Igår kom alltså Eva-Carin Gerös bok Grekiska – språket kulturen myterna officiellt ut, och detta firades med föredrag och mingel på Medelhavsmuseet. Bland de mer celebra gästerna syntes Jan Stolpe, en av dem som gjort allra mest för att sprida kännedom om grekiskan på senare tid. I föredraget tog E-C bland annat upp den stereotypa idén att greker i gemen är övertygade om att allt härstammar från Grekland, med pappan Gus Portokalos i filmen intill som exempel. Jag har flera gånger stött på detta fenomen, och det åtföljs ofta av procentsatser, för att det ska låta mer trovärdigt. ”Jag lovar, 90 % av alla ord vi använder är grekiska!” Ibland är det säkert sant, dessutom.

Frågan väcktes också under kvällen om det inte hade varit bra PR för boken om den ackompanjerades av en UnderStreckare i SvD. Och, mycket riktigt, idag kom den – skriven av min blogue-frände Ola Wikander. Bland många kloka saker i artikeln fastnade jag särskilt för försvaret av språket som ”ingång” till en bättre förståelse av den grekiska kulturen och föreställningsvärlden:

[…] tanken att det grekiska språket är ett ”annorlunda” sätt att närma sig den grekiska kulturen säger faktiskt väldigt mycket om den kultur vi själva hamnat i. Idén att språket bär på ett speciellt och ofrånkomligt innehåll har historiskt sett snarare varit regel än undantag. Att studera kabbala utan att kunna hebreiska vore att försöka flyga utan vingar, skrev Perle Epstein, och just den attityden har varit ganska allmän i många av världens kulturer. Just genom språket […] kan man nå fram till den nästan uppenbarelseliknande känslan när man plötsligt inser att man faktiskt förstår (eller i alla fall tycker sig förstå) vad en människa tänkt som levt för mycket, mycket länge sedan.

Amen to that, som det heter.