Jag har blivit uppmärksammad, såväl av min mamma som av en vän, på GP:s intervju med Kalle Lundahl, som vid tillfället just skulle lägga fram sin avhandling i grekiska vid Göteborgs universitet. (Och hade det inte varit för att jag skulle bli gudfar till mitt minsta syskonbarn just den dagen hade jag nog styrt kosan till Götet.) Jag har träffat Kalle vid ett antal tillfällen nu, och det mest överraskande var att se hur talträngd han verkar vara – vad jag minns brukar han vara rejält ordkarg.

Eftersom intervjun publicerades i tidningens ”Jobb/Studier”-bilaga var det naturligt att frågan kom upp om vad som händer efter disputationen. Utsikterna ser inte alltför ljusa ut: ”… av tre kollegor som har doktorerat i grekiska jobbar en som högstadielärare, de andra två är arbetslösa. Så det är framtiden för oss som disputerar i grekiska!” Å andra sidan minns jag själv när jag var på arbetsförmedlingen precis efter att jag tagit min magisterexamen. Personen verkade inte förstå vad jag skulle med så mycket klassiska språk till – jag å andra sidan tyckte att jag bara precis kommit igång. För att bli riktigt bra på något måste man göra detta något till en naturlig del av sitt liv, inte betrakta det som något man ”också gör”. Hur man sedan går till väga för att försörja sig på sina kunskaper och förmågor kan givetvis te sig problematiskt om man inte kan tänka sig annat än en konventionell karriär. Som arbetsmarknaden kommit att se ut måste man idag vara beredd på att hitta nya vägar och alternativa lösningar. Kalle själv säger att han skulle vilja ”jobba med grekiska vaser” (i alla fall hellre än med katakomber), förutom att skriva böcker och jag är också säker på att han kommer att fixa det, på ett eller annat sätt.

Det finns också en sak i artikeln jag måste rätta till: i ”Fakta”-rutan står det att ”[d]en klassiska grekiskan talades under den attiska perioden”, vilket är lite knasigt. Attiska är namnet på den dialekt som talades i och kring Athen (på halvön Attika) och som kom att bli den mest inflytelserika. Attisk grekiska är den dialekt som exempelvis Platon skrev på, och är även den man i regel börjar med som nybörjare. I detta sammanhang är det således inte relevant att tala om en ”attisk period”. Däremot brukar man tala om ”klassisk grekiska”, och avser då vanligen den grekiska som talades under den klassiska perioden, ungefär 400- och 300-talen f.Kr. Uttrycket ”antik grekiska” är ett avsevärt vidare begrepp, som kan omfatta allt som inte är nygrekiska, från Homeros (700-talet f.Kr.) ända fram till det bysantinska rikets erövring, 1453. Men gränserna är givetvis flytande, alldeles beroende på vad man vill uppnå med sin indelning.