Inspirerad av utläggningen om andros för en tid sedan hörde signaturen Arktos (grekiska för Björn) av sig med önskemål om ytterligare klarhet i det välbekanta namnet Alexander, grekiskans Ἀλέξανδρος (”Alexandros”). Genom att jämföra den etymologiska informationen i wikipedia-artiklar på olika språk har Arktos fastställt att namnet består av två delar, alex- och -andros; det senare vet vi sedan tidigare vad det betyder, så vi kan nu koncentrera oss på det förra. ἀλέξω (”alexō”) heter verbet som ordet grundar sig på, och betyder vanligen avvärja eller skydda. En vanlig etymologisk förklaring av namnet Alexander är just ‘protector of men’ eller något liknande, men frågan är nu om namnet snarare betydde ‘avvärjare av män’, det vill säga: är den andros som nämns i namnet den som man skyddar eller den man skyddar någon (annan) från? I hopp om att finna svar på detta bestämde jag mig för att gräva lite mer i saken.
De två bysantinska lexikonen Etymologicum Gudianum och dito Magnum har korta notiser med just etymologiskt innehåll. EG skriver: παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ἤγουν βοήθειαν; ”kommer av att vara ett skydd för män, eller snarare en hjälp”. I EM, som dock delvis är baserad på EG, står det: παρὰ τὸ ἐπαλεξεῖν τῇ πατρίδι τοῖς πολεμίοις· ἢ παρὰ τὸ ἄλεξιν εἶναι ἀνδρῶν, ”kommer av att skydda fäderneslandet mot fienderna; eller av att vara ett skydd för män”. Kanske är således beskyddare den vanligare betydelsen. Det går dock inte att utläsa om någon betydelse är ”riktigare” än den andra; båda är så att säga lika riktiga. Det dyker dock upp mer och mer intressanta saker när man gräver ännu djupare.
De moderna etymologiska lexikonen hänvisar alla vidare till G. Björcks mäktiga och uppenbarligen inflytelserika arbete Das Alpha impurum från 1950 — som av en händelse råkar ligga på mitt skrivbord. Björck hänvisar i sin tur till den så kallade Ahijava- (numera Ahhiyawa-) kontroversen, en ”lärd strid” mellan P. Kretschmer och F. Sommer som började på 1930-talet. Kretschmer hävdade att man kunde finna information om det trojanska kriget i hettitiska urkunder, vilket Sommer gjorde sitt bästa för att motbevisa. Grekiskans ‘Alexander’ skulle enligt Kretschmers teori komma av det hettitiska namnet Alaksandu, medan Sommer menade att det snarare var tvärtom. Ahhiyawa/Ahijava skulle enligt samma teori vara hettitiskans ord för grekiskans Ἀχαιοί (achaioi), ‘akajer‘. Saken är ännu inte utagerad, och väcker dessutom debatt än idag.
En annan sak är att de som läser Iliaden för första gången ofta reagerar på att figuren vi annars känner som Paris i princip alltid kallas Alexander. Detta är möjligt att förklara med att det ursprungligen (om det går att skilja namn från epitet) användes som ett tillnamn, ett epitet. Många känner säkert till att just epiteten är ett typiskt stildrag för den episka poesin; Paris har således ‘Alexandros’ som tillnamn.

Paris är sannolikt mest känd för det ödesdigra domslut, då han satte Afrodites skönhet framför Heras och Athenas. Afrodite hade lovat Paris Helenas kärlek om han valde henne, men genom detta val drog han på sig Heras vrede. Bilden visar en av de obegripligt kitschiga figurinerna som finns till beskådan på Konservatorspalatset i Rom.
Bland historiska bärare av namnet finner vi idel kungligheter och framstående personer, och det visar sig också att namnet många gånger har anpassats för det nya språk det använts inom. Den mest berömde är förstås Greklands (eller ska det vara Makedoniens?) Alexander III, ‘den store’, Rysslands helgon Aleksandr Nevskij liksom senare den förste tsaren Aleksandr I (smeknamnet är Sasja), Etiopiens kejsare Eskender (nĕgūša nagašt), Hyderabads nizam Sikandar Jah, kungariket Jugoslaviens förste kung Alexander I, liksom Albaniens siste kung Zog I, Skanderbeg III, vars son faktiskt bär ytterligare varianter av namnet; han föddes till kronprins Skander och heter idag Leka. Jag kan inte låta bli att även ta med en bubblare: från sagornas värld kommer Stålmannens ärkefiende Alexander, ”Lex” Luthor.
Avslutningsvis är det värt att nämna ytterligare några grekiska namn bildade på samma stam, alla i det så kallade Ø-stadiet (Schwundstufe eller Zero grade): de berömda poeterna Ἀλκμάν (Alkman) och Ἀλκαῖος (Alkaios), samt den mytologiska prinsessan Ἄλκηστις (Alkestis), som i likhet med Eurydike också blev hämtad från Hades, men denna gång av Herakles istället för Orfeus.


juni 30, 2009 at 1:19 e m
Spännande! Jag har funderat lite på det här namnet eftersom det är så vanligt i Ryssland. Där stavas det förresten med en petigare transkribering Aleksandr, och visserligen är Sasja det absolut vanligaste smeknamnet, men även Sjura och Sjurik är ‘officiella’ smeknamn på Alexander (och i vart fall Sasja och Sjura kan likaväl beteckna en Alexandra). Den Alexander som vi kallar ‘den store’ har i Ryssland tillnamnet ‘makedonskij’ (dvs den makedonske).
juni 30, 2009 at 1:26 e m
Venanzio är petig, och uppskattar självfallet även petiga kommentarer (believe it or not!). Saken är nu ändrad. Märkligt det där med ‘makedonskij’; för vissa är det hur infekterat som helst.
juni 30, 2009 at 1:41 e m
Hehe, det var inte menat som en uppmaning att ändra. Jag tycker faktiskt det går utmärkt bra att skiva Alexander på svenska, även för ryska namn. Ska vi dock vara riktigt petiga skrivs det med ks och inte x och du bör överväga att byta till svensk och inte engelsk trankribering av Sasja (dvs med sj istället för sh).
Är inte hela grejen med Makedonien väldigt infekteread, jag tänker på hur Grekland insisterat på att den tidigare Jugoslaviska delrepubliken Makedonien ska ha just hela det långa krångliga namnet och inte bara Makedonien.
juni 30, 2009 at 3:25 e m
Vilken grandios genomgång! Från antikens världshärskare till Stålmannens ärkefiende. Så mycket på detta lilla utrymme, därtill rikt illustrerat och länkat. Jag blev alldeles lycklig. Må denna goda bloggpost snarast införlivas med litteraturen till nybörjarkursen i grekiska!
En sak på slutet förstod jag inte, men med Duden i datorn är hjälpen nära:
Schwundstufe, die (Sprachw.): Stufe des Ablauts, bei der der Vokal ausfällt.
Dvs: avljudsnivå vid vilken vokalen bortfaller. Svinntröskeln? Under den nivån har vokalen försvunnit. Kvar av alek- blir här bara alk- . Är det så?
juni 30, 2009 at 3:34 e m
Visst är det så! Lite måste man ju lämna åt läsaren att klara själv.
”Svinnstadiet” är väl en bättre översättning, men det kallas vanligen nollstadium på svenska. Se även detta inlägg för ytterligare exempel.
juni 30, 2009 at 10:42 e m
En stor Aleksandr som du inte nämner är ju lyftkranen från Karelen som tillägnats 2006 års charmigaste nittiotalsindielåt. Låten av Hell on wheels heter naturligtvis Alexandr (och så var vi inne på de här transkriberingarna igen, men men…):
juli 4, 2009 at 10:52 e m
Alkman, Alkaios och Alkestis från samma stam som Alexander! Det hade jag ingen aning om – intressant.
För övrigt tycker jag att den kitschiga figurinen är alldeles underbar med gumse, vovve, vidrig Medusa-egid, Hera som verkar vilja gå därifrån, Eros som slickar sig om fingret/hyssjar/suger på tummen. Vill ha!
juni 30, 2009 at 2:04 e m
Jag hade skrivit Sasja först, men fick kalla fötter. Man ska ju lita på den första känslan, inte sant?
För den som verkligen vill fördjupa sig i frågan om Alexander den stores härkomst (och som har mycket tid) kan det vara väl värt att följa länken till Daniel Tompkins öppna brev, som är en kommentar till det andra öppna brev som undertecknats av en enorm hord av forskare. Saken gäller, i korthet, i vilken utsträckning dagens Makedonien har kopplingar till antikens.
juli 3, 2009 at 11:21 f m
Och nu har även Mary Beard tagit bladet från munnen i frågan; hennes uppfattning är inte helt oväntat ganska kritisk: ”By putting their names to this rubbish, I cant help feeling that my friends are stooping to exactly the kind of nationalsm [sic] that they are trying to oppose.” Det hela påminner inte så lite om ”Humanisternas” senaste tilltag (kommenterat av Barbarossa), inte sant? Hela MB:s inlägg hittar ni här (tipstack till Robin).