Dagens kanske största pseudonyhet måste vara historien om den nyfödda flicka i Umeå som tilldelats sifferkombinationen 666 i sitt personnummer. Det visar sig att tron kanske trots allt är stark i Sverige, alla rapporter om sekularisering till trots. Att folk fortfarande har en aning om vad som står i bibeln är ju både bra och dåligt, kan man säga. Bra, eftersom denna ”böckernas bok” i sig utgör en viktig källa till kunskap om oss själva, men kanske framför allt våra förfäders tillvaro, men dåligt, då det uppenbarligen också medför starka vindar av övertro, eller vidskepelse.

-Vi är inte superreligiösa av oss, men för många symboliserar 666 något ondskefullt, säger pappan.

Till att börja med antar jag att flickan inte på något märkligt sätt fått ett personnummer med bara tre siffror, utan att det troligen har fyra precis som alla andra. Vidare ställer jag mig klart tveksam till om det kan anses vara en ”religiös meningsyttring” att ha tilldelats en viss sifferkombination i sitt personnummer. Att därtill, som pappan, likna det hela med att ”mot sin vilja under hela sitt liv […] tvingas bära ett hakkors eller en judestjärna” saknar i min mening verklighetsanknytning och är sannolikt ganska provocerande för andra.

Men vad rymmer egentligen de här siffrorna? ”Det är tänkbart att bibliska författare eller bearbetare medvetet har tillämpat för oss otydliga beräkningssätt i större eller mindre textpartier. […] Bara i ett fall kan det sägas med stor sannolikhet att den bibliske författaren själv bör ha tänkt sig en sådan beräkning, nämligen i fråga om ‘odjurets tal’ (Upp 13:17).” (Notbok till Bibel 2000) Den vanligaste tolkningen nuförtiden är alltså att siffrorna i fråga var avsedda att rymma ett dolt budskap, i det här fallet dolt för de romerska makthavarna. Med hjälp av så kallad gematria (i sig troligen härlett från grekiskans grammateia) tilldelades varje bokstav i ett alfabet ett siffervärde; det handlar således om ett slags chiffer. Om man utgår från bokstäverna i den av dåtidens kristna fruktade och hatade kejsar Neros titel och namn lär man få siffrorna 666. Utgår man däremot från den latinska formen får man istället 616, och det finns även ytterligare varianter i andra handskrifter (665 och 646). Förvirringen kring vilka siffror det egentligen ska vara förekom redan så tidigt som på 200-talet, och jag tycker i ärlighetens namn att det är fullständigt sanslöst att man fortfarande upplever det som ett viktigt och angeläget problem. Senast i maj 2005 lyckades forskare uttyda ett tidigare oläsligt papyrusfragment (till höger) som lyder χιϛ’ (616), och inte χξϛ’ (666) som de flesta andra.

En ytterligare anledning till att jag känner mig manad att skriva är att källtexten i det här fallet är på grekiska. Det tål att upprepas gång på gång att Nya testamentet – åtminstone i den version vi har bevarad – är skrivet på grekiska (medan det Gamla dito är skrivet på hebreiska). Ordet som sifferkombinationen är knutet till är θηρίον (therion), vilket betyder ungefär ”vilt djur”, och avsåg särskilt sådana som jagades. Det användes också för att beteckna ”monster”, såsom exempelvis hajar. Aristofanes använder det som ett skällsord, ung. ditt odjur! De svenska översättningarna jag har tillgång till skiljer sig endast litet åt från varandra: vilddjuret (1917), odjuret (1981), odjuret (1999). Det äldre vilddjur känns idag kanske mer som något man kan träffa i skogen, medan odjur både kan syfta på en ”stor och skrämmande varelse, ibland om rovdjur eller dylikt, ibland om fantasifoster” (NE). Påståendet i VK att ordet ”vilddjuret” ändrades till ”ondskan” i den senaste bibelbearbetningen är däremot lika grundlöst som häpnadsväckande. Jag skulle gärna träffa den teolog som kan argumentera för en så ”fri” (och nu håller jag igen) översättning!

Jag erkänner motvilligt att jag som barn nog kunde bli lite orolig när jag hörde Iron Maiden sjunga om ”the number of the beast”, dels eftersom jag levde i tron om att det hela var på fullaste allvar, dels eftersom jag trodde att de visste något jag inte visste. Lyckligtvis växte jag upp och kunde bilda mig en egen uppfattning om saken. Att många hårdrocksband, liksom sina mörkare kollegor inom death- och doom- etc., bygger en stor del av sin grej på en kristen begreppsvärld har förresten framstått som konstigare och konstigare för mig på sista tiden. Bara det att påstå sig vara ateist är ju att indirekt också erkänna guds existens, och att vara satanist är ju ett om möjligt ännu tydligare ställningstagande. Slutsats: om man bifaller föräldrarnas önskemål om byte eldar man samtidigt på en växande övertro i samhället. Och vad skulle nästa steg vara? Att även bifalla önskemålet om att vilja ha särskilda sifferkombinationer (inklusive lycko-, oturs- och vilddjurstal) i personnumret? Tillåt mig skratta nervöst inför den utvecklingen.