aktuellt


Häromdagen hade en tämligen unik teaterpjäs premiär på The Yard i London. Föreställningen heter Stink Foot, och är inget mindre än en uppsättning av Sofokles Filoktetes, en grekisk tragedi som är lika gripande som uppslitande. Handlingen går i korthet ut på att en ung grekisk krigare, Neoptolemos, övertalas att lura Filoktetes att följa med till Troja, då en spådom gjort gällande att grekerna inte kan vinna kriget utan denne (eller åtminstone hans båge). Under dramats gång slits Neoptolemos mellan plikten och den framväxande medkänslan han drabbas av till den lidande Filoktetes. Anledningen till att denne tillbringat de senaste nio åren ensam på en öde ö är nämligen att han fick en infekterad och illaluktande skada i foten när den grekiska hären var på väg till Troja första gången och blev avslängd av besättningen.

Den aktuella uppsättningen verkar ha tagit fasta på detta med äcklet; enligt uppgift spelas föreställningen i en bassäng full med treacle, som väl är ett mellanting mellan melass och sirap. Det verkar också vara just treacle som använts i den trailer som marknadsför föreställningen.

Periferi och centrum - omslag-524x800

”Författarna låter oss genom sina studier förstå att det marginaliserade – som inte behöver vara liktydigt med det marginella – har väsentliga saker att säga oss om gångna kulturer och epoker.”

Föreställningen spelas fram till den 13 december.

För bara några veckor sedan kom äntligen en efterlängtad bok från tryckeriet, Periferi och centrum. Det handlar om en antologi av texter, föranledd av Riksbankens jubileumsfonds särskilda satsning på forskning på förmodernitet. Den tidigare omtalade konferensen som ägde rum på Sigtunastiftelsen var startskottet för detta arbete, och min medverkan skedde i den underavdelning som fokuserade särskilt på marginalisering. Mitt bidrag till den aktuella antologin handlar således om en ”emblematisk marginaliseringssituation”, närmare bestämt om just Sofokles Filoktetes. Så snart jag kan och får tillåtelse därtill kommer jag att lägga upp en länk till texten. Till dess får ni vända er till bibliotek eller bokhandel.

antikmuseum_goteborg

”Det fina med vårt museum är att det finns en massa olika tidsepoker och kulturer representerade. Vi har nästan allt, säger Ann-Louise Schallin”. Foto: Anders Simonsen

Göteborgs universitet, min alma mater, är aktuellt av flera anledningar just nu. Först och främst nyöppnade universitetets antikmuseum efter en längre tids renovering i slutet av januari. Här har såväl studenter som allmänhet möjlighet att se och kanske även vidröra antika föremål: ”Det är mycket viktigt att ha en möjlighet att se och känna på arkeologiskt material när man som student ska lära sig att tolka olika förhållanden och processer under antiken”, enligt Ann-Louise Schallin en av museets två föreståndare. Öppettiderna är lite snålt tilltagna, men inträdet är dock gratis: 15–18 tisdagar.

Den andra nyheten är att de klassiska språkämnena i Göteborg håller på att stärka sin Internetpräsenz med hjälp av en blogg, Klassiska språkbloggen. Till dags dato finns det inalles 10 läsvärda inlägg under rubriker som ”Att slå i lexikon”, ”Grekiska under 3000 år” liksom det mer oväntade ”Fornkyrkoslaviska — ett klassiskt språk”. Det är institutionens ordinarie personal som skriver under sina egna namn och tilltalet är tydligt riktat till den intresserade allmänheten. Särskilt positivt är att inläggen är öppna för vem som helst att kommentera. Jag får intrycket att universitetet gjort en rejäl satsning på ökad webbnärvaro med hjälp av just bloggar; snart sagt varenda institution har åtminstone en handfull olika bloggar av mer eller mindre officiell karaktär att erbjuda. I sammanhanget ska det också nämnas att även grekiskan vid Uppsala universitet har en blogg, som dock mer har karaktär av internt kalendarium än en utsträckt hand till allmänheten, som är fallet med Klassiska språkbloggen. I vilket fall som helst får kanske övriga universitet som erbjuder klassiska språk ta detta som en uppmaning att ta sig själva i kragen beträffande webbnärvaro.

gamlah1

Den gamla hovrättsbyggnaden från 1948 inhyser bland annat Antikmuseet och de klassiska språkämnena sedan flytten från Sveahuset 1996. Nu är det kanske snart dags för flytt igen.

Den sista saken är litet mer negativt laddad. De som var med sommaren 2012 kommer säkert ihåg hur GU:s ledning med rektor Pam Fredman i spetsen ville lägga ned ett stort antal språkämnen, däribland latinet och grekiskan, vilket bland annat fick till följd att undertecknad skrev ett skarpt brev till dem där jag argumenterade för varför de skulle låta bli. Det blev mitt mest lästa inlägg hittills, vilket väl visar att frågan väcker starka känslor. Nu är samma rektor i blåsväder igen i samband med att visionen om ”Campus Näckrosen” presenterats. Saken handlar i korthet om att universitetet ska hjälpa Göteborgsregionen att ”sticka ut” extra mycket i samband med stadens 400-årsjubileum som äger rum 2020. Campus Näckrosen är ett samlingsnamn på de förändringar som är planerade för området kring Näckrosdammen; parentetiskt bör det också nämnas att förändringarna är tänkta att ha en sammanknytande effekt. Pam Fredman: ”Tillsammans med universitetsbiblioteket ska det knyta samman Göteborgs kulturstråk – från operahuset vid hamnen, via Kungsportsavenyn och Götaplatsen – med det evenemangsstråk som tar sin början vid Korsvägen.” Denna sammanknytning skulle bland annat innebära att Gamla Hovrätten måste rivas, vilket förstås har väckt ont blod hos många. Så sent som igår hölls ett öppet möte där intresserade erbjöds tillfälle att ställa frågor till de ansvariga. Föga förvånande blev få frågor besvarade. GP har samlat alla artiklar i ämnet här.

Sappho

Den vanligaste och sannolikt äldsta illustrationen av Sapfo, tillsammans med Alkaios. Bilden är en bearbetning av en rödfigurig kalathos av den så kallade Brygosmålaren, från omkring 470 f.Kr., det vill säga hundra år efter Sapfos död. Krukan återfinns på Staatliche Antikensammlung i München.

Tänk er en författare som levde för mer än 2500 år sedan, och som redan knappt tvåhundra år efter sin död räknades bland sin kulturs främsta diktare. Tänk er därefter att författarens verk till största del har gått förlorat, och att de fåtaliga rester som finns att tillgå huvudsakligen är bevarade som citat hos andra författare. Tänk er till sist att det plötsligt och oväntat presenteras nytt material av denna författare, som därtill verkar komma ur en egen diktsamling. Nu börjar ni nog förstå vilken ärkesensation det är att nya diktfragment av Sapfo, en av världens mest berömda poeter, visas upp. Sapfo hyllades redan av Platon som den tionde musan och hennes dikter har lästs och påverkat människor ända sedan antiken in i vår tid. Så sent som i våras kom den senaste översättningen till svenska av hennes dikter, den gången i en samlingsvolym med diktarkollegan Alkaios.

I sammanhanget är det visserligen inte så lång tid sedan samma sak senast inträffade, närmare bestämt var det under 2004 som nytt material av Sapfo senast blev utgivet. De nya fragmenten tvingade den gången filologer att ompröva tidigare beslut, inte minst när det gällde uppdelningen av det fram till dess kända materialet; vilka textrader hör egentligen till vilken dikt? För min egen del var det särskilt spännande att undervisa om Sapfo under tiden som följde, inte minst då alla artiklar som följde på fyndet så att säga ingöt ny energi i ämnet, så att den ”dammighet” som annars kan prägla ämnet var som bortblåst, åtminstone för en tid. Den nätburna tidskriften Classics@ har samlat en stor mängd artiklar om den förra omgången fragment på denna sida.

obbink

Papyrologen Obbink ansvarar för det pågående projektet ”Reception of Greek Literature 300 BC-AD 800: Traditions of the Fragment”. Bilden länkar som vanligt.

I samma tidskrift var det en viss Dirk Obbink som ansvarade för editionen av textfragmenten, och det är samme man som nu är aktuell med en edition av det nyfunna materialet. Obbink har nu i förväg lagt ut ett utkast till en artikel [direktlänk till pdf-filen]. Artikeln är tänkt att publiceras i nummer 189 av ZPE, en tidskrift som tidigare figurerat på denna sida i samband med historien om Lesis [del 1, del 2]. De nya diktfragmenten är enligt uppgift skrivna på ett papyrusark från omkring 100 e.Kr. och tillhör en anonym privat samlare; de härrör alltså inte från någon bibliotekssamling, vilket annars brukar vara fallet.

Vad står det då i dikterna? Jag har själv inte möjlighet att producera en läsvärd och genomtänkt översättning, men under den senaste veckan har preliminära översättningar presenterats på italienska (Franco Ferrari) och tyska (Dirk Uwe Hansen). Idag har nyheten också nått ända till Sverige; Eric Cullhed, nydisputerad grecist i Uppsala, skriver initierat om det längre fragmentets innehåll i dagens DN, och erbjuder även han en översättning av detsamma, denna gång till svenska. För alla som är intresserade av grekisk lyrik i allmänhet och Sapfos lyrik i synnerhet finns det alltså förmodligen en hel del att se fram emot den närmaste tiden. Och visst är det fler än jag som hoppas att även Jesper Svenbro ska ge sig i kast med Sapfo på nytt?

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

Omslaget till nummer 143 visar första sidan ur Göteborgs universitetsbiblioteks handskrift med Dionysios Periegetes hexameterdikt (Codex Graecus I).

I dagarna har det senaste numret av Hellenika, Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners tidskrift, utkommit. Vänföreningen, liksom institutet i Athen, har normalt sitt huvudsakliga fokus på Antikens kultur- och samhällsliv, men är inte främmande för att upplåta plats åt de klassiska språken, och då särskilt grekiskan. Med anledning av den senaste tidens nedläggningshot på svenska och utländska universitet har man alltså funnit för gott att ha forskning i och undervisning om grekiska som huvudtema.

I ledarspalten uppmärksammar Krister Kumlin, föreningens ordförande, särskilt två artiklar i tidningen. Den ena tillhör Kristiina Savin, som i ”Språket som röjer tankarnas växt” menar att den antika grekiskan kan sägas utgöra en sorts grundkod för det västerländska tänkandet. Hon fortsätter:

”…genom den formulerades en gång de filosofiska och vetenskapliga frågorna som präglat idéutvecklingen fram till vår egen tid. Som självklara och därför osynliga byggstenar strukturerar många av de antika begreppen fortfarande våra tankar, utan att vi tänker på det eller — vad som blivit allt vanligare idag — utan att vi har en aning om det.”

Reklamaffisch för Wrath of the Titans (2012), uppföljare till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1982.

Wrath of the Titans (2012) är uppföljaren till Clash of the Titans (2010), som i sin tur är en ny version av filmen med samma namn från 1981.

Den andra artikeln som nämns speciellt är skriven av yours truly, och behandlar det i min mening spektakulära faktum att antikt material visar sig ligga till grund för filmer vars omsättning rör sig om flera miljarder dollar. I artikeln ”Antiken på film — en miljardindustri” lyfter jag särskilt fram tre filmer från 2012, The Hunger Games, Prometheus och Wrath of the Titans, vilka förhåller sig till de antika myterna genom direkt lån av stoff, en referens till något biobesökarna förväntas känna till samt genom en faktisk iscensättning av dem.

”Den starka makt de nedtecknade myterna har visar sig genom att vi fortsätter att söka oss tillbaka till dem, även om bildmediet äger en helt annan genomslagskraft, sett i ett kortare perspektiv. […] I biomörkret sker sedan något verkligt intressant; de redan frälsta får sig givetvis något till livs, men det riktigt anmärkningsvärda händer med dem som inte kände till myterna om Theseus, Prometheus eller Perseus sedan tidigare. Att döma av den nyfikenhet man kan se i internetforum av olika slag blir många ivriga att veta mer — och ett vanligt tillvägagångssätt är att vända sig just till de antika källorna.”

Läs hela artikeln på webben här.

Det är mycket med Iliaden och Odysséen just nu.

För att markera det dubbla ursprunget kompletteras Lagerlöfs porträtt på bokens omslag med en traditionell homerosavbildning.

Till att börja med har Jan Stolpes önskan från 2010 nu blivit hörsammad och Lagerlöfs Homeros föreligger nu nyutgivna i Svenska Akademiens serie ”Svenska Klassiker” — vilket i sig är något ganska anmärkningsvärt, eftersom samtliga tidigare utgivningar i denna serie varit original på svenska och inte översättningar till svenska. Seriens idé är att hålla ”våra klassiska författare” tillgängliga för att därmed utgöra en ”viktig förutsättning för fortlevnaden av vårt litterära och språkliga arv och därmed vår kulturella identitet.” Med lika stora ord försvaras detta tilltag i två förord, dels ett kortare av Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som för övrig också skriver på en blogue då och då) och dels ett längre av ledamot Jesper Svenbro, som ju är ”poet och litteraturforskare med antik grekiska som specialitet”. Textredigeringen, efterskrift, kommentarer och ordförklaringar står Jan Stolpe för.

Ikväll högtidlighålls denna nyutgivning av Lagerlöfs båda översättningar med ett evenemang på — som alltid — Medelhavsmuseet i Stockholm. Klockan 18:00 presenteras verken av såväl Stolpe som Svenbro, och böckernas finns att köpa till ”specialpris” — som eventuellt väger upp entréavgiften på 80 kronor.

Svenska Dagbladet hänger också med på homeroståget genom att publicera en understreckare om antikbruk, närmare bestämt om två omtolkningar av Homeros verk, signerad Annie Burman, presenterad som ”klassicist” från King’s College i Cambridge. Det rör sig om Christopher Logues War Music från 1981–91 och Madeleine Millers The Song of Achilles från 2011. Den senare är så modern att den även har en egen trailer.

Leif Andrée medverkade senast i SVT-produktionen ‘Äkta människor’ och ses under hösten även som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater.

teater Galeasen har man ytterligare ett par veckor chansen att uppleva Christina Ouzounidis Agamemnons förbannelse, som fått en hel del positiv respons i tidningarna och som förlängts på grund av ett stort publiktryck. Som vanligt (vågar man nästan säga) utgår Ouzounidis från mytkretsen kring Atreusätten, närmare bestämt kung Agamemnon och dennes familj. Senast var det Klytaimnestra som hade ordet (i Vit, rik, fri); denna gång är det mannens tur att få tala fritt. Sista föreställningen äger rum den 2 december.

En annan nyhet med anknytning till Homeros är att Johannes Anyuru idag tilldelas SvD:s litteraturpris (som till skillnad från historie- och teaterprisen saknar namn hämtade från muserna). Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya, som berörs flyktigt i intervjun i dagens tidning, var ju en samling dikter som presenterade en sällsam blandning av de homeriska sångerna och svenska förortsmiljöer:

Vreden, gudinna, besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar. (Svart neon, ur Det är bara gudarna som är nya, 2003)

Johannes Anyuru vid gårdagens utdelningsceremoni vid evenemanget ‘Bokens dag’.

Avslutningsvis slumpar det sig så att min gymnasieklass i grekiska, som jag för övrigt givit namnet Atropos, till idag har i uppgift att gruppvis presentera fem olika aspekter av Homeros, något jag naturligtvis ser mycket fram emot — vilket bättre sätt att avsluta en arbetsdag kan ni komma på?

Paris dom: Redogör för historien som föregår Iliaden! Vad hände egentligen innan grekerna drog ut i strid mot trojanerna? [Peleus och Thetis bröllop, Skönhetstävlingen, Sköna Helena, Menelaos, Agamemnon]
Iliaden: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilken roll spelar gudarna? [Akilles, Hektor, Agamemnon, Priamos, Patroklos]
Odysséen: Återge huvuddragen i detta verk! Vad handlar det om? Vilka övernaturliga inslag förekommer? [Odysseus, Cyklopen, Poseidon, Kirke, Kalypso, Penelope]
Homeros stil: Vad är utmärkande för Homeros stil? [Hexameter, stående epitet, liknelser, de agerandes egna berättelser]
Den homeriska frågan: Vem var Homeros? Varifrån kom han? Har han över huvud taget funnits? Hur gamla är texterna – när skrevs de ned första gången? [rapsod, redaktör, Friedrich August Wolf, analytiker och unitarier, Milman Parry]

De olympiska spelen i London är de trettionde sedan nystarten i Athen 1896. Det är tredje gången London står värd; första gången var 1908 och därefter 1948, efter ett tolvårigt uppehåll orsakat av världskriget.

Nu när det är drygt två veckor kvar till de olympiska spelen i London har det vid flera tillfällen hörts kritiska röster om hur kostsamt spektaklet kommer att bli, och notan verkar bli kännbar för britterna. I SvD (27/6) kunde man läsa att spelen kan komma att kosta 260 miljarder kronor, närmare tio gånger vad som angavs i den ursprungliga budgeten från 2005, och det verkar alltså klart att det är ”skattebetalarna” som ska stå för detta. Bland de negativa reaktioner som hörts vill jag lyfta fram en av särskilt intresse.

Pembroke College, Oxford.

På epost-listan Classicists, som ursprungligen var en intern brittisk informationskanal med fokus på den grekisk-romerska antiken, men som nu blivit ett internationellt forum för evenemangstips, jobberbjudanden och kallelser till konferenser med mera, kunde man i förra veckan ta del av två stycken pinfärsk poesi på antik grekiska. Författaren till den första dikten, Colin Leach, är fellow vid Pembroke College i Oxford och kanske mest känd för sin översättning av Euripides Helena (tillsammans med James Michie). Med ämnesraden ”Anti-Olympic ode” och utan vidare kommentarer i själva meddelandedelen sändes Leachs dikt ut i fredags (6/7) klockan 13.12, dock med Peter Jones mailadress som avsändare; kanske är det så att Leach själv inte använder epost, måhända på grund av hög ålder — hans grundstudier ägde rum på 50-talet och han bör således vara omkring 80 år.

Londons grekiskälskande borgmästare Boris Johnson. Bilden länkar till en artikel om dennes poetiska avsikter med London-OS, där också d’Angours Athen-ode finns i engelsk översättning.

Samma natt, nio minuter över tolv den 7/7, kom det ett diktsvar skrivet av Armand d’Angour, som också är verksam i Oxford, närmare bestämt vid Jesus College. Att just d’Angour skulle rycka ut till olympiadens försvar var inte så överraskande, då denne låg bakom det Pindaros-inspirerade ode som framfördes vid OS i Athen 2004, och som så sent som för två år sedan på uppdrag av Londons borgmästare skrev ytterligare ett grekiskt ode till olympiadens ära. Den sistnämnda diktens ordalydelse är ännu hemlig och kommer att framföras både på grekiska och engelska av borgmästaren själv — som även han studerade classics i Oxford — vid ett välkomstevenemang på Kungliga operan i London den 23/7, det vill säga inte vid själva invigningen, som äger rum den 27/7.

Båda dikter är skrivna som elegiskt distikon, det vill säga med omväxlande rader på hexameter och pentameter. Jag har bifogat en i princip metrisk översättning av Leachs dikt, men låter mig nöja med d’Angours egen rimmade översättning till engelska, vilken han bifogade som ett PS i ett mail 17 minuter senare.

Anti-Olympic ode (Colin Leach)

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι
τέρπονται, δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad.
[Ate är ”den gudinna som enligt grekisk tro fick människorna att i blind förhävelse ådra sig skuld genom onda handlingar” (NE.se). Ett särskilt tack till Thomas Sjösvärd som hjälpte mig att få till sista raden.]

Re: Anti-Olympic ode (Armand d’Angour)

ἀλλ᾽ ἐν Πιερίδων εὖ νικήσασιν ἀγῶνι
ἔσσεται οὐ κέρδος γ᾽ ἄφθονον ἀλλὰ κλέος

But those who triumph in the Muses’ game
Will win not money, but unstinting fame!

Igår möttes jag av nyheten att en arbetsgrupp vid Göteborgs universitet kommit fram till att det är rätt sak att föreslå för humanistiska fakultetsnämnden att lägga ned undervisningen i antik grekiska. Detta är naturligtvis synnerligen dåliga nyheter, inte bara för Göteborg och västra Sverige utan även för landet som helhet. Som de som läser denna blogue redan känner till, är det min övertygelse att Sverige har glädje av och användning för människor som besitter kunskap om grekiska språket och litteraturen. Jag insåg därför snart att det var mitt ansvar att höra av mig till mitt gamla lärosäte och säga mitt hjärtas (och hjärnas) mening. Så här blev mitt mail:

Till: Pam Fredman (rektor, Göteborgs universitet)
Kopia: Lennart Weibull (prorektor), Margareta Hallberg (dekanus), Mats Andrén (prodekanus)
Ämne: Angående den föreslagna nedläggningen av undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet
Skickat: 2012-06-14 10:12

Bästa rektor, prorektor, dekanus och prodekanus!

Jag fick igår veta att den så kallade utbildningsplaneringsgruppen föreslår att humanistiska fakultetsnämnden ska besluta att lägga ned undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet från och med budgetåret 2013. Det var otroligt nedslående att nås av detta besked, såväl av personliga som professionella skäl; jag har nämligen min grundutbildning i bland annat grekiska från just Göteborgs universitet, och jag har alldeles nyligen disputerat i detta ämne vid Stockholms universitet. Grekiska är ett omistligt ämne vid ett svenskt universitet av Göteborgs dignitet. Låt mig genom att ge två skäl förklara varför.

Till att börja med vilar hela vår bildnings- och vetenskapstradition på de antika författarnas och vetenskapsmännens arbete. Vi kan än idag i original läsa och förstå så vitt skilda författare och verk som Homeros, Sapfo, Sofokles, Platon, Aristoteles och texterna i Nya Testamentet, vars inflytande på stora delar av världen under kommande tider utan överdrift kan sägas ha varit omätligt, och jag menar att vi även fortsättningsvis behöver folk som kan göra detta. Det beror därtill inte bara på tradition att man läst och använt sig av dessa (och många andra) författare under långa tider, nej, även nu utmärker sig antikens Grekland särskilt genom att ständigt göras aktuell, angelägen och intressant på nytt för människor i vår tid, såväl lokalt, regionalt som globalt. Jag tänker på exempel som den nyliga uppsättningen av Antigone på Stadsteatern i Göteborg, översättningen av Aristoteles Retoriken liksom ren underhållning med filmer som hämtar inspiration ur mytologiskt stoff härrörande från antikens Grekland, såsom den bioaktuella Prometheus. Att Nya Testamentet är skrivet på grekiska känner många till. Men jag tror också att många kan hålla med om att det finns ett stort värde i att inte bara olika religionsföreträdare kan läsa och tolka vad som står i bibeln. Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket.

Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska. Filosofer och vetenskapsteoretiker, litteraturvetare, religionsvetare, arkeologer, antikens kultur- och samhällsvetare, lingvister, statsvetare, teologer, historiker, matematiker, läkare, psykologer och biologer är några grupper som känner behov av att kunna värdera och använda sig av källmaterial på grekiska, och då har jag bara valt bland dem som redan studerar eller arbetar på universitet. Vi som undervisar i grekiska kan erbjuda dessa människor kunskap och redskap för att kunna klara sig på egen hand. Jag har ofta och i många sammanhang hänvisat till Göteborgs universitets motto — tradita innovare, innovata tradere — som jag tycker är en enastående sammanfattning av universitetens tre uppgifter: att förvalta det arv vi fått av tidigare kollegor genom att förnya det och därefter vidareföra det till nästa generation i såväl vetenskaplig som populär form. I ljuset av denna devis är det oförståeligt att sluta erbjuda undervisning i ett för varje universitet värt namnet så centralt ämne som antik grekiska.

Jag har tagit del av utbildningsplaneringsgruppens rapport, som lägger fram olika data som onekligen ser negativa ut; antalet studenter är relativt lågt, genomströmningen är också relativt låg, och underskottet verkar vara en indikator på att ämnet behöver ekonomiskt stöd utifrån. Men är det säkert att man har använt rätt måttstock för mätningen? Jag tror att det måste få kosta lite att bibehålla såväl bredd som djup vid ett universitet, och att inte alla ämnen alltid kan bära ”sina egna” kostnader. Jag menar för övrigt att det är fel att tala om egna kostnader, då grekiska som ämne är integrerat i ett stort antal andra ämnen. Överfört till ett samhällsperspektiv ter det sig lika orimligt att exempelvis sluta bistå gamla människor med vård eftersom man inte anser att de bidrar med något till samhället. Klassiska språk kan på ett sätt liknas vid en gammal släkting, kanske en gammelmormor, som fortfarande har oerhört mycket att ge till nya generationer. Det är er sak att se till att dagens människor även i fortsättningen ska kunna kommunicera med och förhålla sig till denna människa.

Lars Nordgren
nydisputerad i antik grekiska
Stockholms universitet

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.