Bokens katalogtext, eller ‘blurb’, lyder: Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

I september förra året blev jag tillfrågad om jag hade lust att hjälpa till med ordförklaringarna till en nyöversättning av en modern klassiker. Och när jag fick veta att det rörde sig om James Joyces Ulysses var det ett lätt beslut.  Hur kan man säga nej till ett så spännande uppdrag?

Nu är alltså översättningen färdig och finns att köpa i bokhandeln. För dem som är särskilt intresserade av översättningsarbetet finns även en bok om detta: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Man kan också träffa översättaren själv, Erik Andersson, som väl är mest känd för sin nyöversättning av Tolkiens ringen-trilogi, på ett ‘jubileumsprogram‘ på Stockholms stadsteater, måndagen den 13/2 kl. 17.30. Biljettpriset inkluderar enligt uppgift bourgogne och gorgonzola, men dessvärre ingen njure. Mer om översättaren kan man även läsa här. Recensionsdatumet är satt till den 3/2.

Ordlistan är, enligt förlaget, endast tänkt som ett första hjälpmedel för läsaren; ”det finns ju massor man skulle kunna förklara eller diskutera i noter om man vill öppna Ulysses mångtydighet för läsaren, men därtill finns inte utrymme”, hette det. Eftersom jag för tillfället försöker lägga så mycket tid som möjligt på att avsluta arbetet med avhandlingen, har det inte blivit så mycket tid över för nya inlägg i detta forum. Jag tänkte dock att det kunde vara kul att dela med mig av några utläggningar jag gjorde till redaktören för översättningen, i samband med mina kommentarer till översättningen. Jag har förstås tagit tillfället i akt att redigera och utöka dessa litet grand.

Grekiska generellt
Joyce verkar generellt begära av sin läsare att han eller hon ska kunna en del grekiska (bland flera andra språk) för att hänga med i svängarna. Redan precis i början av det första kapitlet samtalar Mulligan och Dedalus när den förre brister ut i en tirad om havet (den engelska texten är hämtad härifrån):

God! he said quietly. Isn’t the sea what Algy calls it: a great sweet mother? The snotgreen sea. The scrotumtightening sea. EPI OINOPA PONTON. Ah, Dedalus, the Greeks! I must teach you. You must read them in the original. THALATTA! THALATTA! She is our great sweet mother. Come and look.

- Du store, sade han stilla. Visst är havet precis vad Algy kallade det: en stor mild moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. Epi oinopa ponton. Å grekerna, Dedalus! Jag måste undervisa dig. Du måste läsa dem i original. Thalatta, thalatta! Hon är vår stora milda moder. Kom och se.

‘Bekransade oxen’
En annan grekrelaterad sak är Stephens olika tillnamn, vilka har fått lite olika förklaringar på sina håll. På sidan 210 (kap. 9) skymtar en referens till den tidigare romanen Portrait of the Artist as a Young Man (POTAYM) förbi i det kryptiska Bous Stephanoumenos, vilket Stephen blir kallad av några skolkamrater: Bous Stephanoumenos! Bous Stephaneforos! Dessa båda uttryck återkommer på sidan 407 (kap. 14). Stephens namn, som ju är Stefan eller Staffan på svenska, härstammar från det grekiska substantivet στέφανος (stephanos), som betyder just krans (eller krona). De som bar krans i det antika Grekland var såväl ämbetsmän, vinnare av idrottstävlingar, nygifta m. fl. Formen στεφανούμενος (stephanoumenos) är ett passivt presens particip av verbet στεφανῶ (stephano, bekransa) som alltså betyder ‘bekransad’. στεφανήφορος (stephanephoros) är snarlikt, och betyder ungefär ‘kransbärare’. Jag har sett en annan förklaring i Peter Mahons ‘Joyce for the Perplexed‘ (2009), som hävdar att Bous Stephanoumenos ”means, roughly, ‘ox-soul of Stephen’ ”. I samma mening förklaras Bous stephaneforos med ‘ox as garland-bearer for sacrifice’, vilket enligt min mening inte är den enda tänkbara förklaringen. στεφανηφόρος (med annan accentuering) är exempelvis även en vedertagen ämbetstitel för dem som tilläts bära krans (eller krona) i tjänsten, såsom archonterna i exempelvis Athen. Man tänker så klart även på Demosthenes, vars kranstal ju också är hans mest berömda. Samtidigt är det givetvis så att människor under långa tider och i många kulturer även har smyckat (offer)tjurar med kransar, och den som är väl påläst i bibeln (säkert Joyce!) tänker kanske på en viss Stephanos som förekommer i apostlagärningarna (6-8), och senare i samma bok kommer också prästen i zeustemplet med tjurar och kransar i avsikt att offra (14.13).

Bekransade oxar förekommer även på antika avbildningar. Här är ett exempel från museet i Efesos. Bilden är hämtad från bloggen ‘Leon’s message board’, som också tar upp stället i apostlagärningarna. © Leon Mauldin.

Jag ser i ‘James Joyce Quarterly‘ att D. Gifford troligen är upphovsman till Mahons båda tolkningar. Enligt artikeln säger Gifford att ” ‘Bous Stephanoumenos’ is schoolboy Greek for the ox-soul or bull-soul of Stephen”, men jag förstår inte vad det ska betyda. Att han kallar det ‘schoolboy Greek’ handlar om stället i POTAYM, där det är just skolpojkar som ropar namnen efter Stephen Dedalus. Det som ställer till med bekymmer är talet om ‘soul’. Kanske är det ‘soul’ i den mening som på svenska snarast skulle översättas med ‘hjärta’, ”bildligt om detta organ som (tänkt) säte för känslor, minnen etc.” (NE:s svenska ordbok)? Gifford avsåg kanske att ge en egen tolkning av stället, vilken inte nödvändigtvis stämmer överens med det Joyce hade i åtanke. Senare (och sannolikt greklösa) kommentatorer, som Mahon, Johnson (vars not ger ett förvirrat intryck) och Feshbachs svårsmälta ”angelic ox”, verkar därefter ha plockat upp denna tolkning och tagit den för en förklaring istället. Å andra sidan begår den som hävdar att den ena eller andra tolkningen av texten är den ”riktiga” eller ”enda” ett övertramp. Om jag vågar uttala mig om Joyces avsikter (men vem kan göra det, egentligen?), så antar jag att det här just handlar om flertydigheten och den rika associationsmöjligheten. Någon ‘själ’ har jag dock mycket svårt att hitta.

Angående namnet på romanen
Tidigare översättningar till svenska av romanen har, naturligt nog, kan man tycka, hetat Odysseus. Bakgrunden till att Joyces originaltitel är Ulysses är att britterna sedan gammalt känner antikens gudars och hjältars namn i deras latiniserade form. Därför heter Zeus Jove (efter Iuppiter, Iovis), Artemis Diana, Apollon Apollo, och Odysseus Ulysses (lat. Ulixes). Det är ju inte heller så enkelt att vi i svenskan hämtar alla namn direkt från grekiskan; många av oss säger nog hellre Herkules (lat.) än Herakles (grek.), kanske också Neptunus (lat.) hellre än Poseidon (grek.). Lagerlöfs originalöversättningar av Iliaden och Odysséen använder sig också i oväntat hög grad av de latiniserade namnformerna; som exempel kan nämnas Ajas istället för Ajax och, ja, just det, Ulysses för Odysseus — detta trots att verkets titel i densammes översättning likafullt lyder ”Homeros’ Odyssée”. Ryktet gör för övrigt gällande att Svenska Akademien planerar att ge ut Lagerlöfs båda homerosöversättningar i sin klassikerserie — i år är det 100 år sedan Iliaden publicerades. Tills vidare finns de att läsa hos runeberg.org: Iliaden och Odysséen.

Svaret jag fått från förlaget angående det nya namnvalet är att man vill markera att det är en nyöversättning, samt följa det val man gjort i de flesta andra länder vid översättningen. Jag kände själv ett skav först, men ju mer jag hör det desto bättre tycker jag att det passar. Det går också helt i linje med tidens trend i filmtitlar; att inte översätta dem alls har ofta visat sig vara det bättre alternativet.

About these ads