byzantine_empire_1265

Det bysantinska riket år 1265, på kraftig tillbakagång.

I en UnderStreckare från häromdagen (”Bysans byggdes med blandekonomi”) får vi för femtielfte gången höra att den bild av Bysans vi händelsevis har till stor del är felaktig. Det känns befriande att äntligen få dela med mig av det faktum att jag aldrig fick lära mig någonting substantiellt om det bysantinska riket förrän jag började läsa klassiska språk på universitetet och kom i kontakt med den så kallade bysantinologin; än mindre hade jag haft tillfälle att bilda mig någon uppfattning överhuvudtaget. Därtill kommer att det första jag fick lära mig den gången just var att den bild av Bysans vi fått lära oss är felaktig. Däremot är det självklart att vi (dvs. jag och mina klasskamrater i skolan) hade fått lära oss att det romerska riket delades upp i en västlig och en östlig del innan Västrom till slut föll – men så läste vi också både latin och grekiska. Artikelförfattaren, Bo Franzén, anför klichébilden av Bysans som ”ett förstelnat arkaiskt rike, föga benäget till förändringar”, så nu vet vi det.

Så här mitt emellan tål det att nämnas att bysantinologi som ämne har en något omstridd status; eftersom man i stor utsträckning använde sig av den antika grekiskan i någon form i det bysantinska riket ligger det nära till hands att anta att man sysslar med denna litteratur (ibland kallad ”efterklassisk grekiska”) inom ramen för grekiskaämnet också idag.  Många gör också det – i Uppsala är det till och med möjligt att helt koncentrera sig på ämnet efter några terminers grundstudier. Det finns emellertid också de som har en betydligt mindre öppen hållning, som av olika skäl inte anser den bysantinska grekiskan värd uppmärksamhet alls, föraktfullt avfärdande den som ”nygrekiska”. Jag behöver väl knappast säga att jag inte delar denna uppfattning.

Eftersom Franzéns huvudintresse är ekonomisk historia, får vi veta att ”[s]chablonen av Bysans ekonomi är en stel ämbetsdryg hushållning utan kraft att ta till sig nymodigheter. ” Den riktigare bilden, skriver han, är mer sammansatt och komplex, och ändrar dessutom karaktär över tiden. Föga förvånande, kan man tycka, eftersom det bysantinska riket varade i ”den ofantligt långa epok som åren 395-1453 omfattar”. Att läsa texten var dock en ojämn åktur, men så är inte ämnet ett av mina favoriter. Ett kul, men ganska märkligt ordval dyker som en frisk fläkt upp mot textens slut. När Bysans successiva nedgång under 1000-talet behandlas heter det att bysantinarna, istället för att lära sig ett kommersiellt tänkande av ”Venedigs och Genuas kreativa kapitalister”, ägnade ”sin kreativitet till en räcka med idiotiska inbördeskrig”. Jag är inte säker på om Franzén härmed avser grekiskans ursprungliga betydelse av adjektivet ἰδιωτικός (idiōtikos), dvs. ”egen” eller ”privat”, eller om det rör sig om den numera vanliga betydelsen ”utmärkande för den obildade l. okunnige, dum” (SAOB) eller kort och gott ”mycket dum” (NE:s ordbok). Ordet är bildat på substantivet ἰδιώτης (idiōtēs), som betyder ungefär ”privatperson” eller ”lekman”, till skillnad från en yrkesman eller specialist av något slag. Klart verkar i alla fall vara att Franzén, liksom jag, när en förtjusning för allitteration.

Och, typiskt nog, än en gång får jag se mig slagen av (S)DIL, nu i Rom.