I närheten av Genève ligger en fascinerande skapelse, inget mindre än världens största partikelfysiklaboratorium. Organisationen bakom denna anläggning, CERN, är europeisk, och man sysslar huvudsakligen med experimentell kärnfysik. Om någon händelsevis skulle få för sig att ifrågasätta nyttan av den forskning som bedrivs här, får han eller hon svar på tal av den förre chefen för CERN, som bland annat gör Sokrates till sin talesman (Platon Staten 7, 527d; diskussionen gäller vilka ämnen ungdomen bör utbildas i):

Τί δέ; τρίτον θῶμεν ἀστρονομίαν; ἢ οὐ δοκεῖ;
Ἐμοὶ γοῦν, ἔφη· τὸ γὰρ περὶ ὥρας εὐαισθητοτέρως ἔχειν καὶ μηνῶν καὶ ἐνιαυτῶν οὐ μόνον γεωργίᾳ οὐδὲ ναυτιλίᾳ προσήκει, ἀλλὰ καὶ στρατηγίᾳ οὐχ ἧττον.
Ἡδὺς εἶ, ἦν δ’ ἐγώ, ὅτι ἔοικας δεδιότι τοὺς πολλούς, μὴ δοκῇς ἄχρηστα μαθήματα προστάττειν.
Och astronomin som nummer tre. Tycker du inte?
Jo, sade han. Hög medvetenhet om månadens och årets tidpunkter är lämpligt inte bara för jordbruket och sjöfarten, utan lika mycket för krigskonsten.
Du är rolig du, sade jag. Du är bestämt rädd att folk i gemen ska tycka att du föreskriver onyttiga studier. (Stolpes översättning.)

Organisationen sysslar dock inte bara med mysko grejer, utan har faktiskt utvecklat ”nyttiga” saker också, exempelvis det system som internet självt till stor del baserar sig på, ”world wide web”. Orden väcker emellertid smärtsamma och otäcka minnen; jag ryser bara jag tänker på dem.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig, är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Och otäckare ska det bli. När experimenten med den nya partikelacceleratorn, LHC, skulle inledas i höstas höjdes oroliga röster om att ett haveri skulle kunna leda till uppkomsten av svarta hål, med jordens undergång som en tänkbar följd. Vetenskapsmän från när och fjärran ryckte dock ut till försvar och försäkrade hur säkert allting i själva verket är; det blev dock lite för många positiva röster för att man skulle känna sig alldeles säker.

Prof. Stephen Hawking: ”The world will not come to an end when the LHC turns on. The LHC is absolutely safe.”
Prof. Sir Roger Penrose: ””I certainly have no worries at all about the purported possibility of LHC producing microscopic black holes capable of eating up the Earth.”

Σὺ λέγεις (Du själv säger det), kanske Jesus skulle sagt (Matt. 27.11 och Mark. 15.2).

Nu ville ödet annorlunda, och bara nio dagar efter starten i september förra året tvingades man stänga ner apparaturen igen, på grund av ett ”allvarligt fel”. Det har länge hetat att experimenten skulle återupptas under våren, men som det ser ut nu lär det dröja ytterligare. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. När anläggningen slogs av stod en otrolig mängd datorkraft plötsligt oanvänd, vilken man nu istället kunde utnyttja till andra projekt. Ett av dessa, ASTRA-projektet, är att försöka återskapa ljudet av olika antika instrument, som man endast har fragmentariska beskrivningar av. Det första instrumentet man återskapat på detta sätt kallas epigonion, ett slags harpa, uppkallat efter dess trolige upphovsman Epigonos. Tanken är att man, utifrån en virtuell modell, ska simulera instrumentets ljud utifrån dess fysiska form, vilket låter ganska spännande, inte sant? Resultatet skulle, åtminstone i teorin, kunna bli något alldeles fantastiskt, något oerhört, något man kanske aldrig tidigare hört maken till.

Men, förbered er på att bli besvikna! Den återskapade harpan låter fullständigt bedrövligt; man skulle kunna jämföra ljudet med det som kommer från den dyrast tänkbara keyboarden — från omkring 1978. Inte ens om den gamle syntpionjären Jean-Michel Jarre hade legat bakom detta hade det varit förlåtligt. Kan allting vara ett misstag? Har någon lurat ASTRA-gruppen att tro att de använt superdatorn, när det i själva verket bara varit någon PRAO-elev som lekt litet med en MIDI-generator? Allting kanske verkligen bara är ett skämt? De som deltog i konserten i december verkar inte skratta i alla fall.

epigonion

I december förra året framfördes ljudet av ett epigonion tillsammans med "riktiga" instrument.

För att ge er chansen att ta ställning själva ska jag ge några exempel. Men kom ihåg att jag har varnat er; epigonion låter verkligen förfärligt illa. Här är ett stycke av den medeltida kompositören Dufay, spelat på fyra epigonia. Variationer på Bach finns här, och för dem som föredrar italienska kompositörer finns det även två Scarlattisonater:  D-moll och G-dur.  I konsertvideon (Zelenkas ”Laetatus sum”) drunkar harpan lyckligtvis i orkestern. Kanske finns det hopp, trots allt? Soundtracket till jordens undergång är i vilket fall som helst givet.

epigonionii