I titelrollen ser vi Noomi Rapace, högaktuell i den haussade Stieg Larsson-deckaren

I titelrollen ser vi Noomi Rapace, högaktuell i den haussade Stieg Larsson-deckaren

I artikeln ”Ny Medea speglar vår tids utsatthet” skriver SvD idag om Sara Stridsbergs nya pjäs Medealand, som har urpremiär på Elverket på lördag, den 28 februari (den första föreställning som det finns biljetter till är emellertid söndagens). Den antika myten om Medea tillhör dem som lätt låter sig förstås av vår tid och är således en tacksam gestalt att använda – så sent som 2006 satte Stockholms Stadsteater upp Euripides drama. Den nya iscensättningen verkar också vara både intressant och angelägen.

”Medealand kan beskrivas som ett inre landskap, en poetisk och rå fantasi över teaterhistoriens grymmaste skilsmässa. […] Texten står med fötterna i det antika dramat, men där är Medea en på förhand dömd trollpacka. Nu är hon en av oss, en som vi inte kan betrakta utifrån.”

Antikens Medea (Μήδεια) var alltså en främling för atenarna. Hon var enligt uppgift dotter till Aietes (Αἰήτης), kung av det relativt anonyma ”Kolchis”. Jag antar att jag länge tog för givet att detta rike inte låg långt borta, så när jag första gången tog reda på var detta Kolchis i själva verket låg tappade jag hakan rejält: i dagens Georgien. Saken är emellertid inte fullt så märklig som den kanske först framstår; grekerna hade fram emot 700-talet handelsvägar och kolonier över en stor del av det vi idag kallar Europa, och som störst sträckte sig denna grekiska kolonisation under 500-talet ända från Spanien till just Georgien. Likafullt var det varken en enkel eller ofarlig resa mellan ”Grekland” och Phasis, huvudorten i det antika Kolchis, vilket Jason och Argonauternas resa är ett tydligt exempel på, och föga förvånande är det således att gestalter ur sådana, för atenare som Euripides och hans samtida, främmande och exotiska kulturer och folk används i dramer såsom detta.

Alldeles frånkopplad är inte heller den nya pjäsen från den antika mytens främlingstema. I sitt arbete med den har både författaren Stridsberg och regissören, debuterande Ingela Olsson, hittat paralleller mellan det antika och det moderna; och visst är den ursprungliga Medea en kvinna från Asien som ”misshandlas” av sin man.

”Om Euripides på sin tid var chockerande modern i att skildra kvinnans perspektiv och flytta dramatiken närmare den grekiska vardagen och dess aktuella problem, så hakar Medealand i vår tids frågor om medborgarskap och kvinnors utsatthet.

–Medea förlorar sitt medborgarskap när Jason skiljer sig från henne. I Sverige får man numera tillfälligt uppehållstillstånd så länge relationen pågår och medborgarskap först efter två år. Jag tänkte mycket på den lagen när jag skrev. Här förekommer ju att kvinnor från exempelvis Asien misshandlas av sina män men avstår från att anmäla dem för att de då riskerar att åka ur landet, säger Sara Stridsberg.”

[”Jag vill leta, hitta Medea i mig själv.” ur intervju med Olsson och Rapace i DN.]