Boken är utgiven av CKM förlag, vilket enligt webbsidan är >>ett bokförlag med allmänutgivning. En blandning av nyskriven svensk fack- och skönlitteratur samt översatta utländska klassiker.<<
Knappt hade röken hunnit lägga sig efter tumultet kring den förra översättningen av den antike körlyrikern Pindaros förrän nyheten om ännu en översättning nådde mig. Nu har jag äntligen tagit del av materialet och haft tillfälle att skriva några rader om det.
Upphovsmannen Göran Svärd (GS) är en doldis som inte får någon närmare presentation i boken. Informationen på förlagets webbsida anger att han är född 1958 i Linköping och numera bosatt i Stockholm. Han håller för närvarande på med en översättning av Horatius oden 1-4, med planerad utgivning under 2012. Han har även tidigare gett ut en diktsamling, ‘Förbidan‘, på eget förlag.
En av de två nymodigheterna GS gjort är att Pindaros för första gången på svenska översatts metriskt, det vill säga att versmåttet i svenskan i möjligaste mån följer det grekiska originalets. Baksidestexten (‘blurben’ på ren svengelska) gör gällande att versmåtten “har visat sig kunna anpassas på ett sådan sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla.” Valet att följa den antika metern förklaras på följande sätt:
“Man brukar inte översätta Pindaros metriskt, förmodligen för att man tycker att det inte går. Jag menar att det visst går och är meningsfullt.” Och vidare: “Man kan förstås invända att grekisk (och latinsk) vers över huvud taget inte går att översätta metriskt eftersom den bygger på kvantitet (stavelsernas tidslängd) och inte som i moderna språk på accent. Det är ändå sedan lång tid etablerat att överföra hexameter och andra mer regelbundna antika versformer till nutida accentvers så varför inte lika gärna med Pindaros versmått. Jag lämnar därför den diskussionen därhän.” (s. 20)
Det verkar som att GS menar att versmåttet i sig rymmer en viktig del av den pindariska essensen; för egen del har jag börjat tvivla på att även versmått nödvändigtvis måste följa med i översättningar. Det bör rimligen vara upp till varje översättare att välja ett lämpligt medium att förmedla verket med.
Den andra nymodigheten i översättningen är dikternas ordning. Traditionellt brukar Pindaros diktning delas in i olika grupper baserade på genretillhörighet. Den inbördes ordningen i respektive grupp av epinikierna, segerodena, är först baserad på geografiska grunder efter de fyra panhellenska spelen, därefter grenvis efter respektive grens status. Upphovsmännen till denna indelning är filologerna i Alexandria, och den gjordes alltså för omkring 2100 år sedan. GS har valt att gå sin egen väg och presenterar istället en tentativ kronologisk ordning av dikterna, utan hänsyn till vare sig genre, geografi eller idrottsgren; epinikierna blandas med paeaner, dityramber och fragment av olika slag. Ingenstans berörs emellertid vad vi har att vinna på denna nyordning. Är det utvecklingen i författarskapet som ska belysas? Ett annat frågetecken läsaren lämnas med är varför just dessa dikter är valda — det är nämligen frågan om ett urval av Pindaros diktning, inte en komplett översättning. [Följande dikter saknas: Ol. 3-6, 8-10, 13; Py. 4-7, 9-12, Ne. 1-4, 8-11, Is. 1-2, 4-6, 8, totalt alltså 30 epinikier.]
Kartotekskortet från Göteborgs UB till Boeckhs, Dissens och Schneidewins utgåva från 1843-47: Carmina quae supersunt cum deperditorum fragmentis selectis.
GS har i sina inledande presentationer till de olika dikterna en till största del saklig, men ibland litet personlig stil. På ett ställe har exempelvis översättaren kryddat sitt fynd med ett utrop: “På ett sätt är detta stycke [Dithyramb II] unikt. Ingen annanstans i litteraturen skildras att gudarna utför kultriter till en av dem själva!” (s. 192) Det bör även nämnas att det ingenstans, vare sig i inledningar eller kommentarer, finns någon diskussion om textkritiska eller andra översättningsrelaterade problem. Istället ges i princip endast mytologiska och historiska faktabakgrunder till dikterna och deras innehåll. Staffan Fogelmark gjorde i sin ‘seriösa granskning‘ från 2009 en mängd värdefulla observationer som varje framtida översättare av Pindaros skulle ha mycket glädje av. Detta verkar GS emellertid inte ha gjort, vilket är beklagligt (medan SF:s avhandling från 1972 däremot står i litteraturförteckningen). Formellt har framställningen i övrigt några tillkortakommanden av betydelse. I inledningen hänvisar GS till en rad olika arbeten, såsom Boeckhs edition med kommentar, Boeckhs kompanjon Dissen (felaktigt benämnd ‘lärjunge’) liksom dennes efterföljare (Schneidewin m.fl.), utan att ange referenser till någon av dessa i litteraturförteckningen. Jag saknar också referenser till Rutherfords bok om paeanerna. Vad som är direkt provocerande för en klassisk filolog är att det inte redovisas vilken edition som har använts som grundlag till översättningen. Detta inte bara försvårar granskningen, det omöjliggör en rättvis bedömning av arbetet.
Jag ska återge samma exempel som jag angav i samband med Björkesons första översättning (2008). Allra först återger jag dock första strofen av Olympia I från båda översättare. Jag kunde inte låta bli att även göra ett ytterligare nedslag bland de övriga dikterna. (Texten hämtar jag, som vanligt, från TLG. I det här fallet är det Snell/Maehlers Teubnerutgåva från 1971.)
Olympia 1.1-11
Ἄριστον μὲν ὕδωρ, ὁ δὲ χρυσὸς αἰθόμενον πῦρ
ἅτε διαπρέπει νυκτὶ μεγάνορος ἔξοχα πλούτου·
εἰ δ’ ἄεθλα γαρύεν
ἔλδεαι, φίλον ἦτορ,
μηκέτ’ ἀελίου σκόπει (5)
ἄλλο θαλπνότερον ἐν ἁμέρᾳ φαεν-
νὸν ἄστρον ἐρήμας δι’ αἰθέρος, (6)
μηδ’ Ὀλυμπίας ἀγῶνα φέρτερον αὐδάσομεν·
ὅθεν ὁ πολύφατος ὕμνος ἀμφιβάλλεται
σοφῶν μητίεσσι, κελαδεῖν
Κρόνου παῖδ’ ἐς ἀφνεὰν ἱκομένους (10)
μάκαιραν Ἱέρωνος ἑστίαν,
Svärd:
Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.
Men, mitt hjärta, önskar du
tävlingskamper besjunga,
sök ej på den ödsliga (5)
himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
den hymn med stämmor många går, som svävar kring
de konstklokes tankar att till lov
för Zeus sjunga, sedan framkommit de har (10)
till Hierons så välsignat rika härd.
Björkeson:
Vattnet är främst, och glimmande
som eld i natten
skiner guldet klarast
bland stormannens skatter,
men längtar du, mitt hjärta
att sjunga om tävlingskamper,
spana då inte (5)
i öde rymd efter stjärnor
strålande mer hett än solen
och må ingen lovprisa idrottsspel
mer bländande än Olympias
där den mångstämmiga hymnen föds
som bemäktigar sig skalders sinnen
och brusar, hyllande Zeus, när de kommer (10)
till Hierons lyckliga och gästfria härd,
Grammatiskt verkar GS här ha lyckats ganska bra — han undviker exempelvis att göra om Björkesons misstag (observerat av Fogelmark, s. 70) att koppla samman ‘glimmande/flammande’ med guldet, utan med elden som sig bör. När jag läste dessa två versioner högt för min gymnasiegrupp blev det omedelbart tydligt vilken som hade bäst flyt och lät bäst. Elevernas reaktion gick inte heller att ta miste på; Svärds version upplevdes som ‘konstig’ och ‘svår’. Detta behöver dock inte vara något dåligt; nästa steg kan vara att tonsätta den svenska texten och framföra den med full kör, som det ursprungligen var tänkt. Det är inte långsökt att tänka sig att det skulle kunna bli riktigt bra. Som läsning hemma i länsstolen är dock Björkeson överlägsen. Jan Stolpes ord, även de från Bokmässan 2002, ekar också i huvudet på mig: en välgjord översättning skall kunna läsas högt.
Pindaros ord om vattnets förträfflighet lever kvar i vattenkulter världen över, här i Storbritanniens Bath.
Pythia 2 67-80
γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
Svärd: Så bli den du insett du är.
Björkeson: När du nått insikt, bliv vad du är.
I detta korta exempel verkar Svärd följa Björkesons tolkning av grekiskan när han använder ‘insett’ för μαθών. I Iliaden (6.444) säger Hektor μάθον ἔμμεναι ἐσθλός till Andromache, vilket Björkeson översätter “Jag har tidigt fått lära att vara djärv”. Denna översättning återger ordets grundbetydelse bättre än varianter av ‘inse’. En översättning närmare originalet skulle således lyda: “Bli sådan du lärt att du är”. GS lyckas i min mening göra innehållet begripligare än Björkeson och dessutom återger han det på god svenska, vilket ju visat sig vara lättare sagt än gjort. I nästa exempel, “eldprovet” om man så vill, ser det emellertid värre ut.
Pythia 8.95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Svärd: Vi endagsväsen. Vad är vi? Vad inte? Skugga, dröm är människan.
Björkeson: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.
Här får det väl antas att många av de som följt Pindarosföljetongen tidigare sätter i halsen; så kan man väl inte göra?! Genitiven σκιᾶς (skuggas) översätts här helt öppet som predikatsfyllnad, asyndetiskt samordnad med ‘dröm’: ‘människan är skugga och dröm’. Så står det faktiskt inte i originalet. Som förmildrande omständighet skriver GS i sin kommentar att ordet ‘endagsväsen’ inte syftar “så mycket på livets korthet utan mera på livets växlingar från dag till dag”.
Pythia 1.88f.
πολλῶν ταμίας ἐσσί· πολλοὶ μάρτυρες ἀμφοτέροις πιστοί.
Svärd: Över mycket du är herre. Många vittnen skall döma om vad kommer.
Björkeson: Mångas härskare är du, säkra vittnen finns många till det goda och onda du gör.
Man kan vara oense om enskilda ords översättning, särskilt när det gäller ord med ospecificerad referent. Ett sådant ord är πολλῶν, (genitiv plural av πολύς, ‘mången’) som både kan tolkas som ett maskulint och ett neutralt ord. Det ena skulle betyda många (πολλοί), det andra mycket (πολλά). I samband med ordet ταμίας (‘utdelare, skattmästare’), som Homeros använder om Zeus och hos Pindaros oftast betyder ‘ledare’ eller ‘styresman’ verkar dock översättningen med ‘mycket’ litet långsökt. Här har också ordföljden forcerats så hårt att man passerat vad jag anser vara rimligt för att en ‘svensk språkrytm och verskänsla’ ska anses bibehållen. Björkeson fick kritik av Fogelmark för att han i den följande meningen översatte ἀμφοτέροις med ’till det goda och onda du gör’ — problemet var att Björkeson skrev ut det underförstådda. GS:s översättning missar målet på ett helt annat sätt. Det rör sig kort sagt om en märklig felöversättning: det som står i grekiskan kan inte betyda ‘skall döma om vad kommer’. Även här är svenskan tänjd till bristningsgränsen.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av några frågor kring en översättares legitimitet, frågor som uppstått under läsningen av detta Pindarosurval. Vem “får lov” att översätta de antika klassikerna till svenska? Är det fritt fram för vem som helst att ta sig an uppgiften, eller borde kanske endast “legitimerade översättare” tillåtas? I ljuset av den sittande regeringens lärarreform, då endast de med ‘lärarlegitimation’ skall tillåtas undervisa på grundskola och gymnasium från 2015, är en sådan tanke kanske inte alldeles långsökt. Anledningen till att jag tar upp frågan är att Göran Svärd inte blir presenterad någonstans i boken. De enda gångerna författarjaget tittar fram är i den tidigare citerade framställningen om metrik på sidorna 20-23 och någon enstaka gång i inledningstexterna. Vem är Göran Svärd, och med vilken rätt tar han sig an uppgiften? Spelar det någon roll? Till sina Pindarosböcker hade Björkeson Sture Linnér som presentatör, och, som om inte det var nog, sina många tidigare arbeten. Göran Svärd har ingen Sture till sin förfogan, och kanske är det därför det är så tyst med recensioner av hans arbete, vilket är synd. Den relativt stora skara recensenter som tog sig an Björkesons översättningar gjorde det nog snarare på grund av honom än Pindaros själv. Eftersom vi inte har någon bakgrund till översättaren får vi helt enkelt bemöta honom mot bakgrund av vilka vi själva är — i mitt fall i första hand en filolog.
11 oktober, 2011 at 10:07 f m
Stort tack för denna recension. Denna bok ska jag definitivt införskaffa.
Om jag tillåts en åsikt får jag säga att Svärd efter dina exempel framstår som lovande, men att smaken kanske bör anpassas efter översättare som Hölderlin och Hermelin — vilkas akribi förvisso för många framstod och framstår som pedantisk och skrattretande.
Races Loebutgåva (1997) har “steward of many things” i P. 1.88.
12 oktober, 2011 at 4:34 e m
[...] har skrivit om en nyöversättning av Pindaros, och diskuterar översättarens roll och ethos. Hur tar vi egentligen emot egenutgiven [...]
14 oktober, 2011 at 3:09 e m
Jag vill göra ett förtydligande beträffande Göran Svärds översättning. Den är publicerad av CKM Förlag på konventionellt sätt. Det vill säga, förlaget står för samtliga kostnader och Göran Svärd får royalty. Instant Book är förlagets produktionsbolag som utför sättning och tryckning.
14 oktober, 2011 at 4:49 e m
Hej Clas, och tack för ditt förtydligande! Jag hade dragit den felaktiga slutsatsen att översättningen bekostats av Svärd på grundval av texten på webbsidan (“Under det egna varumärket Instant Book® …”) i kombination med bokens märkning med “Instant Book”. Jag har följaktligen ändrat felaktigheterna i texten; jag har även strukit följande fråga från slutet av texten:
Det står klart att GS själv (eller kanske en mecenat) har bekostat utgivningen av boken; vad betyder en sådan omständighet för bokens trovärdighet?25 oktober, 2011 at 7:27 e m
Käre Venanzio!
Tack för Din recension av Svärd! Jag har ännu inte hunnit läsa hela (jag är överlupen med arbete), men jag har en liten invändning till kritiken mot Svärd, eller snarare mot förlaget: Du efterlyser Svärds bakgrund och kompetens, men det bör Du ju i så fall även göra beträffande Björkeson: hur mycket grekiska har han läst, och var, och när? Har han bara elementära kunskaper eller har han kanske varit doktorand någonstans men avbrutit sina akademiska studier? Vi vet inget alls om honom, och en svensk professor i grekiska frågade mig för några år sedan, om jag någonsin hade hört talas om Björkeson som grecist. Jag fick ju svara nekande: ingen jag talat med här i Lund sätter honom i samband med några akademiska studier i grekiska, och det tycks vara likadant vid de andra universiteten. Vet Du något om detta?
Staffan F.
30 november, 2011 at 1:28 e m
Tack för kommentar, Staffan! Jag ber om ursäkt för att ha dröjt med att svara. Visst skulle jag gärna veta mer om Björkeson, liksom om andra översättare. Allt jag vet är att han inte började med sin översättargärning förrän relativt sent. Enligt Libris är han född 1927, och den första översättningen (Dantes La divina commedia) utkom 1983. Aeneiden utkom sedan 1988, och den första översättningen av Homeros (Odysséen) kom 1995, Iliaden 1999.
29 november, 2011 at 1:12 e m
[...] och kom på så sätt i kontakt med CKM förlag, som är utgivare till Pindarosurvalet, som jag tidigare skrivit om. För närvarande arbetar han med att översätta Horatius oden 1-4. Dela med dig av [...]
29 november, 2011 at 11:35 e m
Hej V.,
jag håller med om att det kan vara bra att få reda på vem översättaren egentligen är, ifall man skulle ha några synpunkter eller invändningar som man ville ställa översättaren till svars för. Det gäller också Björkesson. Det enda jag vet om honom är att Linnér prisade honom till höjden så att själva texten var på väg att hoppa ur bokhelvetet.
Men att legitimera översättare av skönlitteratur? Det skulle vara som att utse ett slags skönlitterär översättargud. För mig vore det vansinne, och skulle inskränka all den konstnärlighet och konstnärliga frihet som finns förknippad med att översätta. Det bör vara fritt för var och en av oss endagsvarelser att översätta Pindaros, och egentligen göra det hur fan man än vill. Må den översättningen få den svidande kritik som den då förtjänar i sådana fall. Det finns gott om skräpöversättningar av antika verk av (svenska) klassiska filologer, det vill säga, sådana som man kunde tänka sig skulle vara “legitimerade” i detta fall. Vem skulle utfärda en sådan legitimation? Är den klassiska filologin i Sverige rädd för sådana som Göran Svärd? Därmed alltså inte sagt att man inte ska ifrågasätta översättarens kompetens, men det ska göras utifrån själva texten.
Så länge översättningen är god skiter jag högaktningsfullt om Göran Svärd vore professor i grekiska, ficktjuv, brevbärare, yrkesfiskare, kassörska, yrkestransa, plattläggare eller tvångsintagen på Umedalens sjukhus.
Mvh,
Alkman
30 november, 2011 at 12:56 e m
Hej Alkman,
och tack för dina kommentarer! Visst är det frustrerande att ingen någonsin har fått intervjua Björkeson, än mindre haft med honom på något seminarium eller liknande. Vad jag vet lär det heller aldrig bli av – det är synd. Jag menade heller aldrig fullständigt allvar med att vi skulle ha legitimerade översättare, som du säkert förstår. Samtidigt är vi i vissa fall inte långt därifrån – jag tänker på översättningen av bibeln, där vi har bibelkommissioner som gör jobbet. Många skulle nog inte heller acceptera att vem som helst gör sin egen översättning av ”den heliga skrift”, vilket också förklarar den tveksamma status som råder kring varianter som bibel.se.
Det är heller aldrig klart vilken kritik en översättning ’förtjänar’, alldeles oavsett hur den är gjord. Läsare har alltid egna avsikter med sin läsning, och dessa avsikter är inte nödvändigtvis översättarens sak att avgöra. Det är väl hyfsat okontroversiellt att säga att översättningar i någon mån är tolkningar av originalet. Om nu läsare låter nöja sig med att ta del av en tolkning, finns det säkert även läsare som nöjer sig med andra eftergifter också. Ta översättningar av Homeros, till exempel. Den traditionella synen är väl att en översättning ska vara på hexameter, eftersom originaltexten är det. Men är det verkligen självklart att det måste vara så? På engelska, som svårligen låter sig underkastas hexameterns villkor, har dikten ömsom blivit översatt på andra versmått, ömsom på prosa. Nästa steg är själva språket. Hur kan man på svenska återge det konstspråk, det sammelsurium av dialekter och ordvarianter som är den homeriska grekiskan? Om någon skulle försöka skulle denne sannolikt anklagas för att ha lämnat för mycket av sig själv i översättningen.
Problemet är kanske i grund och botten att vi som läsare i idealfallet skulle behöva vara medvetna om exakt vilka tillkortakommanden vårt språk har i sig självt och att dessa så att säga står i vägen mellan oss och grundtexten. Samtidigt vill vi väl många gånger också ha en ostörd läsupplevelse – det vore väl skönt att slippa ta en massa hänsyn hela tiden? Läsupplevelsen av Homeros på grekiska respektive på svenska är två väsensskilda saker, men det betyder inte att jag vill vara utan någon av dem. Grekiskan kan aldrig bli mitt modersmål.
Jag tror inte att den klassiska filologin i Sverige är rädd för Göran Svärd. Tvärtom! Jag är själv överförtjust att tidigare okända översättare lättare kan få luft, tack vare den nya tekniken för att tillgängliggöra text. Däremot ställer dessa översättningar krav på de självutnämnda(?) språkens väktare att ta sig tid att göra kvalificerade bedömningar av verkens kvaliteter, som du efterfrågar.