Under helgerna som gått har jag (äntligen) haft tillfälle att läsa tidningen ordentligt, och till min glädje hittar jag fortfarande speglingar både här och där, som tydligt visar att kunskaper om antiken ofta utgör en viktig grund för att bättre förstå flera olika ämnesområden. Detta kommer inte som någon överraskning, men två saker har stuckit ut som lite extra glädjande.

Juan Ginés de Sepúlveda (1489-1573) försvarade slaveriet och massakrer på indianerna.

I en understreckare för en tid sedan resonerar Jesús Alcalá initierat och genomintressant om natur- och folkrätten, med utgångspunkt i en frågeställning hämtad från det spanska kungahuset på 1500-talet. Frågan gäller de sydamerikanska ursprungsbefolkningarna conquistadorerna mötte och nedgjorde under sina erövringar av den nya världen. ”Massakrerna på indianerna har varit så talrika och vanemässiga att man slutligen känt sig tvungen att reda ut den rättsliga och teologiska grunden för dem.”

Är de verkligen utrustade med förnuft? Kan de skilja mellan rätt och fel? Har de faktiskt en själ? Är de människor? Eller är de istället djur? Eller i varje fall så primitiva och utan förstånd att de, i rättslig mening, är att betrakta som djur?

I sin framställning visar Alcalá hur viktigt och relevant det kan vara att blicka tillbaka på de antika källorna, såsom här till Hesiodos, Platon och Aristoteles (utöver de mer självklara Augustinus och Thomas av Aquino), för att bättre förstå hur dessa renässansspanjorer resonerade kring huruvida indianerna kunde anses besitta en själ eller ej.

Benners bok utger sig för att vara baserad på den mest omfattande studien hittills av Machiavellis texter, och omprövar bland annat i vilken omfattning han verkligen var "machiavellisk".

Rolf Gustavsson skriver några dagar senare om Erica Benners nyutkomna bok om Machiavelli. I sin läsning om denna högintressanta renässansmänniska var ett av de största överraskningsmomenten för honom författarinnans utförlighet och pedantiska noggranhet; han menar att ”det allra intressantaste och idag mest otidsenliga” med boken är att den ställer ”hårda krav” på oss läsare. Därför är det kanske inte så förvånande att han inleder sin egen text med en självreflektion. Han skriver att han önskar göra sig fri från den ”jakt på aktualiteter” som ”styrt hans yrkesliv” de senaste 35-40 åren, och att han därför skaffade sig en bok som ”går mot strömmen”; i det här fallet betyder det att boken anlägger perspektivet bakåt, mot antiken. Det verkar som att den intellektuella stimulans som boken erbjöd fick honom att vakna till; för egen del hoppas jag att det också klarnar för honom — och andra med honom — att förkovringen av den egna personen i sin tur påverkar uppfattningen av vår tids aktualiteter, och kanske till och med skapar nya. Man kan, enligt min uppfattning, inte förhålla sig passiv till sin omvärld och samtidigt förvänta sig specifik stimulans från densamma.

Särskilt intressant för denna blogues läsare är också att han säger sig ”ännu en gång” ha tvingats ångra sitt linjeval på gymnasiet. Han skriver att han valde bort ”den krävande helklassiska linjen, delvis av lättja och delvis på grund av en tokig, paranoid lektor som jag ville undvika. Idag tycker jag att det skulle ha varit spännande att i original kunna läsa exempelvis hur Plutarkos och Xenophon konverserade med makten.” Det är dock ännu inte för sent att lära sig latin och grekiska i Sverige (eller USA, för den delen).

Omslagsillustrationen på Gouguenheims bok visar ärkeängeln Gabriel i strid med en drake ovan Mont Saint-Michel. Jag antar att man som läsare får dra sina egna slutsatser om illustratörens avsikter.

En sista aldrig så kort anmälan jag måste göra gäller ytterligare en understreckare (förstås!); den 7 januari kunde vi läsa om en aktuell idéstrid i Frankrike, som handlar om arabiskans roll som förmedlare av Aristoteles till västvärlden under medeltiden. Många menar att en viss Sylvain Gouguenheim verkar ha en dold agenda i sin bok ”Aristote au mont Saint-Michel : Les racines grecques de l’Europe chrétienne” (2008), bland annat att religionen skulle ha förhindrat muslimerna att ”nå djupare förståelse för det grekiska tänkandet”. Skribenten visar emellertid att Gouguenheim inte övertygar, även om frågorna som väcks av hans arbete, såväl direkt som indirekt, är nog så intressanta.

Detta innebär emellertid inte att den numera tämligen spridda vanföreställningen om att det helt och hållet var muslimernas förtjänst att det grekiska kulturarvet gjordes tillgängligt i det kristna Europa är korrekt. Många var inblandade i förmedlingsverksamheten och religiös tillhörighet var inte avgörande i denna långa och ytterst mångskiftande överföring. Det finns inga skulder att redovisa, bara intressanta historiska förhållanden att utforska.