Då och då får jag frågan varifrån namnet på vår världsdel egentligen kommer, men jag har aldrig känt att jag kunnat ge ett tillfredsställande svar på den saken. Att namnet Europa förekommer i de äldsta grekiska texterna (exempelvis hos Homeros och Hesiodos) är hyfsat bekant, och etymologin verkar också klar, åtminstone till en början. Eurys betyder bred och ops/opa betyder ansikte. Ursprungligen användes ordet som ett epitet till jorden själv, i betydelsen vidsträckt, och senare kom det att användas även om människor. Det behöver för övrigt inte vara ett negativt omdöme att vara ”bredfejsad”, men det är väl ungefär lika konstigt för oss som att Homeros alltsomoftast kallar gudinnan Athena koögd, i positiv bemärkelse.

Alla som passerat Halmstad torde ha skymtat den berömda Millesstatyn Europa och tjuren, konstnärens representation av den tämligen slemmiga historien om hur überguden Zeus antar tjurform och för bort Agenors dotter för att kunna lägra henne. Hon föder sedan Minos, Rhadamantys och eventuellt även Sarpedon. Av dessa är väl den förste den mest kände; han var kung av Kreta och den som höll Minotauros fången i den berömda labyrinten. (Jag hade förresten det tveksamma nöjet att se en film med samma namn häromkvällen – gör inte det i onödan, försåvitt inte relativa storheter som Rutger Hauer och Tony Todd lockar.) Herodotos framlägger förslaget att den Europa och den Asia som gett namn åt respektive kontinent var titaner, döttrar till Okeanos och dennes syster Tethys. Senare tillskrev man dessa ytterligare en syster, Libya, som representerade den tredje och sista kända kontinenten, romarnas provins Africa.

Det var dock, enligt vissa, inte någon av dessa som gav vår världsdel sitt namn. I en Understreckare från i tisdags (som för övrigt är ett välkommet avsteg från den nu mer eller mindre obligatoriska bokrecensionstrenden) återges tolkningsförslaget att namnet har sitt ursprung i assyriskan, dvs. en akkadisk dialekt som användes i det gamla Assyrien. Man skilde här mellan açu och ereb, vilka i tur och ordning betecknar soluppgångens respektive -nedgångens land. Dessa två ska alltså vara ursprunget till våra ord Asien och Europa. Lösningen är onekligen elegant, och fungerar alltså på samma sätt som vi med latinskt ursprung talar om orienten och occidenten som de ”obestämda landområden belägna i östlig respektive västlig riktning sett utifrån betraktarens position”. Snarare än landområden betetecknar dock dessa ord på latin väderstrecken öster och väster, vilka på antik grekiska (bland annat) hette anatolai respektive dysmai. Den förra av dessa lever kvar i namnet på den halvö som idag utgör Turkiets huvudsakliga landområde, Anatolien, som ju låg österut från grekernas perspektiv. Sambandet mellan just Asia och Anatolia är också grunden för den kanske starkaste invändningen mot tolkningsförslaget; hur ska man förklara att Asia kom att användas som namn på just Anatolien, när nu detta landområde bevisligen låg västerut för dem som talade assyriska?