översättning


Sappho

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

obbink

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och har den fina lilla detaljen att boken är osprättad.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas 'Sappho and Alcaeus' ger en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är "den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar" (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckareDen antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Bokens katalogtext, eller ‘blurb’, lyder: Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

I september förra året blev jag tillfrågad om jag hade lust att hjälpa till med ordförklaringarna till en nyöversättning av en modern klassiker. Och när jag fick veta att det rörde sig om James Joyces Ulysses var det ett lätt beslut.  Hur kan man säga nej till ett så spännande uppdrag?

Nu är alltså översättningen färdig och finns att köpa i bokhandeln. För dem som är särskilt intresserade av översättningsarbetet finns även en bok om detta: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Man kan också träffa översättaren själv, Erik Andersson, som väl är mest känd för sin nyöversättning av Tolkiens ringen-trilogi, på ett ‘jubileumsprogram‘ på Stockholms stadsteater, måndagen den 13/2 kl. 17.30. Biljettpriset inkluderar enligt uppgift bourgogne och gorgonzola, men dessvärre ingen njure. Mer om översättaren kan man även läsa här. Recensionsdatumet är satt till den 3/2.

Ordlistan är, enligt förlaget, endast tänkt som ett första hjälpmedel för läsaren; ”det finns ju massor man skulle kunna förklara eller diskutera i noter om man vill öppna Ulysses mångtydighet för läsaren, men därtill finns inte utrymme”, hette det. Eftersom jag för tillfället försöker lägga så mycket tid som möjligt på att avsluta arbetet med avhandlingen, har det inte blivit så mycket tid över för nya inlägg i detta forum. Jag tänkte dock att det kunde vara kul att dela med mig av några utläggningar jag gjorde till redaktören för översättningen, i samband med mina kommentarer till översättningen. Jag har förstås tagit tillfället i akt att redigera och utöka dessa litet grand.

Grekiska generellt
Joyce verkar generellt begära av sin läsare att han eller hon ska kunna en del grekiska (bland flera andra språk) för att hänga med i svängarna. Redan precis i början av det första kapitlet samtalar Mulligan och Dedalus när den förre brister ut i en tirad om havet (den engelska texten är hämtad härifrån):

God! he said quietly. Isn’t the sea what Algy calls it: a great sweet mother? The snotgreen sea. The scrotumtightening sea. EPI OINOPA PONTON. Ah, Dedalus, the Greeks! I must teach you. You must read them in the original. THALATTA! THALATTA! She is our great sweet mother. Come and look.

- Du store, sade han stilla. Visst är havet precis vad Algy kallade det: en stor mild moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. Epi oinopa ponton. Å grekerna, Dedalus! Jag måste undervisa dig. Du måste läsa dem i original. Thalatta, thalatta! Hon är vår stora milda moder. Kom och se.

‘Bekransade oxen’
En annan grekrelaterad sak är Stephens olika tillnamn, vilka har fått lite olika förklaringar på sina håll. På sidan 210 (kap. 9) skymtar en referens till den tidigare romanen Portrait of the Artist as a Young Man (POTAYM) förbi i det kryptiska Bous Stephanoumenos, vilket Stephen blir kallad av några skolkamrater: Bous Stephanoumenos! Bous Stephaneforos! Dessa båda uttryck återkommer på sidan 407 (kap. 14). Stephens namn, som ju är Stefan eller Staffan på svenska, härstammar från det grekiska substantivet στέφανος (stephanos), som betyder just krans (eller krona). De som bar krans i det antika Grekland var såväl ämbetsmän, vinnare av idrottstävlingar, nygifta m. fl. Formen στεφανούμενος (stephanoumenos) är ett passivt presens particip av verbet στεφανῶ (stephano, bekransa) som alltså betyder ‘bekransad’. στεφανήφορος (stephanephoros) är snarlikt, och betyder ungefär ‘kransbärare’. Jag har sett en annan förklaring i Peter Mahons ‘Joyce for the Perplexed‘ (2009), som hävdar att Bous Stephanoumenos ”means, roughly, ‘ox-soul of Stephen’ ”. I samma mening förklaras Bous stephaneforos med ‘ox as garland-bearer for sacrifice’, vilket enligt min mening inte är den enda tänkbara förklaringen. στεφανηφόρος (med annan accentuering) är exempelvis även en vedertagen ämbetstitel för dem som tilläts bära krans (eller krona) i tjänsten, såsom archonterna i exempelvis Athen. Man tänker så klart även på Demosthenes, vars kranstal ju också är hans mest berömda. Samtidigt är det givetvis så att människor under långa tider och i många kulturer även har smyckat (offer)tjurar med kransar, och den som är väl påläst i bibeln (säkert Joyce!) tänker kanske på en viss Stephanos som förekommer i apostlagärningarna (6-8), och senare i samma bok kommer också prästen i zeustemplet med tjurar och kransar i avsikt att offra (14.13).

Bekransade oxar förekommer även på antika avbildningar. Här är ett exempel från museet i Efesos. Bilden är hämtad från bloggen ‘Leon’s message board’, som också tar upp stället i apostlagärningarna. © Leon Mauldin.

Jag ser i ‘James Joyce Quarterly‘ att D. Gifford troligen är upphovsman till Mahons båda tolkningar. Enligt artikeln säger Gifford att ” ‘Bous Stephanoumenos’ is schoolboy Greek for the ox-soul or bull-soul of Stephen”, men jag förstår inte vad det ska betyda. Att han kallar det ‘schoolboy Greek’ handlar om stället i POTAYM, där det är just skolpojkar som ropar namnen efter Stephen Dedalus. Det som ställer till med bekymmer är talet om ‘soul’. Kanske är det ‘soul’ i den mening som på svenska snarast skulle översättas med ‘hjärta’, ”bildligt om detta organ som (tänkt) säte för känslor, minnen etc.” (NE:s svenska ordbok)? Gifford avsåg kanske att ge en egen tolkning av stället, vilken inte nödvändigtvis stämmer överens med det Joyce hade i åtanke. Senare (och sannolikt greklösa) kommentatorer, som Mahon, Johnson (vars not ger ett förvirrat intryck) och Feshbachs svårsmälta ”angelic ox”, verkar därefter ha plockat upp denna tolkning och tagit den för en förklaring istället. Å andra sidan begår den som hävdar att den ena eller andra tolkningen av texten är den ”riktiga” eller ”enda” ett övertramp. Om jag vågar uttala mig om Joyces avsikter (men vem kan göra det, egentligen?), så antar jag att det här just handlar om flertydigheten och den rika associationsmöjligheten. Någon ‘själ’ har jag dock mycket svårt att hitta.

Angående namnet på romanen
Tidigare översättningar till svenska av romanen har, naturligt nog, kan man tycka, hetat Odysseus. Bakgrunden till att Joyces originaltitel är Ulysses är att britterna sedan gammalt känner antikens gudars och hjältars namn i deras latiniserade form. Därför heter Zeus Jove (efter Iuppiter, Iovis), Artemis Diana, Apollon Apollo, och Odysseus Ulysses (lat. Ulixes). Det är ju inte heller så enkelt att vi i svenskan hämtar alla namn direkt från grekiskan; många av oss säger nog hellre Herkules (lat.) än Herakles (grek.), kanske också Neptunus (lat.) hellre än Poseidon (grek.). Lagerlöfs originalöversättningar av Iliaden och Odysséen använder sig också i oväntat hög grad av de latiniserade namnformerna; som exempel kan nämnas Ajas istället för Ajax och, ja, just det, Ulysses för Odysseus — detta trots att verkets titel i densammes översättning likafullt lyder ”Homeros’ Odyssée”. Ryktet gör för övrigt gällande att Svenska Akademien planerar att ge ut Lagerlöfs båda homerosöversättningar i sin klassikerserie — i år är det 100 år sedan Iliaden publicerades. Tills vidare finns de att läsa hos runeberg.org: Iliaden och Odysséen.

Svaret jag fått från förlaget angående det nya namnvalet är att man vill markera att det är en nyöversättning, samt följa det val man gjort i de flesta andra länder vid översättningen. Jag kände själv ett skav först, men ju mer jag hör det desto bättre tycker jag att det passar. Det går också helt i linje med tidens trend i filmtitlar; att inte översätta dem alls har ofta visat sig vara det bättre alternativet.

Grekiska och bysantinska seminariet vid Uppsala universitet (Institutionen för lingvistik och filologi) bjuder nu in till tre spännande och intressanta möten i tät följd. På onsdagen den 7 december äger två av dessa rum, medan det tredje är förlagt till torsdagen den 8. Översättning och Dimitrios Iordanoglou verkar vara de två röda trådarna i samtliga programpunkter. Jag kommer själv att delta i det andra evenemanget, och jag har tänkt inleda med att berätta om pindaroshistorien som ägde rum här på min blogue, samt säga några ord om de ansatser till översättning jag själv håller på med. Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Nedan följer seminariets information om evenemangen i lätt bearbetad form. Jag har också byggt på med korta presentationer av de olika deltagarna. Om du är osäker på hur man hittar på Humanistiskt centrum, använd denna pdf-guide.

Christina Ouzonidis är en av de drivande bakom Teatr Weimar i Malmö, ett scenkonstkollektiv med ett verksamhetsfält som sträcker sig mellan teater, konst, poesi och modern konstmusik.

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 14.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vad kan man göra med grekiska klassiker idag? — en diskussion om antikbruk
Diskussionen inleds av två unga kulturpersonligheter som talar utifrån sina egna erfarenheter av antikbruk i dagens Sverige.
Christina Ouzounidis, ”Myten – en stöld”
Dimitrios Iordanoglou, ”Rör inte min klassiker!”

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 16.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vem ska översätta grekiska klassiker och hur? — en diskussion om översättning
Diskussionen inleds av en grupp översättare och forskare som talar utifrån sina egna erfarenheter.
Johanna Akujärvi, Dimitrios Iordanoglou, Lars Nordgren, Jan Stolpe och Göran Svärd

Torsdagen den 8 december 2012, kl. 13.15-15.00, i rum 9-3042 (Engelska parken)
Dimitrios Iordanoglou presenterar ett pågående översättningsprojekt, en svensk översättning av den retoriska texten Dissoi logoi.

Deltagarna
Christina Ouzounidis arbetar som dramatiker och regissör. Hon skriver och regisserar såväl för sin egen scen som för större scener, bland annat Stockholms Stadsteater, Dramaten och Sveriges Radio. Hon har också arbetat med ny svensk poesi och gjort hörspel och uppsättningar av poeter som Ida Börjel, Helena Eriksson och Martin Högström. Ouzounidis har blivit uppmärksammad för pjäser som Heterofil, Lagarna och Vit, rik, fri. Under året är hon aktuell med just Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater.

Dimitrios Iordanoglou bor för närvarande utomlands, men gör alltså ett gästspel i Sverige nästa vecka. (Foto: Pelle Johansson, UNT)

Dimitrios Iordanoglou är fil. dr i grekiska (Uppsala) och författare till Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen (Glänta 2009) samt Iliaden — en cover (Ruin 2010). Han var senast aktuell som medredaktör till G(l)ömda historier  klassiska normer och antik kritik (Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet 2011), där han bland annat skrev om bruket av antiken och om Iliaden och svensk hiphop.

Johanna Akujärvi är fil. dr i grekiska (Lund) och arbetar för närvarande med ett projekt om svenska översättare av antik litteratur från 1500- till 2000-talet. Hon har också översatt Aristoteles Retoriken, som för närvarande är under faktagranskning och ges ut av Retorikförlaget.

Lars Nordgren är jag själv, doktorand och lärare i grekiska (Stockholm). Jag är precis i slutfasen av att färdigställa min avhandling, och ska — god willing, weather permitting — disputera under vårterminen 2012. Jag arbetar även på lediga stunder med en översättning av Acharnerna och Kvinnornas folkförsamling, de två komedier av Aristofanes som aldrig tidigare översatts till svenska.

Jan Stolpe är översättare, främst från grekiska och franska. Han är kanske mest känd för sina översättningar av Platons samlade skrifter, men står även, bland mycket annat, bakom översättningar av de tre stora tragediförfattarna, vilka han gjort tillsammans med poeterna Göran Eriksson och Lars-Håkan Svensson. Han arbetar just nu med att översätta Montaignes essäer, för andra gången.

Göran Svärd är poeten som nyligen publicerade ett urval av Pindaros lyrik i svensk översättning. Han har tidigare gett ut en diktsamling, Förbidan, på eget förlag, och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4.

Noterade av en händelse att Norge i dag har begåvats med en alldeles ny bibelöversättning, bibel 2011. Egentligen rör det sig om två översättningar, eftersom den som väntat presenteras på bokmål och nynorsk. Bibelns betydelse för filologin, såväl historiskt som i modern tid, kan svårligen överskattas, och i egenskap av helig skrift för miljoner (eller är det miljarder?) och kulturellt allmängods i västvärlden förtjänar ‘böckernas bok’ onekligen mycket uppmärksamhet. Att andra halvan är skriven på grekiska kvalificerar givetvis nyheten att presenteras närmare i detta forum.

På Verdens Gangs webbsida möter oss dessa unga entusiaster — men man frågar sig försiktigt om de inte möjligen är inhyrda skådespelare... (Foto: VG)

I Oslo övernattade entusiaster utanför bokhandlarna för att komma över ett exemplar så fort som möjligt — detta att köa länge för att få konsumera först verkar för övrigt vara en viktig, men svårbegriplig ritual för moderna människor, världen över. Men visst är det en stor sak, även om den senaste översättningen endast är 33 år gammal. I Sverige kom den senaste kompletta översättningen 1999. Den kallas Bibel 2000 eftersom den blev komplett först under det året. Arbetet var ett beställningsverk av regeringen, och resultatet presenterades i den alltigenom oandliga skriftserien SOU, som nummer 1999:100 .

Till den svenska översättningen anlitades förutom specialister på de antika språken även moderna så kallade stilister, bland annat Tomas Tranströmer. Avsikten var, enligt nämnde poet, ”inte att texterna skulle te sig överdrivet färgade av moderna stilmedel eller av stilistens eget sätt att skriva i sitt författarskap, utan att de skulle bilda ett naturligt språkligt sammanhang för nutida människor, men samtidigt ge en trogen bild av skillnaderna i stilnivå och form hos grundtexterna.”

Knausgård — snart även i en bibel nära dig. (Foto: DN)

I den nya norska översättningen har man gått till väga på ett liknande sätt. För att ‘ta tillvara de litterära uttryckssätt och -tekniker som används av de bibliska författarna‘ har man således anlitat norska författare såsom Karl Ove Knausgård och Inger Bråtveit, liksom den här på bloggen tidigare omtalade Jon Fosse. Översättningen är enligt bibel.no av ‘grundtextnära’ typ, i likhet med exempelvis King James Version, till skillnad från de två andra huvudtyperna, ‘meningsnära’/idiomatisk och ‘mottagarnära’. Detta betyder dock inte att man försökt behålla ett ålderdomligt språk; konservativa läsare kommer sannolikt att studsa på den nygamla formuleringen (som lanserades ‘redan’ 2005) ‘Vår far i himmelen’, som ersatt den mer traditionella ‘Fader vår’. Ålderdomliga ord har också ersatts med modernare varianter, ‘skjøge’ har exempelvis bytts ut mot ‘hore’.

Exempeltext ur 'litteraturutgåvan', Jobs bok, 16e kapitlet. Den svenska översättningen lyder: Job sade: Sådant har jag hört så det räcker, eländiga tröstare är vad ni är. Har du slutat prata i vädret, eller har du mer på hjärtat?

Projektledaren för den nya översättningen, Dag Smemo, är entusiastisk över resultatet: ”Den nye Bibelen er holdt i et frisk og godt språk og oversettelsen er solid og skikkelig og holder kontakten med grunntekstene.” Det låter onekligen lovande. Boken kan beställas på bibel.no. Bland de olika utgåvorna återfinns även en annan nymodighet: en ‘litteraturutgåva’ bestående av bibelns alla böcker presenterade som sammanhängande text, utan versnummer, fotnoter, korshänvisningar och liknande. Kanske kan en sådan utgåva hjälpa till att locka en ny publik?

Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<

Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.

Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.

En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten ”har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:

”Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: ”Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)

Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.

Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring  2100 år sedan. GS har valt att  gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]

Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.

GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: ”På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.

Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)

Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,

Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.

Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,

Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.

Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.

Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.

I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter ”Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: ”Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, ”eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.

Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.

Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar ”så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.

Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.

Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ’till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem ”får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast ”legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.

Ann Petrén, här i rollen som Klytaimnestra, spelar i höst även i Christina Ouzounidis 'Vit, rik, fri'.

I ljuset av alla nedskärningar som ständigt annonseras inom humaniora i allmänhet och antikrelaterade studier i synnerhet är det med dubbla känslor jag står inför uppsättningen av Aischylos Orestien på Stockholms stadsteater. Självklart är jag entusiastisk, spänd av förväntan och ivrig att få se föreställningen (jag har biljetter till generalrepetitionen nu på fredag), men samtidigt känner jag oftare och oftare att varje tillfälle antiken ges en chans att visa upp sig i någon form är just det tillfälle som kan fälla avgörandet om ämnena ska finnas kvar i framtiden. Å ena sidan är det bra att då och då behöva rättfärdiga ämnets existens, men samtidigt är det svårt att få tillfälle till fördjupning om man ständigt måste uppehålla sig vid det mest tillgängliga och begripliga. Jag har ofta haft känslan vid kursstarter på såväl universitet som gymnasium: ‘nu vilar det på mina axlar om nästa generation ska bry sig överhuvudtaget’. Är det rimligt att känna så? Nescio. Sed fieri sentio et excrucior.

Nåväl! På fredag är det alltså dags igen. Orestien är sannolikt bland de mest spelade antika dramerna i vår tid, och inte utan skäl. Det familje- och skuldorienterade innehållet är lätt för oss att känna igen sig i och att göra tillgängligt för vår tids människor. Produktionsteamet har denna gång valt att låta dramat utspela sig i 30-talsmiljö, bland annat för att dagens publik ska ha lättare att relatera till det visuella uttrycket; redan 1800-talet känns helt enkelt för främmande. I en intervju på teaterns webbsida förklarar Magdalena Åberg vidare om bakgrunden till scenografin:

Första världskriget hade kostat så många män livet att proportionerna mellan de två könen för första gången i modern historia var alldeles ur balans. Unga flickor får pojkutseende och börjar förvärvsarbeta. I den bildade medelklassen höll man salong. Borgerligheten identifierade sig med det klassiska Grekland — ett sätt att ge sig själv tyngd. Det finns en arsenal av grekiska attribut, pelare till exempel, i Art Deco, det rådande stilidealet. Man klädde upp sig — världen skulle gå under men man höll på formerna. Kvinnornas klänningar hade draperingar som var inspirerade av den grekiska kitonen. Allt var oerhört hårt hållet, kontrollerat. Både av klass och av form. Männens frånvaro under första världskriget hade förvisso lett till mer frihet och makt för kvinnorna. Men till vilket pris? Det är en situation som går att känna igen i Aischylos drama.

Ted Hughes (1930-1998) och Lars Forssell (1928-2007)

Något bör också nämnas om själva texten till uppsättningen. Man får nämligen lite olika information beroende på var man tittar. Orestien av Aischylos, ‘översättning Lars Forssell‘ står det i pjäsinfot, medan det på själva webbsidan framgår att pjäsen är ‘av Aischylos i Ted Hughes tolkning’ och översatt av nämnde Forssell. Det rör sig alltså om två översättningar, först från grekiskan till engelska (av Hughes, postumt utgiven 1999), och därefter från engelska till svenska (av Forssell, något år senare). Jag har försökt få tag i den svenska texten, bland annat för att läsa igenom den i förväg, men det har visat sig svårare än svårt. Teatern hänvisade mig till förlaget, som i sin tur varit svårflirtat, närmast misstänksamt. Jag har givetvis försökt hitta texten på bibliotek, men utan framgång. Det rör sig om ett unikum bland översättningar av grekiska dramatiska texter och är därför högintressant att undersöka av flera anledningar. Se även tidigare åsikter om Hughes/Forssells översättningar bland kommentarerna här.

Just i detta ögonblick finns det ett fåtal platser kvar både till genrepet och till premiären. Passa på att skaffa dig biljetter, du också!

Det är med växande oro jag noterar att de antikorienterade bloggarnas uppdateringsfrekvens har avtagit betänkligt under det senaste halvåret. Man kan anta att olika orsaker ligger bakom detta, och det mest troliga är kanske att upphovsmännen istället ägnat sin tid åt sina mer traditionellt definierade arbeten. Oron jag känner är just att dessa arbeten tvingat dem att avstå från detta mer omvärldstillvända arbete som bloggandet är. Den senaste tiden har det emellertid dykt upp en ansenlig mängd böcker intressanta för oss med ett öga för antikens Grekland, och vi får helt enkelt hålla till godo med dessa så länge. Jag har som vanligt haft ambitionen att göra mer än att bara nämna deras namn. Utan att vara alltför ursäktande vill jag dock påminna om att min tillvaro för närvarande inte tillåter mig att lägga ned den tid jag skulle vilja på just läsning. Jag har idag alltså inte för avsikt att recensera, utan främst ge en fingervisning om vad de olika böckerna verkar ha att ge.

Den stirriga uppsynen på bokens omslag tillhör kejsar Konstantin avbildad i kolossalformat. Idag finns huvudet till beskådan på Konservatorspalatsets gård i Rom.

I början av året kom en historieinriktad bok: Medelhavsvärlden: 3000 år av historia, avsedd för grundkurser i historiska ämnen på universitet och högskolor. En snabb genomläsning av innehållsförteckningen ger vid handen att författaren, Eva Queckfeldt, verkar ha anlagt en ganska ledig ton i boken, något som till viss del också bekräftas av det ”smakprov” av boken som erbjuds via förlagets webbsida. Jag delar exempelvis inte författarens uppfattning att det skulle vara en ”bisarr” idé för oss att ligga till bords. Till glädje för alla Greklandsintresserade råkar detta smakprov händelsevis vara just de första sidorna (51-58) ur kapitlet ”Området kring Egeiska havet”, och omfattar en generell översikt av tiden från den minoiska kulturen fram till pólis-begreppet. Angående det sistnämnda kunder jag inte låta bli att höja lite på ögonbrynen då författaren envisas med att tala om ”polís”; man undrar hur en sådan felaktighet kan undgå en duktig faktagranskare. Jag blir dock särskilt nyfiken på och entusiastisk över bokens litteraturförteckning som enligt uppgift innehåller ”Material från antiken i svensk översättning”. En noggrann sådan förteckning har potential att vara mycket användbar.

Boken är fri för nedladdning i sin helhet via Uppsala universitets så kallade DiVA-portal. Bilden direktlänkar till pdf-filen (2,9 MB).

För någon månad sedan kom G(l)ömda historier: Klassiska normer och antik kritik, en antologi av artiklar utgiven vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. Artikelförfattarna kommer från flera olika lärosäten och discipliner, om än huvudsakligen humanistiskt inriktade. Boken är ett exempel på den nytändning och grundläggande omprövning som antikämnena upplever i Sverige just nu och den sätter fingret på många viktiga frågor, eller ”ömma tår” om man så vill. Min egen erfarenhet är generellt att många aldrig verkar stanna upp för att ställa sig själva sådana frågor, såsom exempelvis varför man gör det man gör, och varför man valt just det sätt man gör det på. Begreppet ”antikbruk”, som introducerades på bloggen odium philologicum i höstas [8/10], dyker också upp här. När jag av olika anledningar tillbringade ett antal timmar på en akutmottagning nyligen passade jag på att läsa Dimitrios Iordanoglous (tidigare uppmärksammad för Antiken by night och Iliaden — en cover) bidrag, en häpnads- och tankeväckande juxtaposition av Iliadens och den samtida svenska gangstarapgruppen Kartellens krigspoesi; kanske är Kinesen & co. inlästa på Homeros? Redaktörerna talar i det inledande kapitlet om krislitteratur, ”den genre av akademisk litteratur som syftar till att ifrågasätta, genomlysa och diskutera den egna forskningens grundvalar” (s. 15), och visst är föreliggande bok ett exempel på just en sådan litteratur, i synnerhet om den ”kris” som här avses är lika nära släkt med ”kritik” som det är på grekiska.

Hur vi än vrider och vänder oss tycks vi (tillsammans med framtidens skolbarn) fortfarande sitta i klorna på antiken. Och antiken själv tycks på samma sätt fast i vårt motsägelsefulla våld: de gamla grekerna får i fångenskapen på en och samma gång tjäna som auktoriserande och legitimerande förlaga till vad vi själva gör (”redan de gamla grekerna”), och som markör för det främmande och obegripliga (”rena grekiskan”). Dessa båda uttryck sammanfattar väl vårt paradoxala förhållande till antiken; detta snygga, sexiga och smarta objekt med vilket vi både bedriver incest och har anyonymsex. [s. 23]

Den konstruktivistiska utgångspunkten, att antikvetenskap skapar antiken, öppnar för bidrag som söker nya ämnen, problem och aspekter som har negligerats i tidigare antikforskning. Vi söker nya röster, nya samband och nya nivåer av interaktion. Formen för denna publikation avspeglar alltså strävan att öppna upp de antikvetenskapliga fälten. Vi vill peka på möjligheter genom att hålla fast vid den kritiska udd som finns i den kulturella vändningen. Kritik har en positiv potential. [s. 37]

Den digitala utgåvan redovisar suggestiva nyckelord såsom ”ekofeminism”, ”sexualitetens retorik” och ”postkolonial kritik”, uppblandat med de jämförelsevis banala ”Homeros”, ”spartaner” och ”homoerotik”. Boken är så angelägen att jag är beredd att förlåta dem för stavningen ”Illiaden” och jag kommer definitivt ha anledning att återvända till den längre fram.

Från alfa till Antigone

Bokens omslag, som visar teatern i Epidauros, ger ett lite "hemmagjort" intryck, vilket även dess illustrationer i stort gör.

Ett välkommet nytillskott för alla med intresse för grund- och nybörjarundervisning är Staffan Edmars Från alfa till Antigone, alldeles färsk från pressarna. Edmar har tidigare gjort en lärobok i latin, Vivat lingua Latina! och han har också en bakgrund såväl som lektor i klassiska språk som kanslichef i Riksdagen. Jag har i egenskap av undervisande lärare i grekiska på gymnasienivå alldeles nyss erhållit ett lärarexemplar och har för avsikt att dela med mig av mina tankar om denna ovanlighet i ett särskilt inlägg. Redan nu kan jag dock säga att den definitivt har sina förtjänster, men att jag också är tveksam till dess praktiska funktionalitet. Ambitionen att tilltala två olika grupper, de som ägnar sig åt självstudier och lärarledda skolklasser, med samma material är god men svår att lyckas med.  Vi får se när jag haft tillfälle att pröva delar av den i praktiken under det kommande läsåret. Materialet finns också tillgängligt som nätkurs, vilket emellertid visar sig vara en sanning med modifikation. Nätsidan består mer eller mindre av bokens innehåll uppdelat på ett antal pdf-filer. Här kunde man kanske önskat sig mer interaktionsmöjligheter, såsom exempelvis ett forum, liksom andra möjligheter som vanligen förknippas med mediet, såsom exempelvis ljudspår och rörliga bilder.

Bland den knapphändiga information som finns att tillgå på nätet om boken finner vi en bild, troligen bokens omslag, som bidrar till den enigmatiska atmosfären.

Den mest mystiska och därför kanske också mest spännande nyheten nådde mig via Klassikerförbundets senaste medlemsutskick: en för mig tidigare okänd frifräsare, Leif Gustafsson, har på egen hand gett sig i kast att översätta Herodotos Historia — en av antikens allra största författare och verk. Enligt egen utsago har Gustafsson i tidigare översättningar funnit ”åtskilligt vara felaktigt, annat vara utelämnat och åter annat vara tveksamt”. Även de senare bearbetningarna av äldre översättningar har befunnits underkända: man har ”i dem nästan helt inriktat sig på att modernisera språket och tydligtvis utan att ta någon hänsyn till grundtexten godtagit översättningen i övrigt”. Jag har skickat efter boken och samtidigt ställt ett antal frågor till översättaren, och ser fram emot att kunna erbjuda mina läsare fördjupad information längre fram. All information hittas tills dess på förlagets sida och översättarens ”blogg”, som dock snarast är att betrakta som en ren informationssida. Här förstår vi exempelvis att översättningen var färdig redan i augusti 2010. Vi finner även beställningsinformation:

För beställning av boken är mailadressen: leif.gust@bredband.net

Bokens pris (inklusive 60 kr i frakt) är 378 kr.

Inbetalning må ske till PlusGirokonto 158 39 89-7 SEK.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.