Det är märkligt hur en och samma sak så ofta dyker upp gång på gång, just när man har fått ögonen på det. Hur hände det egentligen att den gångna fredagens gästföreläsning, avhandlingen från maj, en nyutkommen bok och den C-uppsats jag för tillfället handleder alla handlar om Pindaros? Kollegan fragmentarius har dessutom en särskild kategori bland sina inlägg med rubriken ”pindariskt”. Poeten Pindaros är inget mindre än själva sinnebilden av allt det som är fint men samtidigt fult med grekiskan, så vid första anblicken är det kanske inte så konstigt. Likafullt har han använts som slagträ i den ofta infekterade debatten om vad som egentligen tillhör grekiskan. Pindaros poesi har nämligen fått stå som exempel på det som är det allra ”finaste” (det vill säga ungefär en blandning av komplext och bra) som finns skrivet på språket, och det elitistiskt orienterade och aristokrat(i)förhärligande innehållet har därtill varit nog så svårsmält för vissa, medan det har utgjort något eftersträvansvärt för andra. Några har till och med gått så långt som att hävda att Pindaros poesi i själva verket är den ”riktigaste” och bästa grekiskan; allt som kommit därefter har bara varit strunt i jämförelse.

Vad skrev Pindaros? Segeroden, brukar vara standardsvaret: körlyrik (på dorisk, inte jonisk dialekt som det har påståtts) komponerad för att högtidlighålla och föreviga en atlets seger i någon av de fyra största idrottsspelen i antikens Grekland. Dikterna börjar ofta med ett exalterat utrop om något allmänt ämne, i stil med ”Det bästa av allt är vatten!” Uppgifter om segrarens namn, härkomst och vilken gren han segrat i varvas därefter med mytologiska exkurser och metaforer om exempelvis lyckans växlingar.

ἐν δ’ ὀλίγῳ βροτῶν
τὸ τερπνὸν αὔξεται• οὕτω δὲ καὶ πίτνει χαμαί,
ἀποτ’ ρόπῳ γνώμᾳ σεσεισμένον.

Hastigt blommar den upp, vår lycka,
och skövlad av ett oböjligt beslut
virvlar den lika snabbt till marken
. (Pythia 8: 92-94)

DN:s Anders Cullhed beskriver dikterna som ”ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk” medan de i NE karaktäriseras som att de ”länkar samman den idrottsliga framgången med livets yttersta frågor: föränderligheten, lidandet, åldrandet, döden. P[indaros] ser mörkt på tillvaron. Människan drivs hjälplöst av ödets kastvindar. Men då gudarna skänker henne ära och därmed sprider ljus över hennes väg kan hon känna ögonblick av lycka.” De kanske allra mest kända raderna (som utgör fortsättningen på det förra citatet) citeras bland annat i SvD:s utmärkta recension:

ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ
ἄνθρωπος. ἀλλ’ ὅταν αἴγλα διόσδοτος ἔλθῃ,
λαμπρὸν φέγγος ἔπεστιν ἀνδρῶν καὶ μείλιχος αἰών.

Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm
är människan. Men faller en stråle av gudasänd glans över oss,
då vandrar vi i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.
(Pythia 8: 95-97)

Att Ingvar Björkeson – i förordet försedd med epitetet ”den skickligaste poesiöversättare vårt språk någonsin ägt” av ingen mindre än Sture Linnér – nu ordnat så att svenskar i gemen äntligen får åtminstone skuggan av en chans att bilda sig en egen uppfattning om poeten hände, som det heter, inte en sekund för tidigt. Dock slog det mig: om man som Björkeson redan är färdig med såväl Homeros som Vergilius, för att inte tala om alla andra storheter han översatt, är det då inte att betrakta som något av ett farväl att översätta Pindaros? Det skulle onekligen vara mycket tråkigt om vi inte finge fler översättningar av denne giganternas ställföreträdare – men man kan i alla fall trösta sig med att han har de isthmiska och nemeiska odena kvar, liksom fragmenten (inte minst av dithyramber och paianer). Men, liksom Pindaros själv skrivit: ”…på ett ögonblick, än hit, än dit kan vindarna växla.” Den som lever får se, helt enkelt.