Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en ”kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en ”klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — ”försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef ”ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas ”på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och ”redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som ”sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.