I serien ”Saker de gamla grekerna var först med” har vi nu kommit fram till en höjdpunkt: romanen. Med anledning av att bokmässan i Göteborg börjar idag tänkte jag ge några glimtar av denna märklighet – det är ju inte det första man tänker på när man ska räkna upp de genrer som fanns under antiken; snarare är det kanske episka diktverk och högstämd lyrik, drama, historieskrivning, filosofiska texter eller politiska och juridiska tal. Den antika romanen uppstod dock först under hellenismen, det vill säga under efterklassisk tid, och har således åtnjutit avsevärt mindre uppmärksamhet under årtusendena som följde. Icke desto mindre finner man åtskilligt här som är väl värt att titta närmre på, om det så är för nytta eller nöje.

Den kanske mest kända grekiska romanen är Dafnis och Chloe, en pastoral idyll skriven omkring 100 år e.Kr. Romanen är oväntat genomarbetad, i kontrast med det lättsamma innehållet; varje handling som den ena huvudpersonen gör följs ovillkorligen av en parallell handling av den andra. Referenserna till Theokritos Sånger och Vergilius Bucolica är tydliga, men författaren lyckas ändå göra genren till sin, exempelvis genom att trixa litet med de ‘obligatoriska’ inslagen. Verket har i stort sett alla sådana som ‘ska’ ingå: två barn, ovetande om sina ädla ursprung, sätts ut i naturen av sina föräldrar, räddas av djur som ger dem di, tas om hand av och växer upp hos herdefamiljer och utvecklas sedermera från barnslig oskuld till sexuell medvetenhet; de självklara sjörövarna spelar en viktig roll och det lika obligatoriska igenkänningsmotivet finns med, i och med att barnen återförenas med sina ‘riktiga’ föräldrar mot slutet. Romanen slutar även lyckligt, förstås, med att de två till slut får varandra och gifter sig. Romanens sista ord lyder:

Därefter, när det blivit natt, följde alla dem till brudgemaket; vissa spelade panflöjt, andra vanlig flöjt, och ytterligare några höll upp stora facklor. […] Dafnis och Chloe lade sig nakna tillsammans, omfamnade och kysste varandra och var vakna under natten, till och med mer än ugglor. Dafnis gjorde det som Lykainion hade lärt honom, och först då förstod Chloe att det som hänt i skogen endast hade varit barnlekar. (IV.40)

Jag har hämtat en del stoff från Tomas Häggs utmärkta monografi Den antika romanen (1980), som är ett utmärkt exempel på att man kan få internationellt gensvar även om man skriver på modersmålet. Boken har översatts till både engelska och tyska och används fortfarande som kurslitteratur i såväl England som USA. Ytterligare en sak som är unik för Dafnis och Chloe är att det mig veterligen är den enda antika grekiska romanen som finns översatt till svenska – ett framtida projekt är kanske att översätta Chaireas och Kallirhoe, eller varför inte Leukippe och Kleitofon? Den som lever får se.

PS. Den som har grundläggande kunskaper i antik grekiska, motsvarande omkring en termins studier, har nu möjlighet att läsa, bland annat, ett urval ur Dafnis och Chloe i nyheten Läskurs för nybörjare vid Stockholms universitet. Kursen startar nu på måndag. Se här för mer information!