Venanzio på bålet avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Den unge Venanzio på bålet, avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Idag firar den italienska staden Camerino sitt skyddshelgon, den helige Venantius, eller San Venanzio di Camerino som hans namn lyder på italienska. Den 18 maj år 250 lär han ha hängts upp och ned över ett bål, kastats till lejonen och sedan från ett stup. Slutligen ska den vid tillfället endast sjuttonårige Venanzio, eller vad som återstod av honom, blivit halshuggen.

Jag tror dock inte att Umberto Eco avsåg just detta helgon när han gav namnet till översättaren av grekiska i romanen Rosens namn; han tänkte nog snarare på det andra helgonet med samma namn, Venantius Fortunatus, en biskop från trakten omkring Treviso på 500-talet. Denne gjorde betydelsefulla insatser för den kristna medeltida diktningen. Två av hans dikter återfinns i den katolska liturgin, och Thomas av Aquino bland dem som inspirerats av hans poesi. Den latinska sentensen O crux ave spes unica (”Var hälsad kors, vårt enda hopp”), mest känd kanske från Strindbergs gravkors, är ett tillägg från 1000-talet till Venanzios dikt Vexilla regis prodeunt (”Konungens segertecken träder fram”). Denna dikt komponerades ursprungligen till det högtidliga mottagandet av en relik av Kristi kors, en gåva från den östromerske kejsaren Justinus II.

Forskning och spekulation kring Ecos referenser är närmast en vetenskap i sig. Läs gärna mer om vad författaren själv säger i antologin Reading Eco (”An author and his interpreters”, ss. 59-70; tipstack till Elin för La Rose de Bratislava).