En fråga jag ofta får är varför jag sysslar med antik grekiska. Den tämligen framfusiga frågan mjukas sedan vanligen upp med påståendet ”du ser lite grekisk ut”, följt av frågor i stil med ”Är du från Grekland?” eller ”Är du riktigt svensk?” Det korta svaret är att det är spännande, givande, roligt och viktigt.

Ett längre svar måste gå lite djupare. Relativt slumpartat valde jag humanistisk linje med helklassisk inriktning på gymnasiet (ja, det hette fortfarande så). Läraren (i både latin och grekiska) visade sig vara något av ett unikum: alltid påläst, medryckande, entusiastisk, uppmuntrande, korrekt men livaktig och full av bevingade ord såsom ”håll ordgrytan kokande!” och ”Bröd är så billigt i Italien – det är så billigt!” Det stod klart redan från början att timmarna med honom skulle vara något alldeles speciellt, inte minst framgick det av att hans namn stod på både latin– och grekiskaböckerna vi hade. I ärlighetens namn var det latinet som var roligast på gymnasiet; grekiskan kändes trots allt så främmande, otillgänglig och konstig. Det var först på universitetet och flera terminers studier i ämnet som jag verkligen förstod exakt hur speciell grekiskan är, och följaktligen gjorde jag det till mitt huvudämne. Jag har gett flera andra språk en ärlig chans, men inget har lyckats mäta sig med grekiskan.

Om jag ska vara fullständigt seriös kan det formuleras så här: en medfödd nyfikenhet och vilja att bättre förstå vad det innebär att vara människa finns hos alla, och grekiskans särställning som såväl form- som innehållsmässig grundläggare på så många områden inom det som idag kallas humaniora gör det grekiska språket och litteraturen otänkbara att ignorera. Det måste helt enkelt finnas några som sysslar med grekiska i varje land som värdesätter kunskaper om hur människor beter sig, vilka vi är, vad vi gör, varför och så vidare. Grekiskan är helt enkelt ovärderlig att kunna, och med denna kunskap följer även ett ansvar att dela med sig av den till andra. Och för alla som tror att studier i grekiska nödvändigtvis måste vara så högtravande som det nyssnämnda kan det nämnas att mina studier även innebär många resor till såväl Grekland som Italien, både privat och ”i tjänsten”.

Svaret på den andra frågan är: nej, jag härstammar inte från Grekland. (Parentetiskt kan jag nämna att jag för närvarande läser en kurs i nygrekiska, så kanske kan jag en vacker dag lura någon att tro att jag verkligen är grek.) Frågan om vem som är ”riktigt svensk” är så onyanserad och irrelevant att jag utan samvetskval lämnar den obesvarad.