I SvD:s ‘Språkspalten‘ fann jag i lördags några bra rader värda att ge lite extra uppmärksamhet. Artikelförfattaren menar att bokmässans verkliga hjältar är översättarna av facklitteratur, särskilt de som översätter till svenska. Han går sedan över till att lovorda de klassiska språken, och särskilt grekiskan, på ett sätt man sällan ser nu för tiden. Först är det bokförlagen, vars namn vittnar om att grekiskan ännu äger något marknadsvärde: Arkiv, Daidalos, Doxa, Symposion, Thales; för att inte tala om Propexus serie ‘Kykeon‘. Som exempel på vilken användning vi har av de ”antika lärdomsspråken” ger han sedan de grekiska lånorden polyfoni och diglossi, jämte det latinska intension. Att grekiska lånord därtill inte bara är gångbara i facklitteratur visar väl bilden finfint. Författarens utrop om RJ:s Pro Lingua-pris tål även det att upprepas – ”Ett genialt pris!” Det möjliggör översättning till något internationellt språk av ”excellent svensk humanistisk forskning”.

– Inom humaniora och samhällsvetenskap är språket själva verktyget i forskningen. Då är det ofta självklart att skriva på sitt modersmål. Pro Lingua ska hjälpa svensk forskning att nå utanför landets gränser, säger Eva Haettner Aurelius, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och ledamot i STINT.

Men visst undrar man vad det var som dröjde så – och om det verkligen är genomförbart återstår också att se.