Nyligen återlämnade Italien foten som syns i bildens nederkant. Hurra.

2006 återlämnade Tyskland fragmentet med foten, som syns i bildens underkant.

Nu har den senaste svenska biten av ett tempel på Akropolis återbördats till sin ursprungsplats. Det var inte länge sedan det hände senast, och i nyheterna läser vi att även andra länder nyligen sänt tillbaka fragment. Men jag undrar om allting verkligen blir frid och fröjd om man, mot all förmodan, till slut lyckas samla ihop alla bitar som av olika anledningar kommit på villovägar? I värsta fall kanske glädjen över den kompletta ruinen åtföljs av att omvärldens intresse långsamt falnar och till slut övergår i glömska.

Är det kanske rentav så, att de historiska kulturskatter som finns spridda över världen i själva verket hjälper till att hålla intresset för de olika kulturerna vid liv, och dessutom även förmår väcka intresset hos nya generationer? Det kommer förhoppningsvis ett ögonblick i varje barns liv, när hon/han frågar sig varför de vuxna bemödat sig om att samla ihop alla dessa ofta anspråkslösa föremål och ställa ut dem under ett tak; vi får hoppas att det fortfarande finns någon vuxen kvar vid det tillfället som kan ge ett tillfredsställande svar på frågan.