Ikväll ska jag gå på ännu ett så kallat ”boksläpp” på Medelhavsmuseet – den här gången är det ”Renässansens Dan Brown” som översatts på nytt till svenska. Det handlar alltså om Michel de Nostre-Dame, eller Nostradamus som han väl är mest känd som. Fram tills nu har vi fått låta oss nöja med Ohlmarks utskällda tolkning från 1970-talet, utskälld delvis eftersom han endast översatte ett urval, men kanske framför allt på grund av att han också ordnade materialet kronologiskt ”för användbarhetens och läsbarhetens skull”. Sitt tilltag försvarade han bland annat med att han ville framhålla ”den rent konstnärliga sidan i detta författarskap”. Att han på sin tid saknade en bra textutgåva att utgå ifrån rådde han däremot inte för. Den nya översättningen, av Anna Carlstedt och Jan Stolpe, lovar nu ”en mäktig text som manar till eftertanke” – det låter onekligen lovande.

Förutom att Nostradamus en tid bodde tillsammans med Julius Caesar Scaliger, som tillsammans med sonen Joseph Justus var särskilt framstående inom den filologiskt orienterade antikforskningen under renässansen, är han särskilt intressant för oss i egenskap av siare. Man har ofta bilden av att antikens Grekland formligen vimlade av spåmän och orakel, och kanske var det lite så. De grekiska krigarna i Iliaden hade ju med sig en egen spåman (även om dennes förutsägelser inte alltid uppskattades). Oraklet i Delfi är en annan kändis, liksom de i Dodona och Ammon. Det fanns alltså även en mängd mindre kända orakel, och Nostradamus kan mycket väl ha hämtat inspiration och mer från ett av dessa:

Han hade i sitt arvegods en rad åldriga handskrifter, som han sedermera brände för deras ogudaktighets och farlighets skull, om de komme i orätta händer. Bland dem bör det också ha funnits sådana som gav anvisningar angående det forngrekiska s.k. Branchideroraklets apparat. (ur Ohlmarks inledning)

Dessa ”Branchider”, eller ättlingar till Branchos, verkade vid apollonhelgedomen i Didyma i Mindre Asien, alltså på dagens turkiska västkust. Märkligt nog framgår dock inte referensen i Ohlmarks egen översättning, medan Stolpe i sin översättning kanske gör den övertydlig. Låt oss titta lite närmre på de inledande två quatriner som beskriver poeten/profeten själv på väg att utföra sin konst (Centurie 1, quatrains 1-2):

ESTANT assis de nuit secret estude,
Seul repousé sur la selle d’ærain,
Flambe exigue sortant de solitude
Fait proferer qui n’est à croire vain.

La verge en main mise au milieu de BRANCHES
De l’onde il moulle & le limbe & le pied.
Vn peur (eller Vapeur) & voix fremissent par les manches,
Splendeur diuine. Le diuin prés s’assied.

På stol av brons jag sitter tyst, profeten,
i hemligt värv när dagen flytt sin kos;
en låga, som slår späd ur ensamheten,
ger liv åt det, som icke fåfängt tros.

Vid klykan lyftad gren i hand jag välver
och vattnet väter mantelbräm och fot:
en stämma ekar, jag av fruktan skälver –
o gudomsljus, jag tar din kraft emot! (Ohlmarks 1981)

Sittande nattetid i avskilt rum,
Ensam vilande på kopparpallen,
Liten eldslåga stigande ur ensamhet,
Låter framföra vad ej är fåfängt tro.

Grenen i handen mitt bland branchider,
Med vattnet fuktar han fållen och foten.
Ånga och röst skälver i ärmarna:
Gudomlig glans. Gudomligheten sätter sig intill. (Stolpe 2005)

Till skillnad från sin delfiska motsvarighet ska oraklet i Didyma inte ha levererat orakelsvaren muntligen, utan i skrift. Kanske var det därför Nostradamus kände att också han borde leverera sina profetior skriftligen? Säkert är i alla fall att dagens sejdmän har långt kvar till Kalchas kvaliteter, till Nostradamus nedteckningar, eller till Väinämöinens vedermödor, för den delen.

Uppdatering. 21.10 samma kväll
Så fick jag äntligen lägga vantarna på ett eget exemplar av boken (och få det signerat av båda författare, förstås). Översättarna försäkrade under kvällen att de hade ansträngt sig att göra en så ordagrann översättning som möjligt (och därför bland annat övergivit rimmandet), till skillnad från Ohlmarks, vars version kallades ”ljusår” från originalet – ”det är ofattbart att han fick till det där!” Till min stora glädje fann jag att boken erbjuder ytterligare en tolkning av de första två stroferna, i förordet kallade en ”bruksanvisning inför läsningen”. Håll till godo:

Sitter om natten i hemlig begrundan,
ensam, vilande på pallen av brons
då en späd flamma stiger ur ensamheten,
manar fram vad ej är fåfängt att tro.

Med spöet i hand, i Branchos krets
fuktar han både klädfåll och fot.
En rädsla, en röst får händerna att skälva:
gudomlig strålglans. Det gudomliga tar plats helt nära. (Carlstedt/Stolpe 2008)

Annonser