Den outtröttlige Stig Strömholm har återigen begett sig ut på vandring i den antika världen och redovisar idag några nedslag från denna i SvD:s UnderStrecket: Ostmarknaden en ljusglimt i Plataiai (namnet uttalas vanligen [plattajáj]). Denna gång är det historieskrivaren Thukydides som står i rampljuset, uppbackad av talskrivaren Lysias på andrastämman (talet mot Pankleon här). Thukydides verk, Kriget mellan Athen och Sparta, anses av Strömholm utgöra ”en så  nyttig läsning, inte minst för politiker, […] att en hanterlig Thukydides-antologi borde vara obligatorisk kursfordran för riksdagskandidater.” Det låter till en början ganska bakåtsträvande – finns det för övrigt något överhuvudtaget som är obligatoriskt för riksdagskandidater? – men samtidigt tilltalande på något sätt, för visst har vi mycket att lära av historien, och den antika grekiska kulturen är en självklar del av denna historia; i varje fall så länge som vårt land anser det värt att fortsätta satsa på forskningen på den och att kunskapen förs vidare till nya generationer.

En modern klassiker - Arnold Schwarzenegger som Conan - barbaren (1982)

En modern klassiker - Arnold Schwarzenegger som Conan - barbaren (1982)

Av en märklig slump recenseras Terry Jones och Alan Ereiras Barbarerna. Romarriket ur de erövrade folkens perspektiv i dagens tidning: Romarnas goda grannar (rec. Lars Lönnroth). Det handlar om en bok som blivit till efter en dokumentärserie på BBC (vad är motsatsen till filmatisering?). Från mitt perspektiv är det ofattbart att såväl upphovsmännen (som det verkar) som recensent helt bortser från Herodotos, greken som med rätta ofta kallas ”historieskrivningens fader”. Själva barbarbegreppet, som ju är i fokus här, har sitt ursprung i Herodotos Historia, och är föremål för flera forskares uppmärksamhet för tillfället. I Genève mötte jag doktoranden Joe Skinner från universitetet i Liverpool, vars arbete just består i att problematisera detta överlag ganska slarvigt använda begrepp (paper i pdf här). Hans handledare, Thomas Harrison, har redan tidigare undersökt saken; exempelvis var han redaktör för boken Greeks and Barbarians från 2001. När man gräver lite djupare finner man alltså en synnerligen väsentlig frågeställning om identitet och perspektiv, och i slutänden tvingas vi ställa den invanda bilden av antikens Grekland som en homogen kultur på ända – snarare var de grekiska samhällena redan på den tiden blandade, såväl etniskt som kulturellt. Det finns goda skäl att anta att situationen var ganska likartad även på Tacitus tid, ca år 100 e Kr, och Barbarerna… framstår som alltför tendentiös för att kännas riktigt seriös. Det finns alltid skäl att särskilt noggrant funder över vilka som utmålas som ”vi och dom” och varför; det gäller såväl för Tacitus som för Jones/Ereira och Lönnroth.