Jag är normalt en hyfsat tolerant person, inte minst när det gäller språkbruk – upplärd som jag är i den moderna Fredrik Lindström-andan att ”vi är brukarna, det är vi som bestämmer”. I fråga om vissa lånord har jag däremot lättare att bli språkpolis, och när det gäller grekiska lånord närmar jag mig ibland rabiat. Jag kan känna igen mig i den storväxte kurskamrat en kollega berättat för mig om som, tillfrågad vad han hade lust att göra en kväll, dängde näven i bordet och sa: I wanna FIGHT!

Ett sånt här fall gäller ordet amfiteater. För att aldrig behöva missta sig om vad det är behöver man bara tänka på Colosseum i Rom, alla amfiteatrars moder. En amfiteater är alltså en rund eller elliptisk byggnad, med ett scenområde (arena) omgivet på båda sidor av åskådarutrymmen. Förstavelsen amfi-, tydlig också i amfibie, röjer ordets grekiska ursprung och betyder vanligen ”båda” eller ”runtom”. Numera har dock ordet även kommit att användas för att beteckna utomhusscener med ett halvcirkelformat åskådarutrymme, vilket är ett problem. När vi nu har både amfiteatrar och ”vanliga” teatrar är det väl synd att vi inte gör skillnad på dessa också i språket? Ett särskilt anmärkningsvärt övertramp gör Aula Magna, Stockholms universitets aula, som även fungerar som konferensanläggning. I en aktuell annons lovar de lite för mycket:

Hörsalen i hjärtat av Aula Magna är utformad som en amfiteater, ett av de största i sitt slag i landet.

Jag vågar påstå att potentiella konferensarrangörer riskerar att bli mycket besvikna, när de inser att lokalen mer liknar en biograf än Colosseum.

I Sverige är den kanske äldsta, och helt säkert den mäktigaste, amfiteatern Rudbecks anatomiska teater på Gustavianum i Uppsala. Klart värd ett besök, om inte en resa. För att hitta något som närmar sig Colosseums storhet måste vi dock fara utomlands. I Madrid hittar man Plaza de Toros Monumental de las Ventas – världens största tjurfäktningsarena och en solklar arvtagare till sin antika förebild, såväl form- som innehållsmässigt. Säga vad man vill om tjurfäktning (eller ska jag säga djurhetsning?), som hängiven antikenälskare kändes det självklart att ta chansen när jag fick den; man skulle kunna likna det vid en field trip till antiken. Hela upplevelsen på den fullsatta arenan var fenomenal. Det spelade ingen roll att vi satt på de ”sämsta” platserna, längst från arenan och ständigt i solen, det var fullständigt överväldigande. Att sex ”toros bravos” fick sätta livet till för min underhållnings skull känns synnerligen antikt, men inte desto mindre ansättande.