppas att detta blir skött av någon mer kvalificerad person snarast. SvD bjuder på några glimtar ur en nyproducerad dokumentär om Linnér, liksom på sina recensioner av hans senaste fem böcker. Kanske är det på sin plats med några personliga boktips:

Homeros — fortfarande en utmärkt introduktion till de kanske största litterära verken vi äger, även om den är föråldrad i vissa avseenden.

Ingen människa är en ö — en samling anekdotiska berättelser från Linnérs minst sagt händelserika liv. Här lär vi oss bland annat att han delat ut flygblad åt syskonen Scholl i München, samt att han skulle suttit på samma plan som Dag Hammarskjöld gjorde när denne omkom.