Så kom han då äntligen – giganten (som i själva verket är ganska kortväxt). Denne gentleman är kanske mest berömd för att ha gett ut Sofokles (tillsammans med Hugh Lloyd-Jones) och Aristofanes i Oxford Classical Texts, men han står även som utgivare av Encyclopedia of Ancient Greece, bland mycket annat. Själv hade jag den stora glädjen att höra honom föreläsa härom året, då jag deltog i en paleografikurs vid Lincoln College i Oxford.

Bland fritidsintressena märks ett särskilt intresse för vin; hans titel vid colleget är ”Wine Steward” – hustrun lär dessutom importera viner professionellt. Han spelar också gärna ”real tennis” eller jeu de paume.

En särskild egenskap riktiga gentlemen ofta har är att de kan använda vulgära uttryck utan att det fördenskull låter vulgärt. Exempelvis figurerade under den första föreläsningen en viss Dioskuros av Afrodito, vars ”brown-nosing” av Romanos, en lokal makthavare, gått till historien i en papyr (transkription till vänster). Kanske är det bara såsom icke-native speaker man reagerar på den oerhört färgstarka metaforen?

Föreläsningen på måndageftermiddagen gick under rubriken Future tasks for editors, och dessa framtida uppgifter kan sammanfattas i följande tre grupper:

(1) det går alltid att kontrollera de texter vi redan har noggrannare.

(2) imaging-teknik kan (åtminstone i teorin) uppdaga enorma mängder tidigare okänd text, exempelvis från papyrer skadade av brand eller den så kallade papier-maché som användes för att linda in mumier i.

(3) Mycket värdefull information finns att utvinna ur andra språk, särskilt de från vad som kallas Främre Orienten. Eller, med hans egna ord: ”I would strongly advise Greek scholars with a gift for language to learn one of the oriental languages and look around.” Målet är att hitta exempelvis översättningar från grekiska manuskript som numera är förlorade.

På tisdag förmiddag höll gästen från Oxford i ett seminarium med titeln Textual puzzles in Herodotos. Han berättade mycket levande och inspirerande om arbetet inför att den nya oxfordutgåvan av den berömde historieskrivaren. Om någon hade frågat honom för tio år sedan hade han inte gjort det, sa han. Men efter att Jane Lightfoot, som bland annat ligger bakom en utgåva av de sibyllinska oraklen, hade tackat nej och istället föreslagit honom själv för uppgiften åtog han sig den. ”Or, as they say, ‘Muggins volunteered’.” Behovet av en ny edition kommer delvis av den befintliga OCT-utgåvans ålder; den senaste upplagan är över åttio år gammal. Det är dock framför allt framkomsten av nya rön beträffande relationerna mellan manuskripten som rättfärdigar en nyutgåva. Den hyfsat nyutkomna teubnerutgåvan fick i samband med detta ett par rejäla slängar av sleven: ”It’s a mess – it’s what we call a dog’s breakfast”, ”third rate”, ”next to useless”. Och dessutom: ”He writes bad latin”. Eftersom Nigel Wilson endast är i startfasen av arbetet kan vi inte räkna med att få se utgåvan på flera år. De många passager vi gick igenom visade också tydligt att projektet kommer att kräva mycket jobb. Seminariet avslutades med en kommentar om författarens förmenta enkelhet: ”Once you start probing Herodotus, he’s very difficult – all this talk about him being an easy author, I can’t accept it!”

På eftermiddagen var det dags för den avslutande föreläsningen, The Archimedes Palimpsest, riktad till ”en bildad allmänhet”. Salen var nästan full, och det var inte bara kända ansikten där. Trevligaste återseendet var (S)DIL, min närmaste kollega i blogue-världen. För den som har lusläst UnderStreckaren framkom endast få nyheter – behållningen var snarast att lyssna till den utmärkte talaren, även om han inledningsvis verkade lite nervös. Han berättade dock bland annat om sin närmaste kollegas, Reviel Netz, arbete. De båda arbetar parallellt med samma passager och kan på så sätt kontrollera och komplettera varandras arbete. Han delade också med sig av en hel del intressanta detaljer om själva manuskriptet; inte minst visade han entusiastiskt spåren av mögelangreppen. Även för den slutliga publikationen av de nya texterna av Arkimedes måste vi dessvärre ge oss till tåls omkring 4-5 år.

Det gladde mig förresten att se att DN gjorde en liten artikel om det sista föredraget.