Döden i Tebe har Sverigepremiär den 27 mars

Döden i Thebe har Sverigepremiär den 27 mars

Igår kväll arrangerades Volt för sista gången ”för denna period”, vilket, om jag förstod det rätt, avsåg de senaste sex åren. Rubriken för kvällens samtal var ”Antiken idag”, och de inbjudna gästerna var Sara Stridsberg (SS), aktuell med nyskrivna Medealand, samt Jon Fosse (JF), vars Döden i Thebe har premiär på samma scen inom kort. De båda presenterades som ”två av Skandinaviens mest hyllade författare just nu” – JF till och med som ”en av världens mest spelade dramatiker”. Samtalet leddes av DN:s teaterkritiker Leif Zern (LZ), också han verksam som dramatiker. Omkring etthundra personer hade slutit upp, tillräckligt många för att Stefan Larsson, Elverkets konstnärliga ledare, utbrast i ett ”så mycket folk!”

LZ inledde med att förklara att dessa två uppsättningar utgör det mest spännande som hänt i svensk teater på länge – två ”formstarka” pjäser, som både erbjuder ett sätt att se på världen och själva även ger form åt den. Döden i Tebe, förklarade JF, var ett beställningsjobb från Det Norske Teatret – ”en dramaturg i Oslo hade en idé om att det kunde bli bra”. Det hade varit oproblematiskt, menade han, att ändra på ”nokkert”, och att det var ”ganske greit, om jeg har lyckast”. Han var också mycket noga med att poängtera att det rör sig om hans version av Sofokles tragedier, att det är Sofokles som pratar, ”ikkje jeg”. Om detta var ett uttryck för blygsamhet eller inte är ännu oklart. LZ höll i alla fall inte med, utan talade istället om något tredje han tyckte sig uppleva i texten.

Foto: Annika von Hausswolff

Foto: Annika von Hausswolff

Angående tillblivelsen av Medealand förklarade SS att det var Noomi Rapaces förtjänst att den blev skriven, eftersom Rapace länge hade velat spela Medea, men inte ”hittat någon väg in i Euripides”. SS berättade själv också att hon för att kunna begripa Medea var tvungen att ”placera henne i min egen tid”, vilket sannolikt gäller fler än henne. Jag har dock fortfarande inte förstått om hon menade något positivt eller negativt när hon två gånger talade om ”det här ödelandet – den grekiska tragedin”.

Båda författarna verkade eniga om att det mytologiska stoffet ligger ”som grundbilder – i oss, på en måte”; de allmängiltiga frågor de uttrycker kommer alltid att vara relevanta. JF framhöll de paradoxala ”goe partierne” i Sofokles körsånger, att det å ena sidan vore de bästa att aldrig bli född, (det näst bästa att dö ”tidlig”) [Oidipus i Kolonos 1224-27], men å andra sidan att människan är det största under som finns (originalet har δεινός; ‘ingenting finns mer mäktigt än människan’, i Collinders översättning) [Antigone 332-3]. SS å sin sida belyste vikten av att framhålla människans grymma natur – kanske är ibland det enda sättet att nå försoning att blotta bristen på kärlek – att erkänna hatet?

jon_fosseEn riktigt upplyftande sak var dock det svar jag fick på min egen fråga, vilken eller vilka översättningar de konsulterat i arbetet med de nya ”versionerna”, trots att de gav två helt olika svar. SS började med att lite urskuldande förklara att hon inte har någon direkt relation till antiken, och därför helt enkelt bara ”kastade sig in i” den svenska översättning som stod till buds, nämligen Hjalmar Gullbergs. JF å sin sida förklarade att han i motsats till SS hade läst en massa gamla översättningar – ”en hel hög, skal eg vare erlig” – såväl norska som svenska, engelska och även tyska översättningar. Men, underströk han, de översättningar som var till störst hjälp var de nynorska.  Tydligare behöver det kanske inte sägas; översättningar till modersmålet är tveklöst de som berör oss djupast, och detta är ett avgörande argument för varför vi borde fortsätta att erbjuda utbildning i och bedriva forskning på alla språk, på vilka det finns texter som vi känner ett behov av att läsa.

En annan upplyftande sak var att jag efter samtalet hejdades av en representant för Svenska Parthenonkommittén som undrade om jag händelsevis ville hålla föredrag vid något av deras arrangemang. Det känns givetvis särskilt hedrande att tillfrågas om ett sådant uppdrag av just dem.

[DN:s recension idag av Medealand: ”Vi behöver de antika dramerna.”]

[SvD 090302: ”Enastående Medea i vår tid.”]