I en recension i dagens SvD behandlas en nyutkommen doktorsavhandling om Ivar Harrie. Detta är ett utmärkt tillfälle att göra lite reklam för denne minst sagt betydelsefulle man inom svensk humaniora. Avhandlingen fokuserar visserligen på Harrie i egenskap av publicist – han var först ut som chefredaktör för den nystartade kvällstidningen Expressen, vilket, som recensenten Lars Lönnroth skriver, ”idag inte [är] lätt att begripa”. ”Harrie har gått från en elittidning, DN, till en skittidning, säger många”, skriver Anders Ehnmark i Expressens recension. Publicistens gärning för det klassiska (i vidaste bemärkelse) går dock inte att ta miste på.

Han gjorde bland annat en mängd översättningar, inte minst från grekiskan, och ofta tillsammans med en annan kändis inom grekiskan i Sverige, Hjalmar Gullberg. Bland hans produktion kan nämnas Plutarchos Bioi paralleloi (”Jämförande levnadsteckningar”), Fåglarna och Lysistrate av Aristofanes, Menanders Dyskolos (”Fy för den sure eller Misantropen”). Från andra språk syns 1600-talsdramatikens Andromaque och Athalie av Racine samt Calderón de la Barcas Casa con dos puertas (”Hus med dubbel ingång”) jämte den mer oväntade ”detektivromanen” Strong poison (”Oskuld och arsenik”) av Dorothy L. Sayers, i samarbete med Dagny Henschen.

Vem kan däremot klandra Harrie för att han mot slutet av karriären blev melankolisk, kände sig främmande i tidningsvärlden och satt på fjärde våningen och rökte? Det är sannolikt en av de svåraste uppgifterna för en ”klassisk humanist” nu för tiden: att dagligen påminna sig om varför det man gör är viktigt och fortsätta finna nya sätt att förvalta kunskaper och vetande, som annars riskerar falla i glömska.

278843211707.jpg Ivar Harrie (t.v.) i sällskap med Bo Strömstedt, 1967. Foto: Gunnar Nilsson