Med uppenbar risk för fullständig rundgång i blogue-världen måste även jag säga några ord om den nyliga krönikan i Sydsvenskan. Alla som tycker att de klassiska språken är värdefulla ämnen som det är meningsfullt att bevara verkar ha fått en uttalad meningsmotståndare i Torbjörn Forslid, docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola. Som en följd av den debatt som uppstått under våren om ”krisen” inom humaniora har Sydsvenskans Rakel Chukri låtit Forslid diskutera saken med Tiina Rosenberg och Svante Nordin. Svaret på frågan i rubriken till krönikan (som jag även gjort till min) visar sig vara: inte Torbjörn Forslid. Med argument som att ”samhället ser helt annorlunda ut i dag än för femtio år sedan med internationalisering, nationskonceptets nedmontering och medialiseringen av samhället” vill Forslid flytta skulden för krisen från marxismen och postmodernismen. Följden blir att han kallar det ”en utveckling” att ämnen som de klassiska språken läggs ned, och att han inte känner något särskilt för det.

Problemet, eller åtminstone en del av det, är som jag ser det att detta utvecklingstänk måste leda till en omdefiniering av själva idén med högskolor och universitet. Vad ska studeras resp. läras ut? Vad ska det forskas om? Är hans egen forskning, om ”fotbollens berättelser, manlighet och VM -94” eller ”den nya litterära offentligheten: författaren som varumärke” exempel på den utveckling som eftersträvas? Frågan är relevant, men sannolikt känslig på samma sätt som den beröringsångest som omtalas i krönikan, som exempelvis när Nordin får svara på huruvida vi ”ska ha professorer i genusvetenskap”:

– Det är en väldigt intressant fråga. Om jag hade fått lov att definiera genusvetenskap så skulle jag obetingat svara ja. Jag är kritisk mot ett visst sätt att definiera begreppet genusvetenskap där man lägger in en speciell maktteori. Men jag vill inte ställa Tiina på bar backe.

Det finns uppenbarligen en rädsla för att låta åsikter få konsekvenser; det är aldrig kul att se någon i ögonen och säga att man inte tycker att hans eller hennes yrke äger något existensberättigande, men åsikter och uppfattningar kommer alltid att följas av konsekvenser, hur man än vänder och vrider på det.

Som jag ser det ska ett ämne som litteraturvetenskap i Sverige inte vara utan kunskaper i latin och grekiska, just därför att dessa språk har utgjort en ständig källa till inspiration för de senaste hundratals årens författare, poeter och andra litterärt produktiva individer. Om man är det allra minsta litteraturhistoriskt intresserad kan man inte bortse från den påverkan kontakten med språket och – inte minst – texternas stoff har haft – och ännu har – på vår egen litteratur. Kunskaper i de klassiska språken är kanske oanvändbara för Forslids egen forskning, men utgör icke desto mindre en ovärderlig grundval för ett mycket stort antal andra forskningsområden. Jag tycker det är strålande att det finns både gamla och nya högskolor och universitet, för att frågorna om vad som ska studeras osv. ska kunna besvaras på olika sätt, utan att den ena eller andra skolan äger större giltighet.