Jag tillbringade slutet av veckan som gick med att delta i vad som kallades en ”workshop”, men som i praktiken var en konferens: The Cultural History of Emotions in Premodernity. Bakom evenemanget står ett nätverk under RJ:s områdesgrupp för forskning på förmodernitet, som jag kommenterat tidigare. I hopp om vidgade perspektiv och inspirerande samtal for jag upp i den höga nord – i varje fall det nordligaste jag har varit i Sverige.

Den på förhand mest intressanta deltagaren var en av de inbjudna föredragshållarna, Barbara Rosenwein, vars arbete om ”emotional communities” vunnit stor genomslagskraft. Hennes teori ligger också nära till hands för mig att tillämpa i mitt eget arbete. Det gick dock snart upp för mig att ingen annan deltagare var i närheten av den tidsperiod jag studerar – en överväldigande majoritet sysslade istället med västliga, kristet orienterade kulturer. Icke desto mindre var det en hyfsat heterogen samling människor, med så olika ämnen som musikvetenskap, idé- och lärdomshistoria, nordisk filologi, konstvetenskap, medicinhistoria, religionsvetenskap, jämte ”vanlig” historia, förstås. Lyckligtvis var också flera deltagare riktigt trevliga, både att prata jobb med och att mer snacka med. Särskilt kul var att det uppstod en grupp i gruppen, bestående av några av dem som bodde på Gamla Fängelset; den inspirerande och latinkunniga idé- och lärdomshistorikern Kristiina Savin, som jag först mötte i Sigtuna häromsistens; den ständigt entusiastiske KB-forskaren Janis Kraslins; samt Erin Sullivan, litteraturhistoriskt orienterad amerikanska verksam inom medicinhistoria i London. Det var toppen att promenera i deras sällskap till och från universitetet och under frukostarna.

Bakgrunden, i korthet, till mitt eget paper är att det i 400-talets attiska drama, det vill säga tragedin och komedin, förekommer en ovanligt stor mängd konventionaliserade utropsord, så kallade interjektioner. Och trots deras rika mängd, sett till antal såväl som till frekvens, har deras ämnesområde endast berörts flyktigt, om ens det, av vetenskapen. Min övertygelse är att det ur interjektionerna finns viktig information att hämta om 400-talets språkbruk, såväl lingvistiskt som kulturhistoriskt. Jag hävdar att en särskild grupp bland interjektionerna, som jag kallar emotiva, spelar en viktig roll i framställandet av känslouttryck av olika slag, och jag hävdar att de har tre huvudsakliga funktioner.

(1) en rituell funktion – Eftersom tragedi och komedi framfördes som en del i ett religiöst evenemang (de stora Dionysierna), i vilken rituell veklagan spelade en viktig roll, är det troligt att en stor mängd av de grekiska interjektionerna har sitt ursprung i sådana rituella sorgmanifestationer, inte minst eftersom så många av dem har en klagande eller sörjande karaktär.

(2) en emotiv funktion – Med W. Reddys teoretiska förklaringsmodeller för ”emotions” och ”emotives”, framlagda i ”The Navigation of Feeling” från 2001 som bas, argumenterar jag att 400-talets dramaförfattare särskilt ofta markerar ögonblicket då känslor upplevs som allra starkast med en eller flera interjektioner.

(3) en praktisk funktion – dessa vanligt förekommande ögonblick av starka känsloupplevelser är alltså inte bara många, utan de spelar dessutom ofta en viktig roll i dramats handling, och darför är det särskilt viktigt att publiken lägger märke till dem. Eftersom skådespelarna troligen bar hjälmliknande masker och eftersom det helt säkert var ett stort avstånd från dem till de bakersta radernas åskådare, behövde dessa ögonblick markeras särskilt väl, och interjektionerna fungerade sannolikt som sådana markörer.

Det var en stor lättnad att ha presentarat mitt paper på lördagseftermiddagen, och saken blev inte sämre av att jag senare under kvällen fick några uppmuntrande ord av Rosenwein: ”It was great – you’re really on to something!” Visst fungerar det som en rejäl knuff framåt när man får positiv feedback av ”jättarna”.