översättning


Sappho

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

obbink

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

Har du, som jag, endast en kort stund över då och då? Längtar du likväl efter kärlekspoesi som riktigt ruskar om en, och som dessutom gör anspråk på tidlös giltighet? Den alldeles nyutgivna översättningen av Sapfo och Alkaios korthuggna diktning är i så fall mitt bästa tips inför din eventuella påskledighet.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och har den fina lilla detaljen att boken är osprättad.

Boken är utgiven på ellerströms förlag, och ståtar med den fina lilla detaljen att den levereras osprättad.

Under rubriken Eros skakar mig har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlat ett antal översättningar av de två lesbiska poeternas diktverk, översättningar vilka har tillkommit under ”mycket lång tid”. Svenbro har intresserat sig för Sapfos diktning åtminstone sedan 60-talet, och det är hans översättning av fragment 1 från BLM (1981:6) som återfinns här.

Till skillnad från Lars-Håkan Svenssons tidigare samarbeten med Jan Stolpe, då de gemensamt står som översättare av olika grekiska tragedier, är det här fråga om enskilda översättningsgärningar — Svenbro och Svensson har alltså arbetat var för sig. Det som får volymen att sticka ut är dock att översättarna, i vissa fall, har valt att publicera varsin översättning av samma dikt, istället för att välja ut ”den bättre”. I inledningen försvarar Lars-Håkan Svensson tilltaget med att en översättning inte är ”identisk med originalet utan bara en version av det, en appropriation, om man så vill, präglad av översättarens föreställning om källtextens karaktär och intentioner. Därför kan en översättning aldrig kallas slutgiltig — även om lyckade översättningar ibland lovprisas med just den motiveringen.”

De sista två raderna av Alkaios fragment 357, som ger en bild av alla vapen och rustningar som pryder en stor sal, lyder så här i de respektive översättarnas versioner:

τῶν οὐκ ἔστι λάθεσθ’ ἐπεὶ δὴ †πρώτισθ’ ὑπὸ† ἔργον ἔσταμεν
τόδε. (Lobel & Page)

Detta tänker vi ständigt på
från den stund vi gick in i detta företag. (LHS)

Detta måste vi minnas klart,
när vårt krigiska värv skall föras till sitt slut. (JS)

Det är till att börja med svårförståeligt att båda översätter det plurala τῶν med ”detta”, ett ord jag antar syftar just på alla krigiska saker som nyss räknats upp. I kommentardelen påpekar vidare Lars-Håkan Svensson att flera av vapnen i dikten var urmodiga redan på Alkaios tid eller användes av icke-greker. Att som Page anta att poeten nödvändigtvis beskriver sin egen fysiska omvärld är kanske inte den självklara tolkningen för mig. Jag håller det snarare för sannolikt att poeten istället beskriver en metaforisk sal, den värld han diktar i, fullbemängd med blanka och bländande föremål ur tidigare diktares stolta tradition — det är i de här sammanhangen sällan långsökt att blicka mot Homeros; redan Sapfo och Alkaios upplevde nog ibland att de stod i skuggan av denne gigant. Vad diktaren avser är därför kanske snarare att beskriva hur bunden, rentav instängd, han är av den episka traditionen; rummet är liksom fullt av vapen. I ljuset av min tolkning blir därför Svenbros översättning missvisande, då den framstår som en uppmaning snarare än ett påstående. En bättre ordalydelse, enligt mig, kunde vara ”det är inte möjligt att bortse ifrån dessa”. Sen återstår det bara att göra texten ”metriskt trogen”…

Sir Lawrence Alma-Tademas 'Sappho and Alcaeus' ger en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

Sir Lawrence Alma-Tademas ‘Sappho and Alcaeus’ framställer en i många avseenden gåtfull bild av de två poeterna. Detta var också den bild som Simon Goldhill uppehöll sig mest vid under en föreläsning han höll nyligen i Stockholm.

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckareDen antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Bokens katalogtext, eller ‘blurb’, lyder: Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

I september förra året blev jag tillfrågad om jag hade lust att hjälpa till med ordförklaringarna till en nyöversättning av en modern klassiker. Och när jag fick veta att det rörde sig om James Joyces Ulysses var det ett lätt beslut.  Hur kan man säga nej till ett så spännande uppdrag?

Nu är alltså översättningen färdig och finns att köpa i bokhandeln. För dem som är särskilt intresserade av översättningsarbetet finns även en bok om detta: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Man kan också träffa översättaren själv, Erik Andersson, som väl är mest känd för sin nyöversättning av Tolkiens ringen-trilogi, på ett ‘jubileumsprogram‘ på Stockholms stadsteater, måndagen den 13/2 kl. 17.30. Biljettpriset inkluderar enligt uppgift bourgogne och gorgonzola, men dessvärre ingen njure. Mer om översättaren kan man även läsa här. Recensionsdatumet är satt till den 3/2.

Ordlistan är, enligt förlaget, endast tänkt som ett första hjälpmedel för läsaren; ”det finns ju massor man skulle kunna förklara eller diskutera i noter om man vill öppna Ulysses mångtydighet för läsaren, men därtill finns inte utrymme”, hette det. Eftersom jag för tillfället försöker lägga så mycket tid som möjligt på att avsluta arbetet med avhandlingen, har det inte blivit så mycket tid över för nya inlägg i detta forum. Jag tänkte dock att det kunde vara kul att dela med mig av några utläggningar jag gjorde till redaktören för översättningen, i samband med mina kommentarer till översättningen. Jag har förstås tagit tillfället i akt att redigera och utöka dessa litet grand.

Grekiska generellt
Joyce verkar generellt begära av sin läsare att han eller hon ska kunna en del grekiska (bland flera andra språk) för att hänga med i svängarna. Redan precis i början av det första kapitlet samtalar Mulligan och Dedalus när den förre brister ut i en tirad om havet (den engelska texten är hämtad härifrån):

God! he said quietly. Isn’t the sea what Algy calls it: a great sweet mother? The snotgreen sea. The scrotumtightening sea. EPI OINOPA PONTON. Ah, Dedalus, the Greeks! I must teach you. You must read them in the original. THALATTA! THALATTA! She is our great sweet mother. Come and look.

- Du store, sade han stilla. Visst är havet precis vad Algy kallade det: en stor mild moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. Epi oinopa ponton. Å grekerna, Dedalus! Jag måste undervisa dig. Du måste läsa dem i original. Thalatta, thalatta! Hon är vår stora milda moder. Kom och se.

‘Bekransade oxen’
En annan grekrelaterad sak är Stephens olika tillnamn, vilka har fått lite olika förklaringar på sina håll. På sidan 210 (kap. 9) skymtar en referens till den tidigare romanen Portrait of the Artist as a Young Man (POTAYM) förbi i det kryptiska Bous Stephanoumenos, vilket Stephen blir kallad av några skolkamrater: Bous Stephanoumenos! Bous Stephaneforos! Dessa båda uttryck återkommer på sidan 407 (kap. 14). Stephens namn, som ju är Stefan eller Staffan på svenska, härstammar från det grekiska substantivet στέφανος (stephanos), som betyder just krans (eller krona). De som bar krans i det antika Grekland var såväl ämbetsmän, vinnare av idrottstävlingar, nygifta m. fl. Formen στεφανούμενος (stephanoumenos) är ett passivt presens particip av verbet στεφανῶ (stephano, bekransa) som alltså betyder ‘bekransad’. στεφανήφορος (stephanephoros) är snarlikt, och betyder ungefär ‘kransbärare’. Jag har sett en annan förklaring i Peter Mahons ‘Joyce for the Perplexed‘ (2009), som hävdar att Bous Stephanoumenos ”means, roughly, ‘ox-soul of Stephen’ ”. I samma mening förklaras Bous stephaneforos med ‘ox as garland-bearer for sacrifice’, vilket enligt min mening inte är den enda tänkbara förklaringen. στεφανηφόρος (med annan accentuering) är exempelvis även en vedertagen ämbetstitel för dem som tilläts bära krans (eller krona) i tjänsten, såsom archonterna i exempelvis Athen. Man tänker så klart även på Demosthenes, vars kranstal ju också är hans mest berömda. Samtidigt är det givetvis så att människor under långa tider och i många kulturer även har smyckat (offer)tjurar med kransar, och den som är väl påläst i bibeln (säkert Joyce!) tänker kanske på en viss Stephanos som förekommer i apostlagärningarna (6-8), och senare i samma bok kommer också prästen i zeustemplet med tjurar och kransar i avsikt att offra (14.13).

Bekransade oxar förekommer även på antika avbildningar. Här är ett exempel från museet i Efesos. Bilden är hämtad från bloggen ‘Leon’s message board’, som också tar upp stället i apostlagärningarna. © Leon Mauldin.

Jag ser i ‘James Joyce Quarterly‘ att D. Gifford troligen är upphovsman till Mahons båda tolkningar. Enligt artikeln säger Gifford att ” ‘Bous Stephanoumenos’ is schoolboy Greek for the ox-soul or bull-soul of Stephen”, men jag förstår inte vad det ska betyda. Att han kallar det ‘schoolboy Greek’ handlar om stället i POTAYM, där det är just skolpojkar som ropar namnen efter Stephen Dedalus. Det som ställer till med bekymmer är talet om ‘soul’. Kanske är det ‘soul’ i den mening som på svenska snarast skulle översättas med ‘hjärta’, ”bildligt om detta organ som (tänkt) säte för känslor, minnen etc.” (NE:s svenska ordbok)? Gifford avsåg kanske att ge en egen tolkning av stället, vilken inte nödvändigtvis stämmer överens med det Joyce hade i åtanke. Senare (och sannolikt greklösa) kommentatorer, som Mahon, Johnson (vars not ger ett förvirrat intryck) och Feshbachs svårsmälta ”angelic ox”, verkar därefter ha plockat upp denna tolkning och tagit den för en förklaring istället. Å andra sidan begår den som hävdar att den ena eller andra tolkningen av texten är den ”riktiga” eller ”enda” ett övertramp. Om jag vågar uttala mig om Joyces avsikter (men vem kan göra det, egentligen?), så antar jag att det här just handlar om flertydigheten och den rika associationsmöjligheten. Någon ‘själ’ har jag dock mycket svårt att hitta.

Angående namnet på romanen
Tidigare översättningar till svenska av romanen har, naturligt nog, kan man tycka, hetat Odysseus. Bakgrunden till att Joyces originaltitel är Ulysses är att britterna sedan gammalt känner antikens gudars och hjältars namn i deras latiniserade form. Därför heter Zeus Jove (efter Iuppiter, Iovis), Artemis Diana, Apollon Apollo, och Odysseus Ulysses (lat. Ulixes). Det är ju inte heller så enkelt att vi i svenskan hämtar alla namn direkt från grekiskan; många av oss säger nog hellre Herkules (lat.) än Herakles (grek.), kanske också Neptunus (lat.) hellre än Poseidon (grek.). Lagerlöfs originalöversättningar av Iliaden och Odysséen använder sig också i oväntat hög grad av de latiniserade namnformerna; som exempel kan nämnas Ajas istället för Ajax och, ja, just det, Ulysses för Odysseus — detta trots att verkets titel i densammes översättning likafullt lyder ”Homeros’ Odyssée”. Ryktet gör för övrigt gällande att Svenska Akademien planerar att ge ut Lagerlöfs båda homerosöversättningar i sin klassikerserie — i år är det 100 år sedan Iliaden publicerades. Tills vidare finns de att läsa hos runeberg.org: Iliaden och Odysséen.

Svaret jag fått från förlaget angående det nya namnvalet är att man vill markera att det är en nyöversättning, samt följa det val man gjort i de flesta andra länder vid översättningen. Jag kände själv ett skav först, men ju mer jag hör det desto bättre tycker jag att det passar. Det går också helt i linje med tidens trend i filmtitlar; att inte översätta dem alls har ofta visat sig vara det bättre alternativet.

Grekiska och bysantinska seminariet vid Uppsala universitet (Institutionen för lingvistik och filologi) bjuder nu in till tre spännande och intressanta möten i tät följd. På onsdagen den 7 december äger två av dessa rum, medan det tredje är förlagt till torsdagen den 8. Översättning och Dimitrios Iordanoglou verkar vara de två röda trådarna i samtliga programpunkter. Jag kommer själv att delta i det andra evenemanget, och jag har tänkt inleda med att berätta om pindaroshistorien som ägde rum här på min blogue, samt säga några ord om de ansatser till översättning jag själv håller på med. Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Nedan följer seminariets information om evenemangen i lätt bearbetad form. Jag har också byggt på med korta presentationer av de olika deltagarna. Om du är osäker på hur man hittar på Humanistiskt centrum, använd denna pdf-guide.

Christina Ouzonidis är en av de drivande bakom Teatr Weimar i Malmö, ett scenkonstkollektiv med ett verksamhetsfält som sträcker sig mellan teater, konst, poesi och modern konstmusik.

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 14.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vad kan man göra med grekiska klassiker idag? — en diskussion om antikbruk
Diskussionen inleds av två unga kulturpersonligheter som talar utifrån sina egna erfarenheter av antikbruk i dagens Sverige.
Christina Ouzounidis, ”Myten – en stöld”
Dimitrios Iordanoglou, ”Rör inte min klassiker!”

Onsdagen den 7 december 2012, kl. 16.15, i rum 6-K1031 (Engelska parken)
Vem ska översätta grekiska klassiker och hur? — en diskussion om översättning
Diskussionen inleds av en grupp översättare och forskare som talar utifrån sina egna erfarenheter.
Johanna Akujärvi, Dimitrios Iordanoglou, Lars Nordgren, Jan Stolpe och Göran Svärd

Torsdagen den 8 december 2012, kl. 13.15-15.00, i rum 9-3042 (Engelska parken)
Dimitrios Iordanoglou presenterar ett pågående översättningsprojekt, en svensk översättning av den retoriska texten Dissoi logoi.

Deltagarna
Christina Ouzounidis arbetar som dramatiker och regissör. Hon skriver och regisserar såväl för sin egen scen som för större scener, bland annat Stockholms Stadsteater, Dramaten och Sveriges Radio. Hon har också arbetat med ny svensk poesi och gjort hörspel och uppsättningar av poeter som Ida Börjel, Helena Eriksson och Martin Högström. Ouzounidis har blivit uppmärksammad för pjäser som Heterofil, Lagarna och Vit, rik, fri. Under året är hon aktuell med just Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater.

Dimitrios Iordanoglou bor för närvarande utomlands, men gör alltså ett gästspel i Sverige nästa vecka. (Foto: Pelle Johansson, UNT)

Dimitrios Iordanoglou är fil. dr i grekiska (Uppsala) och författare till Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen (Glänta 2009) samt Iliaden — en cover (Ruin 2010). Han var senast aktuell som medredaktör till G(l)ömda historier  klassiska normer och antik kritik (Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet 2011), där han bland annat skrev om bruket av antiken och om Iliaden och svensk hiphop.

Johanna Akujärvi är fil. dr i grekiska (Lund) och arbetar för närvarande med ett projekt om svenska översättare av antik litteratur från 1500- till 2000-talet. Hon har också översatt Aristoteles Retoriken, som för närvarande är under faktagranskning och ges ut av Retorikförlaget.

Lars Nordgren är jag själv, doktorand och lärare i grekiska (Stockholm). Jag är precis i slutfasen av att färdigställa min avhandling, och ska — god willing, weather permitting — disputera under vårterminen 2012. Jag arbetar även på lediga stunder med en översättning av Acharnerna och Kvinnornas folkförsamling, de två komedier av Aristofanes som aldrig tidigare översatts till svenska.

Jan Stolpe är översättare, främst från grekiska och franska. Han är kanske mest känd för sina översättningar av Platons samlade skrifter, men står även, bland mycket annat, bakom översättningar av de tre stora tragediförfattarna, vilka han gjort tillsammans med poeterna Göran Eriksson och Lars-Håkan Svensson. Han arbetar just nu med att översätta Montaignes essäer, för andra gången.

Göran Svärd är poeten som nyligen publicerade ett urval av Pindaros lyrik i svensk översättning. Han har tidigare gett ut en diktsamling, Förbidan, på eget förlag, och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4.

Noterade av en händelse att Norge i dag har begåvats med en alldeles ny bibelöversättning, bibel 2011. Egentligen rör det sig om två översättningar, eftersom den som väntat presenteras på bokmål och nynorsk. Bibelns betydelse för filologin, såväl historiskt som i modern tid, kan svårligen överskattas, och i egenskap av helig skrift för miljoner (eller är det miljarder?) och kulturellt allmängods i västvärlden förtjänar ‘böckernas bok’ onekligen mycket uppmärksamhet. Att andra halvan är skriven på grekiska kvalificerar givetvis nyheten att presenteras närmare i detta forum.

På Verdens Gangs webbsida möter oss dessa unga entusiaster — men man frågar sig försiktigt om de inte möjligen är inhyrda skådespelare... (Foto: VG)

I Oslo övernattade entusiaster utanför bokhandlarna för att komma över ett exemplar så fort som möjligt — detta att köa länge för att få konsumera först verkar för övrigt vara en viktig, men svårbegriplig ritual för moderna människor, världen över. Men visst är det en stor sak, även om den senaste översättningen endast är 33 år gammal. I Sverige kom den senaste kompletta översättningen 1999. Den kallas Bibel 2000 eftersom den blev komplett först under det året. Arbetet var ett beställningsverk av regeringen, och resultatet presenterades i den alltigenom oandliga skriftserien SOU, som nummer 1999:100 .

Till den svenska översättningen anlitades förutom specialister på de antika språken även moderna så kallade stilister, bland annat Tomas Tranströmer. Avsikten var, enligt nämnde poet, ”inte att texterna skulle te sig överdrivet färgade av moderna stilmedel eller av stilistens eget sätt att skriva i sitt författarskap, utan att de skulle bilda ett naturligt språkligt sammanhang för nutida människor, men samtidigt ge en trogen bild av skillnaderna i stilnivå och form hos grundtexterna.”

Knausgård — snart även i en bibel nära dig. (Foto: DN)

I den nya norska översättningen har man gått till väga på ett liknande sätt. För att ‘ta tillvara de litterära uttryckssätt och -tekniker som används av de bibliska författarna‘ har man således anlitat norska författare såsom Karl Ove Knausgård och Inger Bråtveit, liksom den här på bloggen tidigare omtalade Jon Fosse. Översättningen är enligt bibel.no av ‘grundtextnära’ typ, i likhet med exempelvis King James Version, till skillnad från de två andra huvudtyperna, ‘meningsnära’/idiomatisk och ‘mottagarnära’. Detta betyder dock inte att man försökt behålla ett ålderdomligt språk; konservativa läsare kommer sannolikt att studsa på den nygamla formuleringen (som lanserades ‘redan’ 2005) ‘Vår far i himmelen’, som ersatt den mer traditionella ‘Fader vår’. Ålderdomliga ord har också ersatts med modernare varianter, ‘skjøge’ har exempelvis bytts ut mot ‘hore’.

Exempeltext ur 'litteraturutgåvan', Jobs bok, 16e kapitlet. Den svenska översättningen lyder: Job sade: Sådant har jag hört så det räcker, eländiga tröstare är vad ni är. Har du slutat prata i vädret, eller har du mer på hjärtat?

Projektledaren för den nya översättningen, Dag Smemo, är entusiastisk över resultatet: ”Den nye Bibelen er holdt i et frisk og godt språk og oversettelsen er solid og skikkelig og holder kontakten med grunntekstene.” Det låter onekligen lovande. Boken kan beställas på bibel.no. Bland de olika utgåvorna återfinns även en annan nymodighet: en ‘litteraturutgåva’ bestående av bibelns alla böcker presenterade som sammanhängande text, utan versnummer, fotnoter, korshänvisningar och liknande. Kanske kan en sådan utgåva hjälpa till att locka en ny publik?

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.