Erebos har också gett namn åt Antarktis största, ännu aktiva vulkan.

Häromdagen råkade jag läsa en välskriven och gripande essä i TLS, som behandlade polarforskaren Franklins förfärliga öde i sin jakt på Nordvästpassagen. Nyfiken som man är på att veta mer, kunde jag inte låta bli att söka efter mer information om de skepp han använde på sin resa, vars namn är uppseendeväckande, minst sagt: HMS Erebus och Terror. På den här tiden hade britterna fortfarande ett synnerligen aktivt förhållande till antiken, i det att mytologins gestalter verkar ha tillhört var (lärd) mans kunnande. Namnet Erebus/Erebos är ju anmärkningsvärt eftersom det har fått sitt glåmiga namn från Ἔρεβος, en son till urguden Chaos (Xάος) och en personifikation av mörker och skugga. Namnet används ofta som en synonym till Hades och Tartaros, olika namn på dödsriket. Skulle du vilja gå ombord på ett skepp med det namnet?

Defence of Fort Henry.
Tune — Anacreon in Heaven

Det visar sig att även Terror vilar på en intressant historia — utöver sitt olycksbådande namn — och därtill har en oväntad koppling till den grekiska världen. Fartyget hade nämligen tidigare tjänstgjort vid den berömda bombningen 1815 av Fort McHenry under ”1812 års krig” mellan Storbritannien och USA, vilket föranledde en ung jurist med poetiska ambitioner att skriva en dikt, inspirerad av det faktum att flaggan fortfarande vajade över fortet trots en natt av intensivt bombardemang. Den unge mannen hette Francis Scott Key, och dikten skulle sedermera komma att användas som USA:s nationalsång. Men det som väckte min uppmärksamhet med sången är nu inte den moderna texten, utan istället melodin poeten ville att den skulle sjungas till. Denna lånades nämligen in från en brittisk sång skriven av en medlem av herrklubben ”The Anacreontic Society” i London, publicerad 1778/1779. Tillkomsten av detta sällskap har förklarats med att Stephanus edition med översättning av Anakreons då nyupptäckta verk (på 1500-talet) blivit så populär, att man bildade en klubb för att sjunga, spela musik och dricka vin till dennes åminnelse. Att Anakreons sånger huvudsakligen uppehöll sig vid så kallad ”gossekärlek”, jämte vin och sång, verkar dock inte ha bekymrat dessa musikaliskt intresserade britter nämnvärt.

Och nu börjar det bli riktigt intressant! Sången i fråga, ”The Anacreontic song” eller ”To Anacreon in heaven”, är i själva verket klubbens ”ledmotiv”, en sorts dryckesvisa sprängfylld av referenser till den grekisk-romerska mytologin. Här följer första och sista versen av denna sång (sjung gärna högt!):

1.
To ANACREON in Heav’n, where he sat in full Glee,
A few Sons of Harmony sent a Petition,
That He their Inspirer and Patron wou’d be;
When this Answer arriv’d from the JOLLY OLD GRECIAN
”Voice, Fiddle, and Flute,
”No longer be mute,
”I’ll lend you my Name and inspire you to boot,
”And, besides, I’ll instruct you like me, to intwine
”The Myrtle of VENUS with BACCHUS’s Vine.

6.
Ye Sons of ANACREON, then, join Hand in Hand;
Preserve Unanimity, Friendship, and Love!
‘Tis your’s to support what’s so happily plann’d;
You’ve the Sanction of Gods, and the FIAT of JOVE.
While thus we agree
Our Toast let it be.
May our Club flourish happy, united and free!
And long may the Sons of ANACREON intwine
The Myrtle of VENUS with BACCHUS’S Vine.

(Alla verser finner ni hos Poem of the Week.)

Inte helt oväntat är den nya, amerikanska texten till melodin kliniskt befriad från mytologiska referenser, och uppehåller sig istället helt och hållet i en nutid präglad av krig och är därmed också renons på allt anakreonteiskt. Särskilt intressant är emellertid det faktum att melodin var så populär, att författaren av texten helt enkelt nöjde sig med att ange dess namn för melodin. Idag väcker kanske inte denne ”jolly old grecian’s” namn samma självklara associationer som i 1700-talets England (eller Sverige, för den delen), och en kort bakgrund om diktaren i fråga är därför på sin plats som avslutning. Ἀνακρέων levde under senare hälften av 500-talet f.Kr. och skrev huvudsakligen så kallad monodisk lyrik, det vill säga att hans diktning var avsedd att framföras av en ensam sångare till ackompanjemang av lyra. Jag kan inte låta bli att citera Nordisk familjebok (1904):

A. ärades högt af hela det grekiska folket. Staden Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten reste hans stod på Akropolis. – A:s rika begåfning, som var omstrålad af furstegunst och under skaldens umgänge med Atens förnämste och mest bildade män utvecklades både mångsidigt och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig, mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig klarhet.

Poeten har även två specifika anknytningar till Sverige; Carl Michael Bellman kallas ibland ”den svenske Anakreon” (även om Kellgren hade ett och annat att säga om den saken), och ett textilmönster av den välbekante Josef Frank för Svenskt Tenn bär också dennes namn. Jag får lov att återkomma med exempel på hans poesi.

Josef Franks textiltryck "Anakreon"