Brev till Göteborgs universitet angående den förestående nedläggningen av undervisningen i grekiska

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

 

Spikad avhandling

En stor sten har fallit från mina axlar. Avhandlingen är äntligen tryckt, och jag befinner mig nu i perioden mellan spikning och disputation.

Som omslagsillustration till avhandlingen har jag valt en handskrift från Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, som mina läsare kanske minns från ett tidigare inlägg jag gjorde i samband med den resan.

Efter slutseminariet som ägde rum den sista januari följde den kanske mest intensiva perioden av arbete under hela min tid som doktorand, och mot slutet av april lämnade jag in manuset till tryckeriet. Tre månader är en i sammanhanget oerhört kort tid, med tanke på att den nödvändigtvis behövde inrymma reflektion, ytterligare fördjupning i litteraturen, nytänkande, skrivande, handledargranskning, redigering, språkgranskning och provtryck, bland mycket annat.  Så här i efterhand känns det en smula overkligt att det hela gick vägen, och det hade aldrig gått utan att ett antal personer ställt upp på olika sätt för mig — inte minst min familj. Jag vill därför passa på att uttrycka mitt stora tack till dem; ”ni vet vilka ni är … jag glömmer inte”.

Fredagen den 19 maj ägde alltså den så kallade spikningen rum, vilket i praktiken innebär att avhandlingen, liksom tid och plats för disputationen kring denna offentliggörs för allmänheten, så att även denna kan närvara och kanske till och med ställa frågor på materialet. Det offentliga försvaret av avhandlingen, The Greek Interjections – Studies in the Syntax, Semantics and Pragmatics of the Interjections in Fifth-Century Drama, äger rum klockan 10.00 lördagen den 2 juni 2012, i hörsal F11, Södra huset, Stockholms universitet. Opponent på avhandlingen är professor Geoffrey Horrocks, Cambridge University, som kanske är mest känd för boken Greek, A History of the Language and Its Speakers. Alla intresserade är välkomna!

All information, liksom avhandlingen i sin helhet i pdf-format, finns att hämta på denna sida.

 

Aktuellt, antikt och tidlöst om Aristofanes

Johnssons huvudargument mot Holzbergs framställning är att huvudsyftet med Aristofanes komedier knappast endast var att framkalla skratt. Bland annat framhåller Johnsson sannolikheten att A. själv hade en politisk agenda. (Bilden länkar till Uwe Walters recension i FAZ, 6/12 2010)

I dagens understreckare, Den antika komedin var ingen fars, skriver Hans-Roland Johnsson insatt och engagerat om Aristofanes författarskap, i samband med läsningen av Niklas Holzbergs Aristophanes. Sex und Spott und Politik (2010). Jag tänkte ta tillfället i akt att fylla på med lite ytterligare material som jag råkar sitta på.

Vi får i texten veta att endast 11 pjäser av den antike komediförfattaren bevarats i sin helhet, men får endast stifta närmare bekantskap med åtta av dessa, utöver Babylonierna, ett verk vi endast känner till namnet. Därutöver finns det alltså tre ytterligare bevarade verk: Getingarna (Vespae / Σφῆκες), Kvinnornas sammansvärjning (Thesmophoriazusae / Θεσμοφοριάζουσαι) och Kvinnornas folkförsamling (Ecclesiazusae / Ἐκκλησιάζουσαι). Handlingen i Getingarna kretsar kring en av det dåtida Athens främsta institutioner, domstolarna; här förlöjligas Athenarnas, och särskilt de äldre männens, entusiasm för jurytjänstgöring. I Kvinnornas sammansvärjning planerar en grupp kvinnor att hämnas på Euripides, som förolämpat kvinnokönet i sina dramer, och en äldre släkting till honom deltar, förklädd till kvinna, i kvinnornas diskussion om hur hämnden bäst ska tas. I Kvinnornas folkförsamling är Athens kvinnor missnöjda med männens styre och tar genom en finurlig statskupp själva över makten. De inför ett politiskt system som liknar kommunismens, som bland annat har till följd att mat och husrum ordnas kollektivt av staten. En anmärkningsvärd detalj med denna sista pjäs är att den inte finns i svensk översättning. Jag har redan tidigare nämnt att jag själv föresatt mig denna uppgift; i dagsläget handlar det dock snarare om skisser än om ett färdigt verk. Översättningarna till svenska av Aristofanes verk förtjänar för övrigt ett inlägg alldeles för sig själva. Jag ber att få återkomma med det vid ett senare tillfälle.

Ett exempel på modernt 'antikbruk': Stanford's Classics in Theaters uppsättning av Aristofanes 'Getingarna', 'refitted for modern politics, satirizing the elitist left and tea-partying right'. (Bilden länkar till SCIT:s websida.)

Carl August Hagberg är kanske mest känd för sina översättningar av Shakespeare. Han var också ledamot av Svenska akademien och huvudredaktör för SAOB, Akademiens ordboksprojekt. (Bilden länkar till recensionen i SvD av Karin Moniés biografi.)

Johnsson nämner att ”västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget” Acharnerna fortfarande väntar på en (fullständig) svensk översättning. Från 1800-talets första hälft har vi de första 103 verserna översatta av Carl August Hagbergs hand. Dessa är utgivna som två dissertationer med parallell originaltext, och de försvarades av Fredrik Georg Afzelius och Anders Fredrik Regnell på för- respektive eftermiddagen den 30 maj 1835. (Det torde således vara en felaktig uppgift i Svenskt översättarlexikon, att Acharnerna ingick i Hagbergs egen disputation, som enligt uppgift ägde rum 1831-32. Det är också oklart om det verkligen var den internationellt berömde Regnell som försvarade den andra delen. Enligt Bo Lindberg [pdf] fick han visserligen betyget A i grekiska vid Katedralskolan i Uppsala 1824, men det heter även att han avlade examen theoreticum i medicin den 20 juni 1835, det vill säga mindre än en månad efter disputationen i grekiska. Även denna sak får vi nog anledning att återkomma till. ) Jag tänkte bjuda på några rader ur Hagbergs översättning av Acharnerna. I pjäsens inledning sitter huvudpersonen Dikaiopolis, vilket ungefär betyder ‘statens rättrådige förkämpe’, för sig själv på Pnyx och väntar på att de andra deltagarna i folkförsamlingen ska dyka upp.

οἱ δ’ ἐν ἀγορᾷ λαλοῦσι κἄνω καὶ κάτω
τὸ σχοινίον φεύγουσι τὸ μεμιλτωμένον.
οὐδ’ οἱ πρυτάνεις ἥκουσιν, ἀλλ’ ἀωρίαν
ῥέγκουσιν, εἶτα δ’ ὠστιοῦνται πῶς δοκεῖς
ἥκοντες ἀλλήλοισι περὶ πρώτου ξύλου,
ἁθρόοι καταρρέοντες· εἰρήνη δ’ ὅπως
ἔσται προτιμῶσ’ οὐδέν· ὢ πόλις πόλις.
ἐγὼ δ’ ἀεὶ πρώτιστος εἰς ἐκκλησίαν
νοστῶν κάθημαι· κᾆτ’, ἐπειδὰν ὦ μόνος,
στένω, κέχηνα, σκορδινῶμαι, πέρδομαι,
ἀπορῶ, γράφω, παρατίλλομαι, λογίζομαι,
ἀποβλέπων εἰς τὸν ἀγρὸν εἰρήνης ἐρῶν,
στυγῶν μὲν ἄστυ τὸν δ’ ἐμὸν δῆμον ποθῶν,
ὃς οὐδεπώποτ’ εἶπεν “ἄνθρακας πρίω”,
οὐκ “ὄξος”, οὐκ “ἔλαιον”, οὐδ’ ᾔδει “πρίω”,
ἀλλ’ αὐτὸς ἔφερε πάντα χὠ πρίων ἀπῆν.
νῦν οὖν ἀτεχνῶς ἥκω παρεσκευασμένος
βοᾶν, ὑποκρούειν, λοιδορεῖν τοὺς ῥήτορας,
ἐάν τις ἄλλο πλὴν περὶ εἰρήνης λέγῃ.
(ed. Wilson, 2007)

På torget pratar man, kan jag tro, båd’ hit och dit
Och makar sig undan linan, den rödfärgade. —
Och ingen av Prytanerne syns till! För sent
De komma, knuffas sedan, och, hvad tycks!
Den ena om den andra rusa de, att få
Den främsta bänken alla: men Fred, det bryr
Sig ingen om att skaffa den. O! Stad, O! Stad.
Jag är den förste ständigt på folkförsamlingen
Och sätter mig, och som jag mest är ensam där,
Jag pustar, gäspar, räcker mig och släpper smått,
Klår hufvudet, påtar näsan, grubblar, ritar streck,
Och tittar smått åt landet bortåt efter fred;
Jag tål ej staden: åter vill jag till hus och hem,
Der jag slipper höra skriket ”kol att köpa här”
”Köp ättika, köp olja!” — hemma hörs ej ”köp!”
Der har jag allt och slipper skinnas på köpet der.
Nu har jag ändtligen kommit rustad och beredd,
Att skrika, dundra, skälla på Rhetorerna,
Om man vill hålla annat tal än det om Fred. —
(vv. 21-39)

Johnsson ansvarar för Stockholms universitets ständigt lika populära sommarkurs Grekisk tragedi och komedi i översättning, och får med fog anses vara en av landets främsta på området. Jag vill avsluta med några av hans särskilt kloka ord om förhållandet mellan den grekiska tragedin och komedin:

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

 

Immortals: post festum

De mångskiftande huvudbonaderna som DN:s recensent särskilt hängt upp sig på visade sig vara ganska mäktiga och utgjorde en viktig del av kontrastverkan mellan mänskligt och gudomligt. Här krigsguden Ares i ett animerat tillstånd.

Efter att ha laddat i ett par dagar var det mer än spännande att äntligen komma iväg och se spektaklet. Jag hade fått med ett par vänner som sällskap och förväntningarna var höga, men ‘riktade’ — ingen av oss förväntade sig någon vidare story, utan snarare en visuellt (över)driven äventyrshistoria. Och vi blev inte besvikna.

Recensionerna av Immortals 3D har varit blandade, minst sagt: SvD gav den 3/6 och kallar filmen ”ambitiöst iscensatt” med ”mycket vrålande män”, DN (0/5) beklagar ”detta utdragna AAARGH!-ande” och avfärdar filmen delvis som ett ” ‘Sagan om ringen’-uppkok”), Sydsvenskan (4/5) imponeras av ”ett överdåd av scenografi” och ser ”en fyndig nytolkning” av myterna, Expressen (1/5)  tycker att den ”står sig [...] någorlunda”, men att filmen är ”långt ifrån odödlig”. Aftonbladet ger 2/5. Den sistnämnda tidningen tar dock betalt för att läsa recensionen — snålt! Filmen blev även sågad av filmbloggen Delicatessen (varning för SPOILER), med kommentarer som ”en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa” och ”Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer.” Detta trots att recensenten även hittat positiva saker: ”Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga.”

Bland de internationella sajterna anger Rotten Tomatoes att 36% av recensionerna varit positiva, medan imdb:s läsare har gett den 6,8/10. En rättvis och klok recension ger Russ Fischer på slashfilm.com (6/10): ”It’s all crazy, but it almost always works as fascinating spectacle”. I kommentarfältet nämner Fischer även något jag också upplevde under filmen: ”As it played I kept thinking about the fact that the movie is about absolutely nothing, and that Tarsem [regissören] either can’t tell a story or just doesn’t care to. But I was totally engaged by the pure spectacle.”

Kostymerna i filmen är verkligen häpnadsväckande — men man frågar sig varför inte Athena också har magrutor, istället för något som mest påminner om ett livstycke på en balklänning. Hon är ju trots allt en krigargudinna. Mossigt, Eiko Ishioka!

För egen del uppskattar jag mytologin bäst när den handlar om något mer än sig själv. Och visst väckte filmen associationer, bland annat till Chamberlain och dennes eftergiftspolitik mot Hitler under Andra världskriget. Vad vi mest kom att diskutera efter filmen var dock vilka gudar det var som deltog, vem Hyperion egentligen var och om Theseus verkligen hade en son; kort sagt, vilka delar av myten som ‘stämmer’ respektive ‘inte stämmer’. Jag antar att det är ofrånkomligt att det blir så; någonstans har vi ett starkt behov av ordning, och det finns trots allt en begränsad mängd varianter som härstammar från antiken — och som därigenom ges ett slags företräde för autenticitet. Exempelvis har nättidningen Business Insider gjort en granskning av några fakta i filmen. Jag ska också ge några exempel på tänjningar av myter.

En berömd skulptur av Herakles med bågen är Émile-Antoine Bourdelles, från 1909. Här i förgylld version på Metropolitan Museum of Art i New York.

”The Epirus bow” intar en central position i filmen, något som väl bör översättas ”bågen från Epirus” eller ”Epirusbågen”. Knasigt nog verkar den svenska översättaren tro att Epirus är en person, och inte en region, och översätter således konsekvent ”Epirus båge”. Den mest berömda bågen i den grekiska mytologin är just Herakles båge, och i filmen hetter det också att bågen var skapad av Herakles. Det var samma båge som Neoptolemos (Akilles son) hjälpte till att hämta från den strandsatte Filoktetes och som behövdes för att avsluta det trojanska kriget. På vägen hem från kriget lär Neoptolemos ha regerat som kung i Epiros en kort tid, efter att ha besegrat Molossierna (alternativt var dessa N:s efterföljare på platsen).  

I de antika myterna var Faidra (Φαίδρα) Theseus andra hustru; Theseus hade tidigare varit gift med amazondrottningen Hippolyte, med vilken han hade sonen Hippolytos. Sagan om hur Faidra blev förälskad i sin styvson och de katastrofala konsekvenser detta hade har bearbetats många gånger ända sedan antiken, bland annat av Euripides, Seneca, Vergilius, Ovidius, Racine och P-O Enquist.

Något bör också sägas om Hyperion (Ὑπερίων). Namnet förekommer redan alldeles i början av Odysséen.

Odysséen, 1.6-9
ἀλλ’ οὐδ’ ὧς ἑτάρους ἐρρύσατο, ἱέμενός περ·
αὐτῶν γὰρ σφετέρῃσιν ἀτασθαλίῃσιν ὄλοντο,
νήπιοι, οἳ κατὰ βοῦς Ὑπερίονος Ἠελίοιο
ἤσθιον· αὐτὰρ ὁ τοῖσιν ἀφείλετο νόστιμον ἦμαρ.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
(Björkeson)

Hyperion var en titan och far till solguden Helios enligt både Hesiodos Theogoni och den homeriska hymnen till Demeter. I Odysséen används dock namnen parallellt; det är alltså lite oklart vems oxar det egentligen rör sig om. Det är naturligt att anta att Ὑπερίων används som ett tillnamn, ett epitet, då det betyder ungefär ‘den som går ovanför’, Ἥλιος Ὑπερίων blir alltså ungefär ‘den ovan vandrande Solen’.

Det finns även en homerisk hymn till Helios, vars första rader lyder:

Det tål att nämnas att Helios hjälm i samma hymn även sägs ha "praktfulla, blänkande kindskydd" som "omsluter ansiktet". Kanske är den hjälm Hyperion bär i filmen tänkt som en förlaga till "sonens"?

Homeriska hymnen till Helios, 1-7
Ἥλιον ὑμνεῖν αὖτε Διὸς τέκος ἄρχεο Μοῦσα
Καλλιόπη φαέθοντα, τὸν Εὐρυφάεσσα βοῶπις
γείνατο Γαίης παιδὶ καὶ Οὐρανοῦ ἀστερόεντος·
γῆμε γὰρ Εὐρυφάεσσαν ἀγακλειτὴν Ὑπερίων
αὐτοκασιγνήτην, ἥ οἱ τέκε κάλλιμα τέκνα
Ἠῶ τε ῥοδόπηχυν ἐϋπλόκαμόν τε Σελήνην
Ἠέλιόν τ’ ἀκάμαντ’ ἐπιείκελον ἀθανάτοισιν,
O Kalliope, dotter till Zeus, besjung med en lovsång
solens flammande gud som den koögra Euryfaessa
fött åt den ryktbare son som Gaia och den med stjärnor
smyckade Uranos avlat, Hyperion. Han hade utvalt
denna sin syster till brud, och en lysande avkomma fick de:
Eos med rosende armar, en vackert lockig Selene
och den gudomlige Helios, brodern som aldrig förtröttas.
(Björkeson)

Just eftersom mytologins Hyperion själv var titan satt jag och väntade på att hans ‘egentliga’ identitet skulle uppdagas. Istället blev det egentligen bara mer och mer oklart vem han skulle föreställa i filmen. Han hade flera beröringspunkter med kung Minos på Kreta, men det verkar som att filmskaparna av någon anledning inte ville löpa den linan fullt ut.

Ett avslutande frågetecken är filmens titel: det visade sig nämligen snart att ingen är odödlig — varken gudarna, titanerna eller människorna. Det rör sig sannolikt om en sorts metakommentar, att det är figurerna själva som är odödliga i det att de lever kvar än idag i sagorna genom sina namn.

Jag har själv svårt att ge något samlat betyg på filmen, eftersom den gav så olika intryck beroende på vad man söker efter i den. Att oraklen talar antik grekiska med varandra (dock svårtytt och med nygrekiskt uttal) måste ju exempelvis betraktas som ett plus. Den häpnadsväckande iscensättningen av gudarna har tidigare berörts, och förtjänar all uppmärksamhet. I ljuset av att tidigare filmer, som Troy, valt att helt utelämna gudarna ur berättelsen, får vi här vårt lystmäte av övernaturliga inslag; de olympiska gudarna gjorde definitivt det starkaste intrycket. Själva berättelsen är platt, motsägelsefull och innehållsfattig, och vissa klichémässiga scener var nästan plågsamma att se: Theseus tal till soldaterna är ett exempel på en sådan. Den starka kontrast som uppstod av de spektakulära scenerna, och då särskilt Poseidons och Ares ingripanden, gjorde att de mer alldagliga scenerna ofta kändes ofärdiga eller skissartade. Att vissa av dessa dessutom var knäpptysta långa stunder gjorde dessvärre också att förtrollningen stundtals bröts; plötsligt såg man bara skådespelare som spelade teater. Sammanfattningsvis ger jag filmen omdömet sevärd (med vissa reservationer), och betyget 6/10.

 

Nulla dies sine linea

Orden ekar ofta i huvudet på mig. Det var en doktorandkollega som en gång presenterade mig för denna maxim, lika hurtfriskt uppmuntrande som kvävande. De betyder ungefär ‘ingen dag utan en rad’, och denna rad skall så klart tillfogas den egna avhandlingen. Citatet härrör från Plinius den äldre, som menar att den antike grekiske målaren Apelles var deras upphovsman. Lika gärna som att uppmuntra det egna skrivandet kan de även påminna om att man borde läsa andra texter. Det är många som har ambitionen att ägna någon del av sin föräldraledighet åt ett kreativt projekt av något slag, men det kommer i slutänden an på många omständigheter om dessa resulterar i något faktiskt, eller om de bara fortsätter att vara just ambitioner. När det gäller mig själv kan man använda min publiceringsfrekvens som måttstock på hur mycket tid över jag upplever att jag har haft för sådana projekt sedan jag påbörjade denna ledighet.

Apelles samtliga verk är förlorade, men en vanlig uppfattning är att denna romerska väggmålning från Pompeji är baserad på ett original av Apelles, Aphrodite Anadyomene, 'Afrodite uppstigande (ur havet)'.

Stephanus Thesaurus Graecae Linguae (TGL) är inte bara gammal, den är snygg också. Men pass på, den är lätt att förväxla med det moderna projektet Thesaurus Linguae Graecae (TLG, bilden länkar).

Jag gjorde emellertid två saker precis i början av denna som har direkt relevans för detta forum. Bara efter ett par dagar var jag med och spelade in ett nytt program tillsammans med teamet bakom ‘I love språk‘, i vilket jag gjorde TV-debut i höstas och talade om grekiska specifikt. I den nya programserien, ‘Världens språk‘, är perspektiven mycket bredare, och således var även programmets tema mer generellt — Språket som vapen. Den slutliga klippningen av materialet ledde också till att jag pratar mer om romarriket än om Grekland, vilket är förståeligt eftersom språket snarare användes som en samlande kraft inom det hellenistiska väldet än som ett vapen utåt. Parentetiskt kan det även nämnas att det grekiska verbet παροινέω som skymtar förbi i början av programmet verkligen dök upp helt slumpmässigt, och min översättning av den latinska definitionen i Stephanus Thesaurus är därför också a prima vista. Se programmet här.

En kul detalj var att konferensen ägde rum på ett galleri för samtida smyckekonst, Galerie Marzee, det största i sitt slag i världen.

Det andra grekrelaterade jag gjorde var att delta som åhörare i en konferens i Nijmegen, Nederländerna: Ancient Greek and Semantic Theory. Det handlade alltså om ett möte mellan forskare med intressen i både antik grekiska och lingvistik. Jag har inte tänkt redogöra för de olika bidragen som presenterades, utan vill hellre dela med mig av de tankar jag samlade på tåget tillbaka till Amsterdam. Under den sista kvällen av konferensen hade jag tillfälle att samtala med några av de inbjudna talarna, och passade då på att ställa de, i mitt tycke, såväl relevanta som viktiga frågorna: varför gör vi det vi gör, och vart leder denna forskning? I ett sådant välmeriterat sällskap skulle man kanske förvänta sig sammansatta svar, visserligen vinklade utifrån vid tillfället gällande enskilda utgångspunkter, men likafullt komplexa och tänkvärda. Jag var även förberedd på att få motfrågor istället för svar; jag arbetar dagligen med att rättfärdiga det jag gör, såväl för mig själv som för människor i min omvärld, och försöker alltid vara redo för sådana frågor. Ni kan ju bara gissa hur förvånad jag blev när frågorna bara skämtades bort och samtalsämnet snabbt ändrades till något annat. Kanske var det timingen som var dålig? Jag avslutar med ett utdrag ur mina anteckningar från hemresan:

Flera läger: det gäller alltjämt att det finns åtminstone två klart särskiljbara läger, där de ena helt lämnat innehållsbiten bakom sig och de andra fortfarande är angelägna om att behålla den kopplingen. [...] När jag framhöll att jag fortfarande tror att folk vill läsa texterna och vår uppgift är att hjälpa dem göra det fick jag också ett undflyende svar. [En person] sa ‘I was raised within the system’, och ansåg sig därför inte behöva övertygas om varför man bör studera antiken; men vad göra med alla som växer upp utanför systemet?

Man kan också fråga sig vart folk vill komma med sina samarbetsprojekt; jag får intryck av att de främst har som mål att driva den allmänna lingvistiken framåt, medan grekiskan endast bidrar med arbetsmaterial. Lingvisterna verkar kort sagt inte intresserade av att lära sig grekiska, medan grecisterna i sin tur både kan och vill lära sig mer lingvistik; jag tycker själv att båda har mycket att lära av varandra. Visst är ‘grekiska’ ett relativt abstrakt system, men ‘lingvistik’ är i så fall ännu mer abstrakt, och grekiskan kan fortfarande göra anspråk på att vara ett komplett system — i sig ett exempel på vad som är möjligt att göra inom ett system, medan lingvistiken mer siktar på att fastställa vad som överhuvudtaget är möjligt. Så många specialiserar sig så tidigt i Holland och gör imponerande master- och doktorsavhandlingar men slås sedan ut i konkurrensen och överger forskningen helt, även om de var lovande. Samtidigt får jag intrycket att de ser ner på ex. gymnasieläraryrket. Gymnasielektorer hade de aldrig hört talas om. Jag tror inte att en strikt åtskillnad mellan gymnasium och universitet är vare sig bra eller önskvärd.

 

En personlig betraktelse av den homeriska frågan

Vad bättre sätt att inleda det nya året kan det finnas än att kommentera en understreckare? Idag skriver den göteborgsbaserade litteraturprofessorn Lars Lönnroth en personlig betraktelse över den homeriska frågan, med avstamp i den konferens han deltog i vid slutet av förra året: Singers and tales in the 21st century.

Milman Parry (död 1935) blev bara 33 år gammal, men hann bland annat resa runt i dåtidens Jugoslavien för att studera den ännu levande traditionen av muntlig diktning på plats.

Lönnroths text utgör en utmärkt källa för alla som behöver fräscha upp sina kunskaper om denna gamla och väl så intressanta fråga. Parrys banbrytande teori var att hjältedikter såsom grekiskans Iliaden och Odysséen inte författades som moderna skriftliga verk, utan istället improviserades fram muntligen, bland annat med hjälp av olika knep såsom stående epitet, formler och stereotypa scener. Att det därför måste ha förekommit flera olika former av epos vid övergången mellan muntlig och skriftlig kultur håller jag för mycket sannolikt, men detta råder det långt ifrån konsensus om.

Lönnroth tillåter sig verkligen att vandra i minnenas allé; det visar sig att han själv arbetade i USA vid den ”nya skolans” verkliga blomstringstid, och att han relaterade sin egen forskning och undervisning till de nya rönen. Det märks även tydligt att den gamle professorn blickar tillbaka med ett stort mått av stolthet över att ha fått uppleva tiden då ”denna debatt rasade som värst på 60-talet”.

Forskningen utgår idag, heter det vidare, från antagandet att en muntlig text består av så mycket mer än bara ord — ”Den består av en människas röst, gester, musik, minspel, teatrala agerande, samspel med publiken och förhållande till den plats där framförandet äger rum.” Detta framstår onekligen som något ganska självklart, men eftersom man historiskt sett varit så fokuserad på just ”texten” har sådana aspekter inte givits något större utrymme. Det är också minst sagt svårt att uttala sig om vilka uttryck dessa tog sig på ”Homeros” tid…

Konferensen verkar ha varit något i hästväg, får man väl lov att säga. Liverecitation av vår tids rapsoder hör ju inte till vanligheterna, i varje fall inte i den värld jag känner — och tack vare en åskådare har vi som inte var där chansen att få ett litet smakprov på Youtube. Lönnroth igen:

Från sin fjärran hembygd medförde Chao Gejin en av de episka sångare som framträdde under symposiet, mongolen Odhan Bayar, som iförd pittoresk etnisk mundering underhöll de närvarande akademikerna i drygt en timme med episk hjältesång som ackompagnerades av strängaspel och interfolierades med professorns förklaringar. Ingen i publiken lär visserligen ha förstått ett ord av det som framfördes, men de flesta verkade ändå märkligt gripna som om de bevittnat ett framträdande av en harpospelande keltisk bard, en fornfransk jonglör, den siste fornnordiske skalden – eller kanske gamle Homeros själv.

 

Skrivfel på principiell nivå

I väntan på några längre inlägg jag går och ruvar på kan jag inte låta bli att dela med mig av följande fadäs. I samband med en ny tillbyggnad vid Cambridge Universitys fakultetsbyggnad för ”classics” skulle man säkerhetsanpassa entrédörrarna som är helt gjorda i glas, och då fick man för sig att man kunde göra detta genom att pryda dem med ett väl valt citat. Vad kunde då passa bättre än ett högtravande och storstilat sådant från lärdomsgiganten nummer 1, Aristoteles? Som inledning till hans kanske mest berömda verk, som i sig namngav ett vetenskapligt fält, Metafysiken, står följande ord:

Πάντες ἄνθρωποι τοῦ εἰδέναι ὀρέγονται φύσει.
Av naturen strävar alla människor efter att veta. (980a)

Ordagrant fick böckerna om metafysiken (som ju med modern terminologi snarare kan sägas vara kapitel) sitt namn eftersom de placerats efter — μετά — böckerna om fysiken. Man kan också förstå ordet metaforiskt, att böckerna behandlar det som går utöver den vanliga fysiken. I vilket fall som helst faller det sig väl naturligt att först behandla det som ”finns”, för att sedan gå över till det som ”inte finns”, om man säger så. Häri handskas Aristoteles alltså med de verkligt stora frågorna, såsom ontologi, existens, egenskaper och liknande, och det var alltså genom dessa ord som studenterna skulle inspireras till storverk.

Nu var det bara så att det skedde ett litet misstag med inskriptionen:

Uppsättning blev enligt uppgift mycket lyckad - undertecknad kunde dessvärre inte vara där.

För den skarpögde — liksom förhoppningsvis även för en stor mängd andra — syns det ganska snart att det finns ett misstag här. Saken är nämligen den, att ett latinskt S har ”smugit” sig in istället för sin grekiska släkting Σ, och ja, det ser faktiskt ganska bedrövligt ut. För den som sysslar med grekiska till vardags är det dock kanske inte fullt så upprörande; egentligen är det ju samma gamla fenomen som när man ”lånar” in grekiska bokstäver i en text som annars är skriven med latinska bokstäver för att få den att se mer ”grekisk” ut, en metod alldeles nyligen tillämpad av studentgruppens vid Universitetet i Oslo uppsättning av Aristofanes Molnen. Den stora skillnaden är dock graden av medvetande med vilket det har utförts; här är det knappast frågan om en medveten handling. Märkligast med hela historien är kanske det faktum att saken först uppmärksammades på en av de anställdas blogg, närmare bestämt professor Mary Beards, som visserligen skyller misstaget på gudarna. När ärendet sedan svällde ut i riksmedia kunde inte tidningen Daily Mail låta bli att själva göra ett lika pinsamt misstag, då de i rubriken talade om det ”latinska” citatet: ”Red faces at Cambridge University as Latin inscription on £1.3m building has wrong spelling”. Även efter att de ändrat rubriken (”Aristotle’s all Greek to Cambridge classicists as inscription by philosopher is misspelled on £1.3m building”) kvarstår ett annat problem för den som är petnoga (och ibland kan man väl tillåta sig att känna sig lite sådan): det är inte frågan om en felstavning, bokstaven ‘S’ är ju ”rätt”, utan det rör sig väl snarare om ett typografiskt misstag.

Nåväl. För många gör det kanske inte så stor skillnad, vare sig det handlar om något råkar vara latin eller grekiska, eller om hur något skrivs korrekt på något av språken. Men, skulle det nu vara så är det emellertid alldeles uppenbart att Aristoteles missade grovt i sin grundpremiss till Metafysiken…

 

Nekrolog över Sture Linnér (gästinlägg)

Idag publicerar SvD på familjesidan en nekrolog över Sture Linnér signerad Lars Rydbeck, docent i nytestamentlig filologi, Lunds universitet. Jag har fått tillåtelse av Rydbeck att publicera en längre version av samma text, som jag på mitt invanda sätt även försett med lite grekiska, lite bilder, samt några klargörande länkar. Håll således tillgodo med det allra första ”gästinlägget” på denna blogue!

Sture Linnér, född 1917, är död. Han sörjes närmast av sönerna Allan, psykolog i Stockholm, och Lennart, ambassadör i Bangkok, samt av Christina von Arbin och av otaliga vänner, hemma och utomlands.

Sture kom in i vårt liv våren 1967. Hans son Lennart skulle läsa på Hermods Korrespondensinstitut i Malmö och ta studenten som privatist. Min hustru Margareta var vid den tiden rektorsassistent vid Hermods, och hon fick ansvaret för Lennart (och fadern!). I sin brevväxling med Sture råkade hon nämna den turbulens som det svenska gymnasiet befann sig i. Panta rei (allt flyter) skrev hon och citerade Herakleitos med grekiska bokstäver. Detta räckte för Sture. Hans tilltro till Hermods som institution och Margareta som lämplig handledare för hans son blev oomkullrunkelig.

Världshälsoorganisationen (WHO) har en asklepiosstav i sin logo, en traditionell symbol för läkekonsten.

Hösten 1967 började jag trycka min doktorsavhandling som beträdde liknande fält som Stures egen avhandling 24 år tidigare. Mitt intresse var sakprosan i det första århundradet e. Kr. och möjligheten att med dess hjälp belysa arten av grekiska i Nya testamentets språk och grammatik. Sture blev genast intresserad och erbjöd sig i brev från London, där World Health Organisation placerat honom, att läsa korrektur. Postgången mellan London och den svenska namnen Lund var på den tiden förträfflig. Ett korrektur avsänt på söndagkvällen kom oftast i retur redan på fredagen (eller bestod lördagsutbärningen fortfarande hösten 1967?). Sture fick plats med mycket i marginalen. Jag bevarar i minnet med stor vördnad hans noteringar rörande min tyska stil och det vetenskapliga innehållet.

I mitten av 1960-talet började Sture sin, sedan dess aldrig sinande, räcka av publikationer. Den sista av dem, Pindarosboken [DN 18/4, SvD 21/4], kunde gott ha innehållit en bibliografi med både de vetenskapliga och populärvetenskapliga verken. Det är tråkigt att behöva använda adjektivet ”populärvetenskaplig”, men jag finner inte någon annan lämplig karakteristik.

Den första boken som kom till oss var boken om Fredrika Bremer i Grekland. På ett kort med sirlig piktur tackade Sture Margareta för hjälpen med Lennarts studier men undertecknade med ”tillgivne eleven Sture Linnér”. Det var precis som om han skulle ta studenten en andra gång. Jämför Johannesevangeliet kapitel 3 om Nikodemos pånyttfödelse!

Det var för övrigt ett karaktärsdrag hos Sture att när han pratade med någon framställa sig själv som helt okunnig och rudis. Jag tror att han på det viset faktiskt fick veta fler saker av sin interlokutör än om han dundrat på med sin grandezza och djupa lärdom.

Vergilius och Dante på den frusna helvetesfloden Kokytos: 32.19 "Guarda come passi: va sì, che tu non calchi con le piante le teste de' fratei miseri lassi."

Stures kärlek till antiken kan utan tvekan karakteriseras på samma vis som Dante karakteriserar sitt studium av Vergilius: ”det långa studiet och den stora kärleken”, il lungo studio e il grande amore. Jag vet att Sture skulle ha gillat att bli påmind om denna härliga formulering.

Tidigt, redan under åren tillsammans med Dag Hammarskjöld, hade Sture påbörjat arbetet med att översätta och kommentera den atenske historikern Thukydides verk om det peloponnesiska kriget, den grekiska antikens 30-åriga krig. Han brukade säga att han satt i den afrikanska bushen och knåpade med det. Möjligtvis är det sant, möjligen tillhör orden den legendbildning som Sture tidigt lät växa upp kring sig och sitt verk som forskare, industriman, diplomat och man of letters.

Thukydidesöversättningen är i alla händelser en milstolpe och ett storverk i Stures produktion. Idag finns det tursamt nog att köpa som pocket. Sture gillade att översätta, mest bysantinska historiker, men också munkhistorierna i Historia Lausiaca, som var föremålet för hans doktorsavhandling.

Tidigt upptäckte han emellertid en svensk översättare av antik poesi, både grekisk och latinsk, nämligen Ingvar Björkeson. Sture har förmodligen lyckats övertyga Sveriges antikälskare att Björkeson är vår mest framstående översättare av antik poesi någonsin. Den romerske kärlekspoeten Propertius översatt av Björkeson övertygade Sture om den saken. Björkesons Aeneid överträffar Adlerbeths. Den är i alla händelser begripligare för dagens läsare. Pindaros fyra böcker epinikier plus fragmenten är kulmen på Björkesons märkliga översättargärning, som började med översättningen av Dantes Gudomliga Komedi. Åtminstone menade Sture det och han tröttnade aldrig på att prisa Björkesons översättningar, som ofta inspirerade honom till hans egna böcker.

"översiktligt, medryckande och stilistiskt njutbart" skrev recensenten när "Från Alexander till Augustus" kom 2007.

Så småningom formades hos Sture viljan att skriva en sammanhängande grekisk kultur – och litteraturhistoria. Så tillkom böckerna om Greklands protohistoria, Greklands lysande klassiska epok och den sista i triaden, den om hellenismen, perioden från Alexander till Augustus.

Om den tidiga kejsartiden, perioden från Augustus till kejsar Konstantin, skrev aldrig Sture något. Det var vid denna tid som kristendomen transformerade den gamla grekiska litteraturen och kulturen. Att Sture aldrig skrev något om de första tre efterkristliga århundradena berodde förmodligen på att han ställde sig tvivlande inför kristendomens, i hans ögon, absolutistiska anspråk. Hans älskade grekiska hustru Clios död i Alzheimer talade inte precis för en god och rättvis Gud. Berättelsen om de två lärjungarnas vandring till Emmaus efter korsfästelsen och alla egendomligheter som ägt rum i Jerusalem (skildrade i Lukasevangeliets kapitel 24) kunde Sture dock omfatta med kärlek och respekt, speciellt som han i vers 29 såg formuleringar som likaväl skulle ha kunnat uttalas av en grek idag (vers 29 i svensk översättning: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut”).

Sture tröttnade aldrig på att skriva och lära sig nya saker. Han praktiskt taget dog med sin från trycket komna Pindarosbok i handen.

På ingen vän till Margareta och mig har den antike grekiske författaren och politikern Solons ord varit mer tillämpliga: γηράσκω δ’ αἰεὶ πολλὰ διδασκόμενος (gêraskô d’ aiei polla didaskomenos), ”Jag åldras ständigt lärande mig mycket (nytt)”, som en hyllning till detta grekiska språk som Sture älskade så högt, både det antika och det moderna.

Lars Rydbeck
Docent i nytestamentlig filologi vid Lunds universitet

 

Översättningsexeges

Några dagar efter mitt inlägg om Noréns uppsättning av Orestien fick jag ett mail av Jan Stolpe, en av vår tids mest framstående översättare från grekiskan. Han ville göra mig uppmärksam på att man måste vara särskilt försiktig med Vertigos ”nyutgivning” av de grekiska tragedierna i svensk översättning, då det mycket väl kan vara så att dessa gömmer oegentligheter som man inte bör förbise — om man händelsevis är av uppfattningen att rätt ska vara rätt.

"Gunnar D Hansson är ingen akademisk akademiker, och det monumentala är inte hans format, trots några stora böcker och en näst intill ofattbar arbetsinsats på litteraturens områden."

Det visar sig nämligen att Stolpe nyligen har gått till botten med vad som egentligen har hänt med Erland Lagerlöfs Homerosöversättningar, och han är inte glad över sina fynd: ”Under hela denna undersökning har jag känt en stigande olust.” I artikeln ”Textens irrfärder”, i en festskrift till Gunnar D. Hansson, redovisar han fynden av denna undersökning, vilka jag helt kort ska referera i det följande.

I bakgrunden ligger det faktum att Stolpe själv är oförblommerat förtjust i Lagerlöfs översättningar — han kallar dem ”två storverk i svensk litteratur” och ”klassiker” — och att dessa i sin tur endast kommit mycket få läsare till del. I själva verket är det nämligen i en stor mängd olika bearbetningar (och urval) som de flesta har kommit i kontakt med ”Lagerlöfs” översättningar. Den förste att ge sig på ”originaltexten” var Einar Pontán, som först begränsade sig till att ändra ”några ställen” och ”vissa småord”, medan Stolpe i senare versioner kunde se tydliga spår av en ”normaliserande språkriktighetsomsorg”. Helhetsintrycket är dock att Pontáns revidering inte rubbar verkets grundkaraktär.

De riktiga problemen kommer med Gerhard Bendz ”mycket mer genomgripande och systematisk[a] bearbetning” av Lagerlöfs text. Bendz ”stilistiska ställningstagande”, som redovisades först efter att bearbetningen hade fått stark kritik, ”sätter nu sin prägel på hela verket”, enligt Stolpe, som även menar att Bendz avsikt varit att ”förflytta berättarpositionen tidsmässigt”. Med tiden kommer en rad nya versioner av ”bearbetningen” ut. Till slut, när Bendz passerar vad Stolpe kallar en ”kvalitativ gräns” (av de 331 rader som Odysséens sjätte sång består av hade Bendz tidigare ändrat drygt 150 — nu hade han gjort omkring 100 ändringar därutöver), kokar Stolpe över och blir, som han själv säger, ”rejält upprörd”.

Stolpe ger i sin genomgång många exempel på de ändringar han observerat. Jag ger här ett enda, som Stolpe själv menar ”kanske belyser processen”:

Iliaden 6.458: κρατερὴ δ’ ἐπικείσετ’ ἀνάγκη·
Lagerlöf 1912: men af hårdaste nödtvång
Bendz 1958 och 1959: men nödgad och tvungen
Bendz 1963: men tvånget skall råda

Föremålet för studierna: Erland Lagerlöf (1854-1913)

Nu kanske det är dags att återgå till själva kärnfrågan: vilka ändringar, rättelser och tillägg kan man egentligen tillåta sig att göra till någon annans arbete, samtidigt som man påstår att upphovsmannen fortfarande är densamme som förut? Stolpes svar är kort men kärnfullt: inga alls. Han menar att Lagerlöfs Homerosöversättningar borde återutgivas i sin ursprungliga form, dels för att ge honom upprättelse, dels för att texten är bra som den är. ”Ingrepp av det slag jag har undersökt är meningslösa. [...] Det är ingen poäng att göra små ingrepp i dem [Lagerlöfs översättningar]. Att göra stora förstör alltsammans.” Han avslutar sedan sin text med följande ord:

… jag borde ändra mitt testamente och förbjuda alla ingrepp i min egen översättning av Platon. Håller den inte? Är den ålderdomlig? Har den ”friheter i fråga om ordföljd”? Då har jag ett förslag: gör en ny.

Det är således med kraft som Stolpe praktiskt taget avfärdar alla försök att ”bearbeta” äldre översättningar för att tillfredsställa en ny tids läsare. Jag kan inte annat än att hålla med; ibland krävs det en sorts ”startsträcka” för att komma in i ett främmande språkbruk, och det är inte mer än rimligt att detta även gäller en nu hundra år gammal översättning. Till saken hör också att Homeros språk också kräver en liknande startsträcka för studenter i grekiska, eftersom nybörjarundervisning i regel utgår ifrån en mycket senare språkform.

Vad gäller då med översättningarna i ”De grekiska tragedierna”? Utgivarna redovisar öppet att de ”har genomfört en varsam modernisering av texterna”, och därför borde vi kanske även här vänta oss ett resultat liknande det vi sett ovan. Å ena sidan rör det sig sannolikt om ganska stora förändringar kvantitativt sett; å andra sidan är jag lika övertygad om att de inte lagt ned i närheten av de oceaner av tid som Pontán och Bendz gjorde; vi befinner oss i en helt annan era nu, och utgivarna är definitivt inte några filologer av den gamla skolan. Utan anspråk på att urvalet skulle vara representativt för utgåvan som helhet gjorde jag en hastig jämförelse av Zilliacus översättning av Agamemnon (Väktarens introduktion samt Kassandra-passagen) i två versioner, originalutgåvan från 1929 och i Vertigos utgåva (2006). Resultatet? Det fanns inga förändringar överhuvudtaget. I jämförelse med Bendz behandling av Lagerlöf framstår Vertigo förlags behandling som varsam, minst sagt. Vi verkar således inte behöva vara oroliga för att Zilliacus, Collinder, Bæckström och Gullbergs texter ändrats alltför mycket. De stora tillkortakommandena med utgåvan är däremot, förutom det svårläsliga typsnittet, avsaknaden av radnummer (oumbärliga för filologer) samt att inte mindre än fem av Euripides tragedier och en med omdiskuterad upphovsman helt saknas: Herakliderna, Andromakhe, Hekabe, Elektra, Helena samt Rhesus. Kanske är det förlagets avsikt att minimera antalet översättare som ligger bakom denna egenhet? Till dess förtjänster hör däremot bland annat det nytillkomna efterordet (pdf) av Pär Sandin, tämligen nytillträdd ämnesföreträdare för grekiskan vid Universitetet i Bergen, tillika kommentarförfattare till Aischylos De skyddssökande.

PS. Under min läsning av Stolpes artikel slog det mig att jag hämtat denna blogues namn (liksom de flesta andra Homerosöversättningar jag har gett hittills) från en Bendz-utgåva. Dessa har jag någon gång dessutom, felaktigt, hänvisat till såsom ”Lagerlöfs”. I oro över att den ursprungliga ordalydelsen i värsta fall skulle vara en helt annan kollade jag upp den, och det visade sig lyckligtvis att (den väntade) ändringen endast är mycket liten: ”Bland de dödlige växlar ju segern.” Som en hyllning till översättarens arbete har jag därför även ändrat namnet därefter, och fixat till hänvisningarna. Det återstår dock att se om jag väljer Lagerlöfs eller Björkesons översättning framdeles.

 

Outad i Sydsvenskan – antik filmspecial

Jag blev kontaktad i förra veckan av Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan, som ville att jag skulle uttala mig om ”hur det antika Grekland skildras på film”. Detta skulle sedan ingå i ett större temanummer om antiken som publicerades i helgen. Jag minns fortfarande med viss bitterhet att jag valde att skicka vidare reportern som kontaktade mig om den olympiska elden; den gången hade jag till och med haft chansen att vara med på TV. Jag såg därför till att inte missa min chans denna gång.

Eftersom redaktören i den färdiga artikeln valde att presentera mig med namn (även om han verkar ha förväxlat namnen på min blogue och mig) kan man väl säga att jag officiellt är ”outad” nu; men, som jag klargjorde under sommarens stora Pindarosdiskussion, jag har aldrig trott att jag är fullständigt anonym, eftersom det endast krävts några musklick för att utröna min identitet. I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är.

Den omkring en timme långa intervjun blev sedan hårt komprimerat till några ”recensioner” av antikens Grekland på film. Jag citerar således tidningsartikeln nedan. Håll till godo!

Lars Nordgren är doktorand i grekiska vid Stockholms universitet och driver bloggen Venanzio. Här är hans guide till, och betyg på, fyra antika rullar.

Många har en bild av hur antiken såg ut, baserad på någon källa. Och när någon gör ett avsteg från bilden blir det ofta ett stort hallå. Men jag är glad över att filmerna görs. Det är bra berättelser som håller intresset vid liv. Om det sedan innebär att folk börjar läsa klassiska språk eller bara köper ”Iliaden” på pocket spelar inte så stor roll. Antiken har något att ge oss i dag.

Helen of Troy (1956). Regi: Robert Wise.
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är i högsta grad ett intressant tidsdokument för hur man såg på antiken på femtiotalet, eller åtminstone hur man trodde att man kunde tjäna pengar på antiken. De unga hjältarna ser ut som gamla gubbar och pratar styltigt. Skådisar springer omkring i leopardhudar. Allt är oerhört töntigt. När de byggde hästen var de tvungna att installera en luftkonditionering för att överleva där inne. Man undrar hur de gamla grekerna klarade det.
BETYG: 3

"Her name was burned into the pages of history - in Letters of fire! Hers the Face that launched a thousand ships! Hers the Temptation that plunged the world into conflict! Hers the Sin that inspired time's greatest treachery!"

Troy (2004). Regi: Wolfgang Petersen
Historisk händelse: Slaget om Troja (ca 1300-950 f kr)
Den är väldigt bra. Filmen tar sig stora friheter, men å andra sidan vet man inte i detalj hur det såg ut på den tiden, och redan Homeros blandade vapen och kläder från olika tidsåldrar. En sak som sticker i ögonen är att de olympiska gudarna saknas, en väldigt viktig del av Homeros värld. Men han är bara en av många som har besjungit Troja, och eftersom det är en idé i den antika poesin att alla ska sjunga sin egen version av samma sång så fungerar det.
BETYG: 4

"Nearly three thousand years ago, the passion for one woman ignited the greatest battle ever fought - for love."

300 (2007). Regi: Zack Snyder.
Historisk händelse: Slaget vid Thermopyle (480 f kr)
Slaget då de trehundra spartanerna stoppade perserna är det mest laddade ögonblicket i den antika grekiska historien; det var då ”väst stoppade öst”, kan man säga. Filmen är serietidningsmässig och en våldsorgie utan dess like, men man blir glad över att den bygger så mycket på Herodotos. Spartanerna ser också ut som de gör på antika krukor, vilket säkert var idealiserade versioner. Men man ska inte ta filmen alltför bokstavligt: det är en bild av en bild.
BETYG: 4

"This is blasphemy - this is madness!" - "Madness? This is SPARTA!"

Alexander (2004). Regi: Oliver Stone
Historisk händelse: Alexander den stores liv (356–323 f kr)
Filmen är verkligen en historielektion – man får lära sig mycket. Som att Alexander var ända borta i Pakistan och förde in grekiska element i buddistisk kultur. Men filmen faller platt som en pannkaka, och även om Oliver Stone slår ihop en del slag så blir det till slut bara långtråkigt. Han kanske ville lite för mycket. Man borde ha koncentrerat sig på en episod av Alexanders liv istället.
BETYG: 2

"I've known many great men in my life, but only one Colossus."