I slutet på förra veckan tog mig grekiskan till Norges huvudstad, där jag hade två ärenden: jag skulle dels träffa min biträdande handledare, och dels närvara vid en disputation (i grekiska, förstås). När jag en smula omskakad av den långa resan steg av tåget på ”Sentralstasjonen” blev jag rejält mönstrad av vad som visade sig vara en tulltjänsteman.
– Forstår du norsk? Bor du i Oslo? Var kommer du fra?
Jag förklarade att jag kommer från Stockholm och att jag skulle på ”disputasjon”.
– På vadå?
– Jag ska på ”disputas”, på universitetet, försöker jag, tydligen utan framgång.
Till slut fick jag gå, men först efter att jag fått legitimera mig. Det visar sig dock ganska snabbt runt Jernbanetorget att Oslo har ett kjempeproblem med knark – men jag tycker i ärlighetens namn att jag ser ganska oknarkig ut. Mina norska kollegor gissade att det nog gällde terrorism. Jag vet inte vad som är värst.

Mötet med min handledare gick utmärkt – jag känner att det är realistiskt att klara av det jag föresatt mig att göra, men det kommer givetvis att krävas lika hårt arbete som hittills, om inte ännu mer. Under vårt möte tittade också disputanden förbi och behövde hjälp med hur han skulle adressera åhörarna vid den ”provföreläsning” som skulle gå av stapeln senare samma eftermiddag. Han förklarade att hans mamma varit på honom om hur viktigt detta är.

Vi promenerade sedan till Helga Engs hus, där nämnda föreläsning skulle äga rum. Norska disputationer skiljer sig på flera punkter från sina svenska motsvarigheter. Själva disputationen ska försvaras mot två opponenter (i Sverige nöjer vi oss med en), och dagen innan ska disputanden ge en föreläsning på ett ämne han eller hon fått först två veckor tidigare. Fram tills ganska nyligen skulle disputanden därtill ge en föreläsning på ett fritt valt ämne. Glädjande nog hade föreläsningen, som handlade om moduset optativ, föresatsen att tillämpa relevanta, samtida teorier och kontrastera dessa mot varandra, något jag tycker tillhör de mest givande tillvägagångssätten. Anförandet började för övrigt: ”Ladies and gentlemen…”

Själva disputationen ägde sedan rum på fredagsförmiddagen, och inleddes med högtidlig inmarsch av (i tur och ordning): disputanden, förstaopponenten, andraopponenten, ”tredje medlem av komiteen” och sist prefekten. Jag fick senare veta att det egentligen ska vara dekanus; prefekten vägde emellertid upp sin brist i rang med de academic regalia han bar. Uppmaningen ”You may now be seated” gällde alla i rummet. Inmarschen efter pausen skulle, till försteopponentens häpnad, även den följa samma mönster.

De två opponenterna var uppenbarligen nöjda med avhandlingen, och disputanden klarade utmärkt att försvara den. Bland höjdpunkterna från läktarplats kan nämnas muttret från raden bakom mig om hur ”grusomt” det såg ut när både disputanden och försteopponenten skrev grekiska på tavlan – med latinska bokstäver. Jag kunde inte annat än hålla med, om än ”i skjul”. Det inkom inga önskemål om extraopposition ex auditorio, trots att ordföranden särskilt bad om det. Den vanliga ordningen är annars att man skriftligen anmäler sitt intresse att göra detta till ordföranden i pausen mellan den första och den andra oppositionen. Därmed var saken klar – Oslo universitet (och grekiskan) hade fått ännu en doktor!