universitetet


antikmuseum_goteborg

”Det fina med vårt museum är att det finns en massa olika tidsepoker och kulturer representerade. Vi har nästan allt, säger Ann-Louise Schallin”. Foto: Anders Simonsen

Göteborgs universitet, min alma mater, är aktuellt av flera anledningar just nu. Först och främst nyöppnade universitetets antikmuseum efter en längre tids renovering i slutet av januari. Här har såväl studenter som allmänhet möjlighet att se och kanske även vidröra antika föremål: ”Det är mycket viktigt att ha en möjlighet att se och känna på arkeologiskt material när man som student ska lära sig att tolka olika förhållanden och processer under antiken”, enligt Ann-Louise Schallin en av museets två föreståndare. Öppettiderna är lite snålt tilltagna, men inträdet är dock gratis: 15–18 tisdagar.

Den andra nyheten är att de klassiska språkämnena i Göteborg håller på att stärka sin Internetpräsenz med hjälp av en blogg, Klassiska språkbloggen. Till dags dato finns det inalles 10 läsvärda inlägg under rubriker som ”Att slå i lexikon”, ”Grekiska under 3000 år” liksom det mer oväntade ”Fornkyrkoslaviska — ett klassiskt språk”. Det är institutionens ordinarie personal som skriver under sina egna namn och tilltalet är tydligt riktat till den intresserade allmänheten. Särskilt positivt är att inläggen är öppna för vem som helst att kommentera. Jag får intrycket att universitetet gjort en rejäl satsning på ökad webbnärvaro med hjälp av just bloggar; snart sagt varenda institution har åtminstone en handfull olika bloggar av mer eller mindre officiell karaktär att erbjuda. I sammanhanget ska det också nämnas att även grekiskan vid Uppsala universitet har en blogg, som dock mer har karaktär av internt kalendarium än en utsträckt hand till allmänheten, som är fallet med Klassiska språkbloggen. I vilket fall som helst får kanske övriga universitet som erbjuder klassiska språk ta detta som en uppmaning att ta sig själva i kragen beträffande webbnärvaro.

gamlah1

Den gamla hovrättsbyggnaden från 1948 inhyser bland annat Antikmuseet och de klassiska språkämnena sedan flytten från Sveahuset 1996. Nu är det kanske snart dags för flytt igen.

Den sista saken är litet mer negativt laddad. De som var med sommaren 2012 kommer säkert ihåg hur GU:s ledning med rektor Pam Fredman i spetsen ville lägga ned ett stort antal språkämnen, däribland latinet och grekiskan, vilket bland annat fick till följd att undertecknad skrev ett skarpt brev till dem där jag argumenterade för varför de skulle låta bli. Det blev mitt mest lästa inlägg hittills, vilket väl visar att frågan väcker starka känslor. Nu är samma rektor i blåsväder igen i samband med att visionen om ”Campus Näckrosen” presenterats. Saken handlar i korthet om att universitetet ska hjälpa Göteborgsregionen att ”sticka ut” extra mycket i samband med stadens 400-årsjubileum som äger rum 2020. Campus Näckrosen är ett samlingsnamn på de förändringar som är planerade för området kring Näckrosdammen; parentetiskt bör det också nämnas att förändringarna är tänkta att ha en sammanknytande effekt. Pam Fredman: ”Tillsammans med universitetsbiblioteket ska det knyta samman Göteborgs kulturstråk – från operahuset vid hamnen, via Kungsportsavenyn och Götaplatsen – med det evenemangsstråk som tar sin början vid Korsvägen.” Denna sammanknytning skulle bland annat innebära att Gamla Hovrätten måste rivas, vilket förstås har väckt ont blod hos många. Så sent som igår hölls ett öppet möte där intresserade erbjöds tillfälle att ställa frågor till de ansvariga. Föga förvånande blev få frågor besvarade. GP har samlat alla artiklar i ämnet här.

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckareDen antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Grekiska och bysantinska seminariet vid Uppsala universitet (Institutionen för lingvistik och filologi) bjuder nu in till tre spännande och intressanta möten i tät följd. På onsdagen den 7 december äger två av dessa rum, medan det tredje är förlagt till torsdagen den 8. Översättning och Dimitrios Iordanoglou verkar vara de två röda trådarna i samtliga programpunkter. Jag kommer själv att delta i det andra evenemanget, och jag har tänkt inleda med att berätta om pindaroshistorien som ägde rum här på min blogue, samt säga några ord om de ansatser till översättning jag själv håller på med. Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Nedan följer seminariets information om evenemangen i lätt bearbetad form. Jag har också byggt på med korta presentationer av de olika deltagarna. Om du är osäker på hur man hittar på Humanistiskt centrum, använd denna pdf-guide.

Christina Ouzonidis är en av de drivande bakom Teatr Weimar i Malmö, ett scenkonstkollektiv med ett verksamhetsfält som sträcker sig mellan teater, konst, poesi och modern konstmusik.

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 14.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vad kan man göra med grekiska klassiker idag? — en diskussion om antikbruk
Diskussionen inleds av två unga kulturpersonligheter som talar utifrån sina egna erfarenheter av antikbruk i dagens Sverige.
Christina Ouzounidis, ”Myten – en stöld”
Dimitrios Iordanoglou, ”Rör inte min klassiker!”

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 16.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vem ska översätta grekiska klassiker och hur? — en diskussion om översättning
Diskussionen inleds av en grupp översättare och forskare som talar utifrån sina egna erfarenheter.
Johanna Akujärvi, Dimitrios Iordanoglou, Lars Nordgren, Jan Stolpe och Göran Svärd

Torsdagen den 8 december 2012, kl. 13.15-15.00, i rum 9-3042 (Engelska parken)
Dimitrios Iordanoglou presenterar ett pågående översättningsprojekt, en svensk översättning av den retoriska texten Dissoi logoi.

Deltagarna
Christina Ouzounidis arbetar som dramatiker och regissör. Hon skriver och regisserar såväl för sin egen scen som för större scener, bland annat Stockholms Stadsteater, Dramaten och Sveriges Radio. Hon har också arbetat med ny svensk poesi och gjort hörspel och uppsättningar av poeter som Ida Börjel, Helena Eriksson och Martin Högström. Ouzounidis har blivit uppmärksammad för pjäser som Heterofil, Lagarna och Vit, rik, fri. Under året är hon aktuell med just Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater.

Dimitrios Iordanoglou bor för närvarande utomlands, men gör alltså ett gästspel i Sverige nästa vecka. (Foto: Pelle Johansson, UNT)

Dimitrios Iordanoglou är fil. dr i grekiska (Uppsala) och författare till Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen (Glänta 2009) samt Iliaden — en cover (Ruin 2010). Han var senast aktuell som medredaktör till G(l)ömda historier  klassiska normer och antik kritik (Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet 2011), där han bland annat skrev om bruket av antiken och om Iliaden och svensk hiphop.

Johanna Akujärvi är fil. dr i grekiska (Lund) och arbetar för närvarande med ett projekt om svenska översättare av antik litteratur från 1500- till 2000-talet. Hon har också översatt Aristoteles Retoriken, som för närvarande är under faktagranskning och ges ut av Retorikförlaget.

Lars Nordgren är jag själv, doktorand och lärare i grekiska (Stockholm). Jag är precis i slutfasen av att färdigställa min avhandling, och ska — god willing, weather permitting — disputera under vårterminen 2012. Jag arbetar även på lediga stunder med en översättning av Acharnerna och Kvinnornas folkförsamling, de två komedier av Aristofanes som aldrig tidigare översatts till svenska.

Jan Stolpe är översättare, främst från grekiska och franska. Han är kanske mest känd för sina översättningar av Platons samlade skrifter, men står även, bland mycket annat, bakom översättningar av de tre stora tragediförfattarna, vilka han gjort tillsammans med poeterna Göran Eriksson och Lars-Håkan Svensson. Han arbetar just nu med att översätta Montaignes essäer, för andra gången.

Göran Svärd är poeten som nyligen publicerade ett urval av Pindaros lyrik i svensk översättning. Han har tidigare gett ut en diktsamling, Förbidan, på eget förlag, och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4.

Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<

Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.

Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.

En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten ”har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:

”Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: ”Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)

Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.

Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring  2100 år sedan. GS har valt att  gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]

Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.

GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: ”På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.

Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)

Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,

Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.

Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,

Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.

Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.

Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.

I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter ”Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: ”Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, ”eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.

Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar ”så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.

Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.

Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ’till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem ”får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast ”legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.

Gillar du att arbeta med text, men även att arbeta med händerna? Då är kanske papyrologi något för dig! Bilden visar ett privat brev från 100-talet av okänt ursprung. (P.Oslo III 156)

I augusti förra året skrev jag att papyrologi etablerats som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Fram till idag har det dock endast funnits en praktiserande papyrolog på plats. Nu utlyser man emellertid en forskartjänst i klassiska språk knutet till projektet ”Editing papyrus texts from the collection of the Oslo University Library”, delvis finansierat av norska forskningsrådet. Så om du (1) har en magisterexamen eller motsvarande i ”antik grekiska eller liknande ämnen som klassisk filologi, klassiska språk eller historisk språkvetenskap”, (2) är intresserad av att göra editioner med översättning och kommentar, främst ur ett språkhistoriskt perspektiv samt (3) kan tänka dig att flytta till Oslo, finns det bara en sak att göra: gör en grym ansökan och skicka in den innan den 15/9 2011!

Läs mer om papyrologi på institutionens sida,  eller forskningsprojektets sida.

Läs också den tentativa innehållsförteckningen till den aktuella utgåvan.

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. [...] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

Anastasia Maravela är också ansvarig för projektet att ge ut de resterande papyrerna i samlingen. Närmast väntar volym fyra, som innehåller 45 texter med transkription, översättning och kommentar.

Imorgon, fredagen den 27 augusti klockan 13, öppnar en länge emotsedd utställning på Oslos universitetsbibliotek som högtidlighåller dess hundraårsjubilerande papyrussamling. 1910 reste professor Samson Eitrem till Egypten och köpte för egna pengar några papyrer som han sedan donerade till UB. Han reste senare vid ytterligare tillfällen, denna gång utrustad med särskilda fondmedel, och köpte stora mängder papyrer att ta med sig tillbaka. Universitetsbibliotekets samling omfattar idag omkring 2200 exemplar, och bland dessa återfinns några riktiga godbitar, som vi ska se. Jubileumsutställningen, ”Fra Nilens bredder”, markerar också etableringen av papyrologi som forskningsfält vid universitetet i Oslo. Detta har möjliggjorts genom att papyrologen Anastasia Maravela sedan förra året har fast anställning vid IFIKK, (institutionen för filosofi, idéhistoria, konsthistoria och klassiska språk).

Vad är det då för texter som ställs ut? Jag har här valt ut några som jag tycker är särskilt intressanta. P. Oslo 1, exempelvis, kan omöjligen återges här i sin helhet, då det rör sig om en nära 2,5 meter lång papyrusrulle. Dess innehåll är även det spektakulärt: inte mindre än 371 rader av trollformler och besvärjelser, många dessutom med illustration. Den första sträcker sig över 34 rader och ser ut på följande sätt:

Lyckligtvis, för alla som inte obehindrat kan läsa antika grekiska papyrer, finns det böcker som ”The Greek Magical Papyri in Translation”, där denna text har nummer XXXVI. 1-34. Översättningen lyder:

Charm to restrain. Works on everything: Taking a lead lamella, hammered out while cold, draw with a bronze stylus the creature below and [write] the names, and deposit it nearby and in front [the person]: ”Come Typhon, who sit on the under[world] gate; / IŌ PAKERBĒTH IŌ BOLCHOSĒTH IŌ APOMPS IŌ SESENRŌ IŌ BIMAT IAKOUMBIAI ABERRAMENTHŌOY LERTHEXANAX ETHRELYOŌTH MEMAREBA, of Seth, BOLKOL, fear your uninhibited son.”

Bland de andra besvärjelserna som ryms i samma papyr finns exempelvis en ”charm to restrain anger and to secure favor and an excellent charm for gaining victory in the courts” och en ”marvelous love spell of attraction, than which none is greater”. Ni förstår nog själva varför utställningen borde bli välbesökt.

Nästa text, P. Oslo inv. 1413, är världsberömd. Det rör sig om ett av de få bevarade exemplen på en tonsatt text, ett libretto med noter, skulle man kunna säga. Jämte Seikilos-sången och en handfull andra är detta de enda antika noterna som finns kvar idag. Texten är skriven med extra mycket utrymme mellan raderna, där alltså noterna är markerade. Ett försök på att rekonstruera hur det kan ha låtit är gjort av den spanska gruppen Atrium Musicae de Madrid: ”Papyrus Oslo A/B Epilogos-Katastrophe”. Textutgåvan verkar dessvärre endast finnas på biblioteket på SFII, så jag kan inte återge texten.

"Det finns, som ni ser, luckor i texten." Klicka på bilden för högre upplösning.

Den sista bilden jag bjuder på är inget mindre än den äldsta bevarade självdeklarationen (eller selvangivelse, som det ju heter på norska), tillhörande en 35-årig kvinna, hennes femårige son samt dennes förmyndare. Utöver information om deras skattepliktighet finns det även uppgifter om individuella kännetecken, vilket gör att dokumentet även kunde fungera som en sorts identifikationshandling. Dokumentet är skrivet i kejsar Tiberius tjugonde regeringsår, vilket alltså innebär år 34. Inte heller här har jag lyckats få fatt i någon edition, så ni får hålla till godo med själva dokumentet.

Man kan söka digitalt bland ett urval av papyrerna på OPES, Oslo Papyri Electronic System, men denna tjänst är nog främst avsedd för experter. Den som har ytterligare frågor om utställningen kan vända sig direkt till Anastasia, och om man snarare undrar över papyrerna generellt till denna sida, eller till Gunn Haaland, bibliotekarie och ansvarig för samlingen. Utställningen pågår bara fram till och med den 8 oktober, så skynda er att åka dit!

Nu har det äntligen hänt — ett revolutionerande genombrott i forskningen på antik filosofi som kommer att ändra vår syn på den antika tankevärlden. Eller rör det sig bara om en forskare som har haft lite för mycket fritid? Ni får lov att döma själva.

ScienceDaily meddelade i alla fall igår att en viss Dr John Bernard ”Jay” Kennedy visat att Platons skrifter är uppbyggda enligt en musikalisk struktur, influerad av pythagoréernas lära om sfärernas harmoni. Eftersom antik musikteori huvudsakligen baserades på matematik, skulle detta i sin tur alltså innebära att Platon dolde en allvarlig religionskritik i själva den form han skrev sina skrifter. Den vid tiden rådande uppfattningen var ju att det var gudarna som bestämde naturens ordning och inte ”naturlagarna” som vi känner dem; den som påstod det kunde bli avrättad för sitt kätteri, såsom exempelvis Sokrates, Platons läromästare, blev. Nu heter det alltså att Kennedy har knäckt ”Platonkoden”, det vill säga att vi nu, med hjälp av hans forskningsresultat, till slut kommer att kunna förstå vad Platon egentligen ville säga med sina skrifter. Hurra.

Webbsidan bjuder även på några mer eller mindre vetenskapliga illustrationer.

På gammalt Beatles-manér drar sig inte Kennedy för att även dra in Jesus i det hela:

“It is a long and exciting story, but basically I cracked the code. I have shown rigorously that the books do contain codes and symbols and that unravelling them reveals the hidden philosophy of Plato.”
He added: “The result was amazing. It was like opening a tomb and finding new set of gospels written by Jesus Christ himself.” (The Telegraph)

Litar du på forskningsresultaten från denne man?

Nu är det en gång så att Kennedys forskningsresultat i förstone framstår som ofattbart spekulativa. Till att börja med är hans system baserat på en av honom själv rekonstruerad version av Platons originalmanuskript, i enlighet med antik stichometri. Ja, ni läste rätt; alla resultat skulle i så fall vara baserade på hans uppfattning om hur Platons originalmanuskript eventuellt såg ut. Jag slutar gräva här. Liknande spekulationer med Bibeln som utgångspunkt har prövats tidigare, och i ett diskussionsforum från 2005 dyker även Platon upp. En bloggare avslutar sitt kritiska inlägg med några tveeggade citat hämtade från Platon, vilka i sin tur är hämtade från University of Manchesters pressrelease:

“Ignorance: the root of all evil.”
“Only the dead have seen the end of war.”
“The price good men pay for indifference to public affairs is to be ruled by evil men.”
“Wise men talk because they have something to say; fools, because they have to say something.”

Den som till äventyrs vill fördjupa sig ytterligare i saken har möjlighet att få full insyn i Kennedys material via dennes webbsida. Ett av alla dokument, ”The Musical Structure of Plato’s Dialogues – A Quick Guide to the Strongest Evidence” (pdf), inleds med ett citat från dialogen Filebos (17c11-e1), där Sokrates lägger ut texten om kopplingen mellan visdom och musik. Jag återger originalet jämte Stolpes översättning som avslutning:

Ἀλλ’, ὦ φίλε, ἐπειδὰν λάβῃς τὰ διαστήματα ὁπόσα
ἐστὶ τὸν ἀριθμὸν τῆς φωνῆς ὀξύτητός τε πέρι καὶ βαρύτητος,
καὶ ὁποῖα, καὶ τοὺς ὅρους τῶν διαστημάτων, καὶ τὰ ἐκ τού-
των ὅσα συστήματα γέγονεν—ἃ κατιδόντες οἱ πρόσθεν παρ-
έδοσαν ἡμῖν τοῖς ἑπομένοις ἐκείνοις καλεῖν αὐτὰ ἁρμονίας,
ἔν τε ταῖς κινήσεσιν αὖ τοῦ σώματος ἕτερα τοιαῦτα ἐνόντα
πάθη γιγνόμενα, ἃ δὴ δι’ ἀριθμῶν μετρηθέντα δεῖν αὖ φασι
ῥυθμοὺς καὶ μέτρα ἐπονομάζειν, καὶ ἅμα ἐννοεῖν ὡς οὕτω
δεῖ περὶ παντὸς ἑνὸς καὶ πολλῶν σκοπεῖν—ὅταν γὰρ αὐτά
τε λάβῃς οὕτω, τότε ἐγένου σοφός…

Men, käre vän, när du har fattat hur många och hurdana
intervallen är bland höga toner och låga, vilka tonsteg som
bestämmer intervallen och vilka tonföljder som kan skapas av
dem — saker som våra förfäder upptäckte och överlämnade
till oss efterkommande under namnet skalor, liksom de lärde
oss att det i kroppens rörelser finns andra, liknande företeelser
som kan mätas med tal och som man enligt dem bör kalla
rytmer och takter, och på det sättet ska man enligt dem söka
efter enhet och mångfald på alla områden, det måste man
också förstå — när du alltså har fattat saker och ting på det
sättet, då har du blivit sakkunnig…

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.