Jo, det påstod årets nobelpristagare i litteratur, J. M. G. Le Clézio, igår i årets Nobelföreläsning. Citatet lyder i sin helhet:

Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, som föregår allt och skänker allt sin beskärda del. Utan språk ingen vetenskap, ingen teknik, inga lagar, ingen konst, ingen kärlek. Men utan de talandes hjälp blir språket virtuellt. Det kan förlora sin must, utarmas och dö ut.

Pristagaren vid en konferens den 9 oktober i år.

Pristagaren vid en konferens den 9 oktober i år.

Det är kanske just av denna sistnämnda anledning som det är så viktigt för grekerna av idag att betrakta grekiskan som ett enda språk, innefattande såväl den antika som den moderna språkvarianten. Jag tycker själv att begreppet ”de talande” även borde innefatta de som ”bara” kan läsa ett språk; jag tänker givetvis i första hand på de klassiska språken, som pristagaren (pliktskyldigt?) låter skymta förbi i föreläsningen. Men det gäller även för moderna språk; så kallade ”läskunskaper” i flera språk är helt avgörande för forskare i många ämnen. Kärnan i Le Clézios argument är nämligen en sorts propaganda för det skrivna ordet, i bokform snarare än talat. Han föreslår olika lösningar för att inkludera människor i tredje världen i läsandet, och fortsätter:

Då kunde böckerna fortsätta att erbjuda denna underbara möjlighet att lära känna sig själv, upptäcka sin nästa, och att lyssna till mänsklighetens konsert i hela dess rikt skiftande skala av teman och tonarter.

Det må vara färgat av franska konventioner, men det ivriga namedroppandet Le Clézio gör sig skyldig till blev verkligen övermäktigt till slut. Jag kan inte låta bli att tänka på Homeros skeppskatalog, som visserligen är poetiskt vacker, men likafullt otroligt långtråkig, även för den mest inbitne fantasten. Glädjande var emellertid att finna att en annan gammal grek, Herakleitos, tilläts avsluta hela föreläsningen; här har dock litteraturpristagaren tillåtit sig att fragmentera ett fragment. I sin helhet lyder citatet (fragment 52, hämtat ur Hippolytos, Vederläggning av alla kätterier 9.9.4):

αἰὼν παῖς ἐστι παίζων, πεσσεύων· παιδὸς ἡ βασιληίη.
Livstiden är ett barn som leker, flyttar brickor, ett barns herravälde. (Övers. Rehnberg/Ruin)

En annan ”glädjande” sak är att SvD tar den nyss omskrivna repatrieringsfrågan på stort allvar. I dagens tidning ägnas nästan ett helt uppslag åt saken, med massor av ytterligare läsning i länkform. I deras omröstning leder för tillfället nej-sidan knappt; vi är nog inte färdiga med denna fråga än på ett tag.