I egenskap av självutnämnd arvtagare till Eco:s romanfigur Venanzio känner jag mig manad att kommentera  ”Den kyrkliga munterhetens gränser”, av den flitige understreckarskribenten S. Strömholm.  Medeltidhistorikern Olle Ferm utkom nyligen med Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet, vari han behandlar samma frågor som Eco tog upp i sin roman Rosens namn. Hur ska en god kristen egentligen förhålla sig till skrattet? Frågan visar sig svårare än väntat att besvara, inte minst eftersom skrattet i sig är en så problematisk företeelse. När man har en annan människa framför sig är det kanske en smal sak att bedöma om personen skrattar eller inte; men hur ska vi bedöma beskrivningar av skratt som är mer än 2000 år gamla? Är skrattet alltid en glädjeyttring? Knappast – vilka andra tillstånd och attityder uttrycker det, i så fall? Hur skiljer vi alla olika skrattvarianter åt: gapskratt, hånskratt, vanligt skratt, brett leende, osv.? Minst lika problematiskt som svenskans skratt är grekiskans γελάω, det vanliga ordet för just att skratta.

Jorge av Burgos, porträtterad av Feodor Chaliapin Jr.

Jorge av Burgos, oförglömligt porträtterad av Feodor Chaliapin Jr.

Olle Ferm diskuterar, bland annat, källan till det dictum som den blinde Jorge från Burgos anför som skäl att inte skratta: ”Johannes Chrysostomos har sagt att Kristus aldrig skrattade.” På detta svarade den gången den näsvise William av Baskerville: ”Ingenting i hans mänskliga natur förbjöd något sådant, därför att skrattet är, såsom teologerna lär oss, det för människan utmärkande.” Jorge svarade då åter med ett citat, denna gång från Petrus Cantor: ”Forte potuit sed non legitur eo usus fuisse.” (Han kanske hade förmågan men det står inte att han skulle ha utnyttjat den.)

Strömholm tar i början av sin artikel upp såväl Platon som Aristoteles och deras förmedlade syn på skrattet. Ett viktigt problem är att man genom tiderna tolkat det faktum att dessa två aldrig pratar om ett glädjens skratt som ett mer eller mindre aktivt ställningstagande mot skratt och munterhet, liksom teologerna senare argumenterat om Jesus. Det är till och med så illa ställt, skriver artikelförfattaren (med Pascal), att harmlösa munterheter och de ”verkligt godmodiga skratt som vi i vår beskedlighet anser förlänga livet är knappast möjliga att finna i den antika litteraturen.”

För den som verkligen vill fördjupa sig i antikt skratt kan jag varmt rekommendera Stephen Halliwells detaljrika Greek laughter : a study of cultural psychology from Homer to early Christianity från förra året. Tyvärr hann väl denna tegelsten inte komma ut förrän Ferms bok redan var i tryck. Å andra sidan har väl den lärda diskussionen nu all anledning att fortsätta, hoppas jag.