maj 2009


Venanzio på bålet avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Den unge Venanzio på bålet, avbildad i en kyrka i tyska Horgenzell. Uslingen med bälgen är namnlös.

Idag firar den italienska staden Camerino sitt skyddshelgon, den helige Venantius, eller San Venanzio di Camerino som hans namn lyder på italienska. Den 18 maj år 250 lär han ha hängts upp och ned över ett bål, kastats till lejonen och sedan från ett stup. Slutligen ska den vid tillfället endast sjuttonårige Venanzio, eller vad som återstod av honom, blivit halshuggen.

Jag tror dock inte att Umberto Eco avsåg just detta helgon när han gav namnet till översättaren av grekiska i romanen Rosens namn; han tänkte nog snarare på det andra helgonet med samma namn, Venantius Fortunatus, en biskop från trakten omkring Treviso på 500-talet. Denne gjorde betydelsefulla insatser för den kristna medeltida diktningen. Två av hans dikter återfinns i den katolska liturgin, och Thomas av Aquino bland dem som inspirerats av hans poesi. Den latinska sentensen O crux ave spes unica (”Var hälsad kors, vårt enda hopp”), mest känd kanske från Strindbergs gravkors, är ett tillägg från 1000-talet till Venanzios dikt Vexilla regis prodeunt (”Konungens segertecken träder fram”). Denna dikt komponerades ursprungligen till det högtidliga mottagandet av en relik av Kristi kors, en gåva från den östromerske kejsaren Justinus II.

Forskning och spekulation kring Ecos referenser är närmast en vetenskap i sig. Läs gärna mer om vad författaren själv säger i antologin Reading Eco (”An author and his interpreters”, ss. 59-70; tipstack till Elin för La Rose de Bratislava).

Annonser

I närheten av Genève ligger en fascinerande skapelse, inget mindre än världens största partikelfysiklaboratorium. Organisationen bakom denna anläggning, CERN, är europeisk, och man sysslar huvudsakligen med experimentell kärnfysik. Om någon händelsevis skulle få för sig att ifrågasätta nyttan av den forskning som bedrivs här, får han eller hon svar på tal av den förre chefen för CERN, som bland annat gör Sokrates till sin talesman (Platon Staten 7, 527d; diskussionen gäller vilka ämnen ungdomen bör utbildas i):

Τί δέ; τρίτον θῶμεν ἀστρονομίαν; ἢ οὐ δοκεῖ;
Ἐμοὶ γοῦν, ἔφη· τὸ γὰρ περὶ ὥρας εὐαισθητοτέρως ἔχειν καὶ μηνῶν καὶ ἐνιαυτῶν οὐ μόνον γεωργίᾳ οὐδὲ ναυτιλίᾳ προσήκει, ἀλλὰ καὶ στρατηγίᾳ οὐχ ἧττον.
Ἡδὺς εἶ, ἦν δ’ ἐγώ, ὅτι ἔοικας δεδιότι τοὺς πολλούς, μὴ δοκῇς ἄχρηστα μαθήματα προστάττειν.
Och astronomin som nummer tre. Tycker du inte?
Jo, sade han. Hög medvetenhet om månadens och årets tidpunkter är lämpligt inte bara för jordbruket och sjöfarten, utan lika mycket för krigskonsten.
Du är rolig du, sade jag. Du är bestämt rädd att folk i gemen ska tycka att du föreskriver onyttiga studier. (Stolpes översättning.)

Organisationen sysslar dock inte bara med mysko grejer, utan har faktiskt utvecklat ”nyttiga” saker också, exempelvis det system som internet självt till stor del baserar sig på, ”world wide web”. Orden väcker emellertid smärtsamma och otäcka minnen; jag ryser bara jag tänker på dem.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig, är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Oavsett vad man tycker om maskinen i sig är det svårt att värja sig mot dess estetiska kraft.

Och otäckare ska det bli. När experimenten med den nya partikelacceleratorn, LHC, skulle inledas i höstas höjdes oroliga röster om att ett haveri skulle kunna leda till uppkomsten av svarta hål, med jordens undergång som en tänkbar följd. Vetenskapsmän från när och fjärran ryckte dock ut till försvar och försäkrade hur säkert allting i själva verket är; det blev dock lite för många positiva röster för att man skulle känna sig alldeles säker.

Prof. Stephen Hawking: ”The world will not come to an end when the LHC turns on. The LHC is absolutely safe.”
Prof. Sir Roger Penrose: ””I certainly have no worries at all about the purported possibility of LHC producing microscopic black holes capable of eating up the Earth.”

Σὺ λέγεις (Du själv säger det), kanske Jesus skulle sagt (Matt. 27.11 och Mark. 15.2).

Nu ville ödet annorlunda, och bara nio dagar efter starten i september förra året tvingades man stänga ner apparaturen igen, på grund av ett ”allvarligt fel”. Det har länge hetat att experimenten skulle återupptas under våren, men som det ser ut nu lär det dröja ytterligare. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. När anläggningen slogs av stod en otrolig mängd datorkraft plötsligt oanvänd, vilken man nu istället kunde utnyttja till andra projekt. Ett av dessa, ASTRA-projektet, är att försöka återskapa ljudet av olika antika instrument, som man endast har fragmentariska beskrivningar av. Det första instrumentet man återskapat på detta sätt kallas epigonion, ett slags harpa, uppkallat efter dess trolige upphovsman Epigonos. Tanken är att man, utifrån en virtuell modell, ska simulera instrumentets ljud utifrån dess fysiska form, vilket låter ganska spännande, inte sant? Resultatet skulle, åtminstone i teorin, kunna bli något alldeles fantastiskt, något oerhört, något man kanske aldrig tidigare hört maken till.

Men, förbered er på att bli besvikna! Den återskapade harpan låter fullständigt bedrövligt; man skulle kunna jämföra ljudet med det som kommer från den dyrast tänkbara keyboarden — från omkring 1978. Inte ens om den gamle syntpionjären Jean-Michel Jarre hade legat bakom detta hade det varit förlåtligt. Kan allting vara ett misstag? Har någon lurat ASTRA-gruppen att tro att de använt superdatorn, när det i själva verket bara varit någon PRAO-elev som lekt litet med en MIDI-generator? Allting kanske verkligen bara är ett skämt? De som deltog i konserten i december verkar inte skratta i alla fall.

epigonion

I december förra året framfördes ljudet av ett epigonion tillsammans med "riktiga" instrument.

För att ge er chansen att ta ställning själva ska jag ge några exempel. Men kom ihåg att jag har varnat er; epigonion låter verkligen förfärligt illa. Här är ett stycke av den medeltida kompositören Dufay, spelat på fyra epigonia. Variationer på Bach finns här, och för dem som föredrar italienska kompositörer finns det även två Scarlattisonater:  D-moll och G-dur.  I konsertvideon (Zelenkas ”Laetatus sum”) drunkar harpan lyckligtvis i orkestern. Kanske finns det hopp, trots allt? Soundtracket till jordens undergång är i vilket fall som helst givet.

epigonionii

En av mina tidigare lärare i grekiska, professor emeritus Staffan Fogelmark (SF), har precis publicerat en critique av Ingvar Björkesons (IB) hyllade översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden från 2008, en bok jag tidigare skrivit om här. Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten. Parentetiskt kan det också nämnas att jag tenterade Pindaros första pythiska ode för honom i hans bibliotek i Lund – och blev godkänd! En reaktion av något slag från SF var därför väntad, minst sagt; i senaste numret (vol. 7, s. 62-132) av den ”irreguljärt” utgivna tidskriften Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi (”känd för oräddhet, självständighet och integritet”) lägger han således ut texten. Jag har valt att huvudsakligen återge hans kommentarer till två av de textställen som jag tidigare tagit upp i bloggen, men jag vill också ge en bild av texten i allmänhet.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.

Artikeln inleds med att SF understryker vilken ofantligt krävande och otacksam uppgift det är att översätta giganten Pindaros. Han talar om en rad höga murar som måste forceras, av såväl språklig som innehållslig natur. IB har alltså gjort ”en kulturgärning av rang”, om än med en hel del tillkortakommanden. SF klarlägger tidigt sin personliga uppfattning om vilket det främsta skälet att läsa Pindaros är: att få ta del av ”magin och skönheten i Pindaros’ språk”. Han fortsätter: ”Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det.” Målet för varje översättning, enligt SF, ”måste vara största möjliga trohet mot originalet. […] i första hand innehållet — översättningen får inte säga något annat än vad författaren säger; gör den det, har den förvanskat originalet och måste avfärdas som misslyckad och irrelevant på den punkt det gäller — och i andra hand språk och stil.” Här gör sig SF dock skyldig till en logisk kullerbytta; hette det inte precis att det mest värdefulla var hur Pindaros sade något, inte vad han sade? Om så är fallet borde väl snarare formen än innehållet vara det viktigaste att försöka återge så korrekt som möjligt? Och det finns väl rimligen flera möjliga mål för en översättning?

Hursomhelst, SF:s skarpa kritik mot IB:s tolkning framträder ofta i stark belysning, om än indirekt, som i följande exempel: ”Han har ej heller försökt att ersätta dessa strukturer med någon annan gångbar svensk vers som hade kunnat förläna en viss värdighet och poetisk höjd åt hans översättning, vilket kanske kan beklagas. En mindre hövlig läsare skulle kanske t.o.m. vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal.” Denna distinktion mellan poesi och prosa är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande; jag hörde nyligen att en av landets främsta experter på metrik sagt följande: ”Om man säger att skillnaden mellan poesi och prosa är att poesin inte har rak högermarginal, så är det inte banalt.”

SF har sorterat sina anmärkningar på enskilda textställen i översättningen under två huvudrubriker, ”Språk och stil” (143 ställen) och ”Dikternas innehåll” (51 ställen). De två ställen jag har tittat närmre på behandlas båda under den senare, bland underrubrikerna ”Pindaros och hans klient”, ”Pindarus pseudochristianus?”, ”En modest Pindaros?” och ”Fällor och fel”. Under den sistnämnda går SF huvudsakligen i kronologisk ordning igenom en mängd ställen (inte mindre än 37 av de 51), vilka, enligt hans mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning. De båda ställena ges nedan först i sin grekiska ursprungsform, följda av IB:s översättning och därefter SF:s granskning.

Pythia 2: 67-80 γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
När du nått insikt, bliv vad du är.

Ytterligare ett bisarrt, för att inte säga meningslöst uttalande av Pindaros? Nej inte den här gången heller eftersom grekiskan betyder något annat. Men trots att grekiskan här är problemfri har den korta meningen genererat en rad olika tolkningar, kanske just för att den är så kort: för att rätt förstå den måste man äga full behärskning av betydelsen hos varje ord.
I det föregående har Pindaros prisat Hierons egenskaper, och i de två följande stroferna kommer han att varna honom för att lyssna på falskhet och smicker i sin omgivning. Pindaros, som vill bevara sin trovärdighet hos Hieron och inte bli tagen för ännu en smickrare vid hans hov, är medveten om att han kanske har varit alltför entusiastisk i sitt prisande av fursten och förtydligar: ”Bliv sådan som du fått veta [av mig] att du är!” (= ”Se nu till att leva upp till allt vackert jag sagt om dig!”). Detta uttalande sätts i skarp relief i nästa rad: ”I barnets ögon är apan alltid vacker” (= ”Se upp för smickrare!”).

Pythia 8: 95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Inte mindre än fyra tätskrivna A4-ark ägnas åt att demontera översättningen av dessa blott 11 ord.  En äldre översättning av dessa rader fick nyligen samma behandling i Hermes (den får bland annat epitetet ”brazen”, ungefär = ”skamlös”),  vilket även uppmärksammades på latinbloggen. Jag har försökt välja ut de mest centrala partierna.

Vi är framme vid det sista exemplet på missuppfattning vilket dessvärre måste sägas vara det allvarligaste av dem alla. Detta misstag är särskilt beklagligt, eftersom det hade varit tämligen enkelt att ta reda på vad orden verkligen betyder, men framför allt av det skälet, att passagen ger oss de i särklass mest berömda och oftast citerade raderna av allt som Pindaros lämnat till eftervärlden. […]
För att förklara och få oss att förstå vad felet är (eller snarare felen, ty där finns fler än ett) måste vi stanna upp ett ögonblick. Det löjliga är att grekiskan här är mycket enkel, men ibland är det enkla mycket svårt, åtminstone för somliga (och jag tänker nu inte på IB, utan på de mängder av professionella grecister som inte förmått läsa rätt innantill).
Låt oss ta orden i den ordning de kommer! ”Endagsvarelser” får i brist på bättre accepteras så länge man också förstår vilken mening ordet bär i detta sammanhang. […] Sedan 1946 står det med övertygande bevisning fullkomligt klart att det som åsyftas är människans ständigt, ja, praktiskt taget dagligen och stundligen växlande förhållanden och egenskaper (tankar, känslor, handlingar etc.; det måste dock tilläggas att det inte betyder att hon s.a.s. ”lever för dagen”).
[…] Den korrekta översättningen [av fortsättningen] är alltså: ”Vad är någon? Vad är någon inte?” Eller kanske ”Vad är man? Vad är man inte?” Eller, eftersom det indirekt syftar på människan: ”Vad är hon? Vad är hon inte?”

Sedan följer en lång beskrivning om skillnaden mellan subjektiv och objektiv genitiv, vilken utmynnar i att den förra bedöms vara det riktiga valet för de följande orden:

Låt oss spara tid och utrymme genom att genast tala om att problemet är löst sedan 1933 och att det på rent språkliga grunder står fullkomligt klart att genitiven är subjektiv. ”En skuggas dröm är människan”.

Ytterligare ett längre avsnitt följer här, i vilket argument ges för de två alternativen. SF fastslår att IB:s översättning överraskande nog inte använder sig av någondera; istället gör IB ”en tolkning som är fullständigt utesluten eftersom den totalt åsidosätter fakta, nämligen den grekiska originaltextens grammatik och syntax.” SF avslutar sedan behandlingen av textstället längst ned på sidan:

Det känns tungt att behöva konstatera att Pindaros’ mest berömda och oftast citerade rader för lång tid framöver kommer att stå svenska läsare till buds inte ens i en vanställd version, utan i en som är en ren osanning: denna översättning är ett fantasifoster utan någon som helst språklig grund i Pindaros-texten.

Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete ”granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken ”Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska. Däremot tycker jag att SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text; redan själva artikelns undertitel, ”En seriös granskning”, skvallrar om det sårade tonfall som genomsyrar hela artikeln. SF verkar faktiskt ha tagit illa vid sig personligen — i Pindaros ställe. Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.

Inom den akademiska världen träffar man ibland på en misstänksamhet mot dem som ägnar sig åt översättning utan att också syssla med den vetenskapliga delen av språkämnen. Eftersom IB själv inte ger några generella kommentarer om sin översättning vore det därför högintressant om han nu istället ville komma med ett försvar för sina val. Jag vill nämligen gärna tro att han har något att säga om varenda anmärkning, och att han faktiskt har ”‘smakat av’ alla sina formuleringar”.

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett ”jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, som hjälper själar att lämna denna världen, men också att komma till den, vid barnafödsel.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, ”jag säger”) till λόγος (logos, ”ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  ”fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och ”nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, ”skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som ”riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus besökte också dödsriket, och lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike därifrån. Det fanns dock ett viktigt villkor...

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.