Det är så himla typiskt. I förra veckan flimrade en annons i tidningen förbi, om att Nationalteatern i Belgrad skulle gästspela Kung Oidipus på Dramaten. Men eftersom jag i princip var oförmögen att ta mig ur sängen pga en envis sjukdom, kunde jag omöjligen gå på någon av de två föreställningarna. Lyckligtvis verkar man kunna lita på att de stora tidningarna är där när det händer. SvD:s recension gjorde mig både glad och nedstämd – gästspelet verkar ha varit något i hästväg och jag gläder mig liksom avundsjukt med dem som var där.

Sofokles Kung Oidipus är dramat som verkligen har allt: orakelsvar, fadermord, siare, sfinx, självmord och självinsikt. Det ”händer” egentligen ganska lite i dramat, åtminstone på ytan. Drottningen Iokaste tar visserligen sitt liv, Oidipus själv gröper ut sina ögon, och i Vida Ognojenovićs uppsättning skjuter dessutom siaren Teiresias sig på scenen – ett i sammanhanget djärvt grepp. Men desto mer händer inom huvudpersonerna. Recensenten skriver helt riktigt att ”Kung Oidipus är en pjäs där allting redan har hänt”, och det intressanta är istället hur de inblandade reagerar vid insikten om sakernas egentliga tillstånd. Är inte det en av de mest obehagliga upplevelserna som finns, när man plötsligt inser att ens trygga, bekväma och invanda tillvaro hamnat i en ny, obehaglig dager, att alla förutsättningar förändrats, att allt man tagit för givet visat sig vara fel? Insikten om att ha mördat sin egen far och lägrat sin egen moder kan få den bäste att slita ut sina ögon, det är ett som är säkert.

Jag får ofta höra invändningen att man borde vara ”färdig” med att översätta de antika dramerna – och ur ett visst perspektiv är det förståeligt, om man tänker att det för varje grekiskt drama ska finnas en svensk översättning. Om man däremot tar med i beräkningen att varje översättning måste vara en tolkning, inser man snart att en tolkning aldrig, aldrig kan ersätta ett original, eftersom en tolkning per definition kommer att vara genomdränkt av sin tids uppfattningar och åsikter, inte minst genom språket. En modern uppsättning som denna visar emellertid att vi aldrig kommer att bli ”färdiga” med de klassiska dramerna, i varje fall inte så länge som vi fortfarande är intresserade av att lära oss något om oss själva. Istället visar Car Edip tydligt hur det antika materialet kan komma till praktisk användning (kanske rentav bli nyttig?): ”Det ouppklarade mordet på förre konungen, pesten som härjar landet, blir – utan pekpinnar – uppenbara referenser till såren efter krigen på Balkan. (Så måste Kung Oidipus en gång ha fungerat i Sofokles samtid.)” (SvD igen)