En av mina tidigare lärare i grekiska, professor emeritus Staffan Fogelmark (SF), har precis publicerat en critique av Ingvar Björkesons (IB) hyllade översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden från 2008, en bok jag tidigare skrivit om här. Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten. Parentetiskt kan det också nämnas att jag tenterade Pindaros första pythiska ode för honom i hans bibliotek i Lund – och blev godkänd! En reaktion av något slag från SF var därför väntad, minst sagt; i senaste numret (vol. 7, s. 62-132) av den ”irreguljärt” utgivna tidskriften Text. Svensk Tidskrift för Bibliografi (”känd för oräddhet, självständighet och integritet”) lägger han således ut texten. Jag har valt att huvudsakligen återge hans kommentarer till två av de textställen som jag tidigare tagit upp i bloggen, men jag vill också ge en bild av texten i allmänhet.
Pindaros. Romerskt porträtt från Afrodisias.
Artikeln inleds med att SF understryker vilken ofantligt krävande och otacksam uppgift det är att översätta giganten Pindaros. Han talar om en rad höga murar som måste forceras, av såväl språklig som innehållslig natur. IB har alltså gjort ”en kulturgärning av rang”, om än med en hel del tillkortakommanden. SF klarlägger tidigt sin personliga uppfattning om vilket det främsta skälet att läsa Pindaros är: att få ta del av ”magin och skönheten i Pindaros’ språk”. Han fortsätter: ”Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det.” Målet för varje översättning, enligt SF, ”måste vara största möjliga trohet mot originalet. […] i första hand innehållet — översättningen får inte säga något annat än vad författaren säger; gör den det, har den förvanskat originalet och måste avfärdas som misslyckad och irrelevant på den punkt det gäller — och i andra hand språk och stil.” Här gör sig SF dock skyldig till en logisk kullerbytta; hette det inte precis att det mest värdefulla var hur Pindaros sade något, inte vad han sade? Om så är fallet borde väl snarare formen än innehållet vara det viktigaste att försöka återge så korrekt som möjligt? Och det finns väl rimligen flera möjliga mål för en översättning?
Hursomhelst, SF:s skarpa kritik mot IB:s tolkning framträder ofta i stark belysning, om än indirekt, som i följande exempel: ”Han har ej heller försökt att ersätta dessa strukturer med någon annan gångbar svensk vers som hade kunnat förläna en viss värdighet och poetisk höjd åt hans översättning, vilket kanske kan beklagas. En mindre hövlig läsare skulle kanske t.o.m. vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal.” Denna distinktion mellan poesi och prosa är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande; jag hörde nyligen att en av landets främsta experter på metrik sagt följande: ”Om man säger att skillnaden mellan poesi och prosa är att poesin inte har rak högermarginal, så är det inte banalt.”
SF har sorterat sina anmärkningar på enskilda textställen i översättningen under två huvudrubriker, ”Språk och stil” (143 ställen) och ”Dikternas innehåll” (51 ställen). De två ställen jag har tittat närmre på behandlas båda under den senare, bland underrubrikerna ”Pindaros och hans klient”, ”Pindarus pseudochristianus?”, ”En modest Pindaros?” och ”Fällor och fel”. Under den sistnämnda går SF huvudsakligen i kronologisk ordning igenom en mängd ställen (inte mindre än 37 av de 51), vilka, enligt hans mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning. De båda ställena ges nedan först i sin grekiska ursprungsform, följda av IB:s översättning och därefter SF:s granskning.
Pythia 2: 67-80 γένοι’, οἷος ἐσσὶ μαθών.
När du nått insikt, bliv vad du är.
Ytterligare ett bisarrt, för att inte säga meningslöst uttalande av Pindaros? Nej inte den här gången heller eftersom grekiskan betyder något annat. Men trots att grekiskan här är problemfri har den korta meningen genererat en rad olika tolkningar, kanske just för att den är så kort: för att rätt förstå den måste man äga full behärskning av betydelsen hos varje ord.
I det föregående har Pindaros prisat Hierons egenskaper, och i de två följande stroferna kommer han att varna honom för att lyssna på falskhet och smicker i sin omgivning. Pindaros, som vill bevara sin trovärdighet hos Hieron och inte bli tagen för ännu en smickrare vid hans hov, är medveten om att han kanske har varit alltför entusiastisk i sitt prisande av fursten och förtydligar: ”Bliv sådan som du fått veta [av mig] att du är!” (= ”Se nu till att leva upp till allt vackert jag sagt om dig!”). Detta uttalande sätts i skarp relief i nästa rad: ”I barnets ögon är apan alltid vacker” (= ”Se upp för smickrare!”).
Pythia 8: 95-97
ἐπάμεροι• τί δέ τις; τί δ’ οὔ τις; σκιᾶς ὄναρ ἄνθρωπος.
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan.
Inte mindre än fyra tätskrivna A4-ark ägnas åt att demontera översättningen av dessa blott 11 ord. En äldre översättning av dessa rader fick nyligen samma behandling i Hermes (den får bland annat epitetet ”brazen”, ungefär = ”skamlös”), vilket även uppmärksammades på latinbloggen. Jag har försökt välja ut de mest centrala partierna.
Vi är framme vid det sista exemplet på missuppfattning vilket dessvärre måste sägas vara det allvarligaste av dem alla. Detta misstag är särskilt beklagligt, eftersom det hade varit tämligen enkelt att ta reda på vad orden verkligen betyder, men framför allt av det skälet, att passagen ger oss de i särklass mest berömda och oftast citerade raderna av allt som Pindaros lämnat till eftervärlden. […]
För att förklara och få oss att förstå vad felet är (eller snarare felen, ty där finns fler än ett) måste vi stanna upp ett ögonblick. Det löjliga är att grekiskan här är mycket enkel, men ibland är det enkla mycket svårt, åtminstone för somliga (och jag tänker nu inte på IB, utan på de mängder av professionella grecister som inte förmått läsa rätt innantill).
Låt oss ta orden i den ordning de kommer! ”Endagsvarelser” får i brist på bättre accepteras så länge man också förstår vilken mening ordet bär i detta sammanhang. […] Sedan 1946 står det med övertygande bevisning fullkomligt klart att det som åsyftas är människans ständigt, ja, praktiskt taget dagligen och stundligen växlande förhållanden och egenskaper (tankar, känslor, handlingar etc.; det måste dock tilläggas att det inte betyder att hon s.a.s. ”lever för dagen”).
[…] Den korrekta översättningen [av fortsättningen] är alltså: ”Vad är någon? Vad är någon inte?” Eller kanske ”Vad är man? Vad är man inte?” Eller, eftersom det indirekt syftar på människan: ”Vad är hon? Vad är hon inte?”
Sedan följer en lång beskrivning om skillnaden mellan subjektiv och objektiv genitiv, vilken utmynnar i att den förra bedöms vara det riktiga valet för de följande orden:
Låt oss spara tid och utrymme genom att genast tala om att problemet är löst sedan 1933 och att det på rent språkliga grunder står fullkomligt klart att genitiven är subjektiv. ”En skuggas dröm är människan”.
Ytterligare ett längre avsnitt följer här, i vilket argument ges för de två alternativen. SF fastslår att IB:s översättning överraskande nog inte använder sig av någondera; istället gör IB ”en tolkning som är fullständigt utesluten eftersom den totalt åsidosätter fakta, nämligen den grekiska originaltextens grammatik och syntax.” SF avslutar sedan behandlingen av textstället längst ned på sidan:
Det känns tungt att behöva konstatera att Pindaros’ mest berömda och oftast citerade rader för lång tid framöver kommer att stå svenska läsare till buds inte ens i en vanställd version, utan i en som är en ren osanning: denna översättning är ett fantasifoster utan någon som helst språklig grund i Pindaros-texten.
Jag kan absolut se det stora värdet i att IB får sitt arbete ”granskat i en seriös publikation”, som SF sedan säger under rubriken ”Avslutande ord”. Den ström av superlativer som bland andra Sture Linnér låtit forsa över IB:s arbete innebär inte nödvändigtvis att detta arbete är oklanderligt, tvärtom är det nödvändigt och uppfriskande med olika synsätt. Jag vill även passa på att understryka min egen glädje över att det överhuvudtaget fortfarande finns några som är kvalificerade att utföra en kritisk granskning av en översättning av Pindaros till svenska. Däremot tycker jag att SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text; redan själva artikelns undertitel, ”En seriös granskning”, skvallrar om det sårade tonfall som genomsyrar hela artikeln. SF verkar faktiskt ha tagit illa vid sig personligen — i Pindaros ställe. Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.
Inom den akademiska världen träffar man ibland på en misstänksamhet mot dem som ägnar sig åt översättning utan att också syssla med den vetenskapliga delen av språkämnen. Eftersom IB själv inte ger några generella kommentarer om sin översättning vore det därför högintressant om han nu istället ville komma med ett försvar för sina val. Jag vill nämligen gärna tro att han har något att säga om varenda anmärkning, och att han faktiskt har ”‘smakat av’ alla sina formuleringar”.
'Bland de dödlige växlar ju segern' 
5 maj, 2009 at 7:01 e m
Fogelmark är sträng! Men mig glädjer det i alla fall att någon kan vara en motvikt till den städse omdömeslöse och inställsamme Linnér. Torde inte finnas någon annan gubbe som fjäskar så mycket med sin samtid. – Angående genitiven är det möjligen beklagligt att den har begränsade uttrycksmöjligheter i svenskan jämfört med andra språk, men kanhända inte i detta fall med ”en skuggas dröm”. Kanske skulle Fogelmark föredra denna översättning av Oskar Werner från 1967. Märk den lite ålderdomligt ställda (subjektiva) genitiven:
”Tagwesen! Was ist – was ist man nicht? – Eines Schattens Traum – Der Mensch! Sobald aber Glanz, gottgegebener, kommt, ist
Strahlend Licht bei den Menschen, freundlich ihr Dasein.”
6 maj, 2009 at 6:28 e m
Intressant. Jag vill för ordningens skull påtala att jag faktiskt kommenterade skuggunderligheten i min recension, även om jag inte vågade formulera mig skarpt om det, pga endast ytliga grekiskakunskaper:
http://www.expressen.se/kultur/skribenter/maltepersson/1.1257245/pindaros-olympiska-och-pythiska-oden
Tilläggas kan att IB i denna passage följer Emil Zilliacus mycket nära, UTOM just i det med skuggan (som EZ översatt korrekt). Att IB översatt det till ”Skuggan av en dröm är människan” tycks bero på att (om jag minns rätt) just Linnér översatte orden så i sin Pindarosessä. Så någon borde kanske be Linnér att kommentera saken…
6 maj, 2009 at 10:59 e m
[…] väsen av saken. Nu har en gediget kunnig professor gjort desto mer väsen av saken, läser jag hos Venanzio. Jag kan tillägga att Björkeson i den aktuella strofen ligger mycket nära en tidigare […]
7 maj, 2009 at 6:48 f m
Kul att du tog upp detta, håller själv på med en ”kritik av kritiken” av det tredje pytiska, där min egen översättning drabbas indirekt på en del punkter. Kommer om några dar, kanske…
7 maj, 2009 at 1:37 e m
Verkligen roligt, i synnerhet för oss utisar som inte har tillgång till Text.
Granskningen är naturligtvis både viktig och välkommen, men man kan väl – för både grekämnets och det bredare antikintressets skull – hoppas att D L Hill har rätt:
”the curse of odium philologicum is not the force it once was when it was necessary for young scholars to join a particular school of thought and for the senior scholar to attempt to establish his style as the dominant one”.
7 maj, 2009 at 3:41 e m
”Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.” Lysande! I övrigt säger jag ”phew”. Allt gott! /Jenny
22 juli, 2009 at 9:46 e m
En kort kommentar till Venanzios kritik av min granskning av Björkesons översättning av Pindaros. Eftersom jag inte är någon vän av onödiga krusiduller när det gäller vetenskaplig kritik går jag rakt på sak.
“Jag minns fortfarande tydligt hur SF alltid gick i spinn så fort Pindaros kom på tal — idoldyrkan räcker inte för att beskriva hans relation till den gamle poeten”, säger Venanzio. Om mitt minne vore dåligt, kunde det kanske skyllas på hög ålder, men vad skall Venanzio skylla på, som förmodligen är relativt ung? Ty sanningen känner icke Venanzio: för det första fick mina elever på lyrikkursen i grekiska höra talas om Pindaros endast en gång (Venanzio antyder upprepade tillfällen), och för det andra var min påstådda idoldyrkan inte större än att jag självsvåldigt skar ner föreskrivet kurspensum av Pindaros till hälften och ersatte den utelämnade delen med andra dikter som jag insåg skulle ha mycket mer att ge studenterna på den nivån, nämligen en rad ganska korta men stilistiska och poetiska mästerverk ur den grekiska Anthologien, suveräna epigram av olika art, f.ö. ett faktum vars riktighet Venanzio kan intyga, eftersom han påstår sig vara elev till mig. Det kan kanske dessutom roa Venanzio att bli upplyst om, att för detta skippande av halva Pindaros utsattes jag av upprörd kritik av min dåvarande chef (en professor som Venanzio säkert inte känner ens till namnet). (Jag vet inte om jag ytterligare vågar förtörna Venanzio genom att upplysa honom om, att Pindaros inte är min favorit bland de grekiska poeterna.) Att den av Venanzio förväntade reaktionen från mig beträffande IB:s översättning höll på att gå i stöpet kan ej heller glädja honom: det var först efter flera månaders tvekan som jag beslöt att granska Björkesons översättning.
Att jag “gick i spinn så fort Pindaros kom på tal” är Venanzios egen subjektiva uppfattning. Jag förnekar inte att jag i undervisningen ibland visat en medvetet uttalad entusiasm för de dikter jag valt att inviga studenterna i — vilken försäljare kan hoppas på att sälja sin vara, om inte ens han själv tror på den — men jag har under hela min långa karriär som lärare varit väl medveten om, att gränsen mellan entusiasm och löje kan vara mycket smal. Får jag tro de många studenter som föreslog mig till innehavare av Lunds studentkårs pedagogiska pris, har jag lyckats hålla mig på rätt sida om gränsen.
I sin diskussion av själva saken tillskriver Venanzio mig “en logisk kullerbytta”, när jag först påpekar att “Pindaros är en av västerlandets allra största poeter, men inte i kraft av det han säger i sina dikter, utan på grund av hur han säger det”, och sedan kräver att översättningen i första hand måste återge innehållet i dikten korrekt. Jag kan inte förneka att jag blev överraskad av Venanzios kritik (eller “critique” som han så elegant föredrar att benämna företeelsen), ty ingen av dem som hittills meddelat mig sina åsikter om mitt arbete tycks dela hans åsikt, men vid närmare eftertanke måste jag medge att jag på sätt och vis förstår hans invändning.
Vare det mig främmande att förolämpa Venanzios intelligens: jag påpekar dock i sammanhanget, att det är omöjligt att i en svensk översättning återge Pindaros’ stil; däremot kan, och bör, i alla fall innehållet återges så exakt som möjligt (givetvis med hänsyn till den svenska språkformens egenart och möjligheter). Innehållet är själva saken i dikten och språk och stil är medlet. Även om man inte kan återge det som enligt min och mångas åsikt äger det högsta värdet — Pindaros’ språk och stil, alltså medlet — gäller dock kravet att i full trohet mot originalet återge saken. Detta är också vad jag påpekar i min sammanfattande bedömning av översättningen (s. 129) — men Venanzio kanske inte läste ända till slutet?
Jag befarar att Venanzio har missförstått mig på ännu en punkt (vilket förstås även kan vara mitt eget fel). Jag nämner på ett ställe, att en mindre hövlig läsare kanske skulle vara frestad att beskriva IB:s översättning som svensk prosa med ojämn högermarginal. “Denna distinktion mellan prosa och poesi är dock inte fullt så enkel att avfärda som SF vill göra gällande”, säger magister Venanzio och hänvisar till en expert på metrik. Men denna invändning missar nog målet: jag påstår inte, att prosa (med eller utan ojämn högermarginal) inte kan vara poetisk; det jag antyder (kanske alltför diskret för somliga) är, att IB:s föregivet poetiska översättning är opoetisk och prosaisk; det enda som ytligt påminner om poesi är den ojämna högermarginalen — i övrigt är översättningen i stort sett ren prosa.
Venanzio synes ha en bekvämt subjektiv inställning till forskning och vetenskap, vilken visar sig bl.a. i att han tror att jag lagt ned all denna tid och möda på “en mängd ställen […] vilka, enligt [min] mening, IB har behandlat bristfälligt eller felaktigt i sin översättning”. Jag kan garantera Venanzio, att jag inte lagt ned fem månaders mördande tråkigt arbete på att granska textställen som jag bara har en privat mening om! Tvärtom (för vilken gång i ordningen?) har jag nästan uteslutande korrigerat ställen, vilkas korrekta tolkning är odiskutabel på rent filologiska grunder, och när någon gång två olika tolkningar är tänkbara, har jag (till skillnad från IB) nämnt båda. Vad skulle det ha för vetenskapligt värde att publicera sin privata mening om en massa textställen hos Pindaros? När man är ung kanske man har lust och tid till sådant — jag har det i alla fall inte.
Venanzio tycker att “SF kunde sparat lite på krutet och själv använt en sakligare ton i sin text […]”. Det är förmodligen meningslöst att här påpeka, att jag just har eftersträvat saklighet och legat mycket lågt med kritik. Otaliga gånger försöker jag hitta ursäkter som kan förklara IB:s många misstag, och jag anser nog att jag varit ytterst sparsam med ren kritik även av mycket grova fel: jag citerar i regel IB:s översättning och låter den följas av en korrekt ordagrann översättning av samma ställe och överlåter åt läsaren att dra sina egna slutsatser, men utan elaka kommentarer; jag förklarar endast, vari felet består. Endast en gång tar jag bladet från munnen och tvingas förklara att den av IB givna översättningen är ett fantasifoster som fullständigt saknar grund i grekiskan, och det gäller det allra sista exemplet, där IB inte mäktat ta ut subjekt och predikat i Pindaros’ mest berömda citat, trots att det bara består av tre ord.
På ytterligare en punkt har Venanzio huggit i sten. Titeln “En seriös granskning” skvallrar inte alls om något sårat tonfall som han tror sig finna i min skrift. Hur skulle jag kunna bli sårad av att en annan person misslyckas med sin översättning av Pindaros? Skulle jag känna något är det väl snarare medlidande. Titeln “En seriös granskning” syftar helt enkelt på, att ingen av de publicerade recensionerna har författats av en person som kunnat grekiska. Det krävs mycket god och långvarig erfarenhet av grekiskt poetiskt språk för att kunna göra en seriös bedömning av IB:s översättning, och allra helst också ett långvarigt och djupgående studium av Pindaros’ epinikier. Dessa krav fyllde ingen enda av de publicerade recensionerna och de kan därför inte gärna kallas seriösa. Såsom jag skriver på s. 130 kan man inte förvänta sig att en dagstidningsrecensent skall äga dessa kunskaper “men man kan fråga sig, vad det i så fall är han recenserar”. En sådan recensents recension kan inte med bästa vilja kallas seriös. Men denna tämligen oskyldiga och självklara formulering ger Venanzio stoff för en ogrundad och fantasifull (för att inte säga elak) kommentar.
I samma anda lånar sig Venanzio till en billig lek med orden: “Att vara sakkunnig är helt klart inte detsamma som att vara saklig.” Om vi blundar för den populistiska och numera närmast meningslösa frasen “helt klart”, kvarstår frågan: vem har bättre förutsättningar att vara saklig än den som är sakkunnig? I min granskning tar jag upp 269 (av minst 388 möjliga) ställen till diskussion. Venanzio, trygg i sin anonymitet, klipper nu till med en retoriskt klatschig formulering som antyder att jag inte varit saklig i min granskning. En läsare med egen tankeförmåga — ja, Venanzio, det finns sådana — frågar sig kanske snarare, hur det står till med Venanzios egen saklighet, eftersom han inte kunnat åberopa ett enda ställe, där jag varit osaklig.
Avslutningsvis uttalar Venanzio en förhoppning att IB skall komma till försvar för sin översättning och förväntar sig att IB “har något att säga om varenda anmärkning”.
Detta skulle inte vara någon särskilt anmärkningsvärd förhoppning, om den uttalades av en ren amatör, men enligt egen uppgift är Venanzio doktorand i grekiska och på väg att bli forskare i detta ämne. Venanzio tror alltså att jag efter 45 års djupgående studium av Pindaros’ lyrik har så dålig behärskning av poetens grekiska att jag skulle ha fel på varenda punkt jag tagit upp (som vi nyss såg, 269 inalles); själv kan han som forskare i grekiska alltså inte hitta ett enda ställe där han kan visa att jag har fel. Venanzio tror dessutom att jag har så dåligt omdöme, att jag tanklöst skulle slänga bort 5 månader av mitt på ålderdomen allt kortare liv på att korrigera en översättning som — om man får tro forskaren Venanzio — redan är korrekt.
Det som gör Venanzios uttalande extra anmärkningsvärt är att han tror att IB, en lekman med säkert stora förtjänster som översättare rent generellt, men som inte äger några (av mig i alla fall) kända meriter som läsare och uttolkare av Pindaros’ allt annat än enkla lyrik, skulle ha förutsättningar att avfärda min kritik, dessutom på samtliga punkter (!). Jag vill hoppas att forskaren Venanzio ställer lite högre krav på sin egen kommande doktorsavhandling än att den kan visas ha fel på flera hundra punkter, och till yttermera visso vederläggas av en person som inte ens forskat i Venanzios ämne…
PS. Det gläder mig att Venanzio ändå synes ha haft viss (ofrivillig?) behållning av min undervisning: ”Bland de dödliga växlar ju segern” är ett citat från Homeros’ Iliad, 6:e sången, vers 339, som vi läste på kursen i grekisk epik och lyrik. Scenen är känd: Paris, som är orsaken till det trojanska kriget, sitter i kvinnogemaket i palatset i Troja och deppar (på ett ställe i 11:e sången kallas han ”parthenopipes”, dvs ”han som kollar in brudar”). Paris’ bror Hektor kommer in i palatset och klandrar honom för hans passivitet i kriget, varvid Paris samlar sig: ”jag ville bara sitta och deppa lite, men min maka har med milda ord uppmanat mig att delta i kriget, och jag tycker nu själv att det är bäst så; ”BLAND DE DÖDLIGA VÄXLAR JU SEGERN”. Redan grekerna visste att det inte fanns någon gräns för människans förmåga till självbedrägeri.
31 juli, 2009 at 12:50 e m
[…] Leave a Comment Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en “kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag […]
17 november, 2010 at 2:07 e m
[…] ‘Bland de dödlige växlar ju segern’ (vars namn för övrigt är ett Pindaros-citat): 1 * 2 […]
17 juli, 2015 at 1:32 e m
[…] https://venanzio.wordpress.com/2009/05/05/critique-av-bjorkesons-pindarosoversattning/#comments […]
24 januari, 2024 at 2:38 e m
[…] Hans Pindaros-översättning blev exempelvis av vissa hårt sågad för ett antal år sedan (https://venanzio.wordpress.com/2009/05/05/critique-av-bjorkesons-pindarosoversattning). Han valde där att strunta i förlagans versmått och helt fritt försöka återskapa den […]