I Iliadens sjätte sång rasar striden utanför Trojas murar. Trojanernas hjälte Hektor har tillfälligtvis återvänt innanför stadsmurarna i det fromma ärendet att förmå sin moder att, jämte stadens övriga förnämsta kvinnor, bönfalla Atena om hjälp mot grekernas kämpe Diomedes, som har ett sådant flow just nu att han slagit ihjäl en mängd trojaner och till och med har lyckats såra gudinnan Afrodite. Hektor ser även sin chans att göra ytterligare ett par ärenden: han passar på att ta farväl av sin fru, Andromake, och sin son, Astyanax. Dessförinnan uppsöker han emellertid sin broder Paris, för att tala allvar med denne. Paris hade nyligen erbjudit sig att gå i envig om Helena med Menelaos, hennes ursprunglige make. Striden blev dock mycket ojämn och Menelaos höll precis på att slå ihjäl Paris, om inte Afrodite hade räddat honom ”som en gudom det kan, och dolde i tätaste töcken och honom förde tillbaka till välluktfyllda gemaket.” (Il. 3. 381-382. Alla översättningar är Lagerlöfs, med Bendz bearbetning.)

Helena kommer strax efter honom och klagar – med bortvända ögon – på sin makes feghet. Paris å sin sida svarar med att skylla ifrån sig och ger henne ett ”oanständigt förslag”:

μή με γύναι χαλεποῖσιν ὀνείδεσι θυμὸν ἔνιπτε•
νῦν μὲν γὰρ Μενέλαος ἐνίκησεν σὺν Ἀθήνῃ,
κεῖνον δ’ αὖτις ἐγώ· πάρα γὰρ θεοί εἰσι καὶ ἡμῖν.
ἀλλ’ ἄγε δὴ φιλότητι τραπείομεν εὐνηθέντε•

Kvinna, hör upp att med sårande ord mig kränka i sinnet!
Nu Menelaos den segrande blev, han fick hjälp av Atena,
åter en annan gång blir det jag, vi ha gudar vi också.
Kom, låt oss vila i bädd, vi två, och med älskog oss fröjda! (Il. 3. 438-441)

Man slås av att Paris å ena sidan är närmast provocerande självupptagen, i det att han fullständigt struntar i dels att man svurit heliga eder på att segraren i enviget också skulle vara hela krigets segrare, dels att hans landsmän, som troget följt med till stöd för hans egen sak, kommer att bli dödade helt i onödan. Å andra sidan verkar han vara den ende som riktigt förstår att det inte är någon idé att försöka påverka gudarnas handlingar – människan är helt vanmäktig inför dessa nyckfulla och irrationella makthavare. Man skulle kunna kalla honom för en sorts hedonistfatalist: eftersom vi ändå är maktlösa inför ödet kan vi lika gärna passa på att njuta under tiden.

Det är dock lite överraskande att, när Hektor kommer till Paris gemak för att få denne att återvända till striden, älskogen visar sig vara ersatt med vapenvård, och Helena undervisar sina tärnor ”i härliga slöjder”. Hektor klandrar Paris, men inte fullt så bryskt som man kanske kunde vänta sig. Föga oväntat svarar Paris sin bror med lögner:

οὔ τοι ἐγὼ Τρώων τόσσον χόλῳ οὐδὲ νεμέσσι
ἥμην ἐν θαλάμῳ, ἔθελον δ’ ἄχεϊ προτραπέσθαι.
νῦν δέ με παρειποῦσ’ ἄλοχος μαλακοῖς ἐπέεσσιν
ὅρμησ’ ἐς πόλεμον· δοκέει δέ μοι ὧδε καὶ αὐτῷ
λώϊον ἔσσεσθαι· νίκη δ’ ἐπαμείβεται ἄνδρας.
ἀλλ’ ἄγε νῦν ἐπίμεινον, Ἀρήϊα τεύχεα δύω·
ἢ ἴθ’, ἐγὼ δὲ μέτειμι· κιχήσεσθαι δέ σ’ ὀΐω.

Inte så mycket av harm eller agg mot troernas söner
satt jag i kammaren här, utan hängav mig endast åt sorgen.
Dock, min gemål har nyss med bevekande vänliga ord mig
manat att draga i strid, och för egen del jag nu också
tycker att detta är bäst. Bland de dödliga växlar ju segern.
Därför vänta nu här, medan jag tar rustningen på mig,
eller gå före, så kommer jag strax, och jag hinner nog upp dig! (Il. 6. 335-341)

Hektor verkar sakna ord inför broderns oacceptabla (i hans ögon) inställning. Istället passar Helena på att yttra några väl valda ord – hon känner att hon behöver väga upp sin nye makes skamlöshet, och bjuder Hektor att slå sig ner en stund. Hennes profetiska kraft visar sig vara mäktig:

δᾶερ, ἐπεί σε μάλιστα πόνος φρένας ἀμφιβέβηκεν
εἵνεκ’ ἐμεῖο κυνὸς καὶ Ἀλεξάνδρου ἕνεκ’ ἄτης,
οἷσιν ἐπὶ Ζεὺς θῆκε κακὸν μόρον, ὡς καὶ ὀπίσσω
ἀνθρώποισι πελώμεθ’ ἀοίδιμοι ἐσσομένοισι.

älskade svåger, ty du är ju den, som fått mesta bekymren
lida för Paris’ brott och för mig, den äreförgätna.
Oss har Zeus låtit drabbas av skam så stor, att det framgent
kommer att sjungas en visa om oss intill senaste släkten. (Il. 6. 370-373)